Ont i rumpan!

Många gånger, ute i skog å mark, går det i maklig takt, dvs i promenadtakt!

(som i youtubeklippet-länken i inlägget)

MEN så säger kroppen ”go girl” och barnet i mig flyger fram! Ett barnasinne som säger ”rusa, hoppa, skutta och LEK”!! Skogen pockar på, inbjuder till det. Då är det svårt att (även om man har en massa andra ”träilare” med sig) låta blir att ryckas med i denna underbara barnsliga känsla av ”rus”.

Att få rusa runt och tjoa ”jabbadabbadoooo” och skutta över stubbar, rötter osv. är oundvikligt!  Varför ska man hålla igen? Varför ska man tänka på att bete sig vuxet? Vad är det för fel att ge sig hän sina inre begär, att hoppa, skutta osv.?

Jag ser hur andra runt omkring mig drar lite på smilgroparna, skruvar på sig, kanske lite förlägna över att en 55+- tant beter sig som hon gör eller kanske för att de själva inte riktigt vågar men skulle vilja.  Kanske jag nästa gång får med mig fler vuxna som vågar släppa loss?

Barnen (och hundarna) har fattat galoppen, de är ”på” och vi, jag och de 12 åriga grabbarna, leker krigare och indianer i skogen, hoppar över stubbar, klafsar i mossa och tjoar- tjimmar för att

15 minuter senare, med leriga prickar i ansiktet, och barr i håret pusta ut bland de stirrande vuxna…… Å vi har nog de gladaste flinen, ända upp till öronen! Hihihihi…

Lugnet lägrar sig ett tag, vi fortsätter gå, i grupp, i lagom promenadtakt. Jag fortfarande euforisk av glädje över det som nyss skett. Känner att jag vill ha mer, att kroppen vill ha mer tjo och tjim. Stigen framför är fin, inbjudande till intervaller… kan inte hålla mig… tjur-rusar vidare på den snirkliga skogsstigen, över stenar, små kullar och vid ett hastigt nedförslut känner jag att nåt smäller till, i rumpan….ajajajaj…

Någonting har hänt med 55+-tanten i baken. Tänjer och känner efter, det är ömt och löpning är inte på tal om. Tanten får ta det lugnt! Resterande trailwalk går ömsom ihopbitandes i smärta ömsom i lättnad att inte känna. Några små, små pluttefnuttsteg i löpning går bra, men inte ta några större kliv.

Tanten tänker att hon är lyckligt lottad, som har fått rusa av sig i skogen. En bastu med massage och en veckas vila så blir det nog bra- nästa lördag gör vi ett nytt försöka 🙂

Jabbadabbadoooooooo!

 

 

 

 

 

 

 

 

Liknande inlägg by Annika Repo Wallman

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Annika är motionären från Trollhättan som alltid tillbringat mycket tid i naturen. Hon är inte den snabbaste traillöparen, men brinner för att få andra att våga sig ut på stigarna oavsett om det är jogging eller promenadtakt.

Född: 1964

Kontakt: [email protected]

Mål: Det närmaste förestående är 28 km på 2XU Idre Fjällmaraton den 24 augusti 2019 under 10 min/km

Motto: Det viktiga är inte hur snabbt man tar sig fram utan att njuta av sin framfart.

  • Konsten att värdera det ovärderliga Anna Carlsson
    Läs mer
  • 100 dagars core utmaning Fanny Ahlfors
    Läs mer
  • Race report Trailvarvet 2019 Gunilla Kidmark
    Läs mer
  • Tävlingens påverkan på intensitet Peter Lindquist
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer
X
X