Sätila Trail race rapport

I lördags sprang jag årets sista långlopp, Sätila Trail 82km. Ett lopp som jag verkligen hade sett fram emot väldigt länge. Ända sedan jag sprang BUS i somras har jag haft Sätila i tankarna på mina träningspass. Förhoppningen var att få till ett bra avslut på säsongen, för att sedan kunna dra ner lite på löpningen och istället lägga en månad med fokus på styrka och rörlighet. Årets tidigare lopp har varit av varierande kvalitet med bra insatser i Sandsjöbacka och på BUS, medan Hallands Ultra gick mindre bra. Så att få avsluta positivt kändes väldigt betydelsefullt.

 

Hallandsleden bjuder på vackra single trackstigar.

 

Dessvärre har jag haft en ganska dålig träningsperiod bakom mig den senaste tiden. Jag brukar vanligtvis kunna hitta luckor för min träning på tidiga morgnar, lunchraster, på kvällarna när barnen har lagt sig osv. Men under nästan två månader tränade jag minimalt vilket såklart inte är den bästa uppladdningen inför en trailultra.   Jag hade ändå en go känsla i kroppen när jag åkte till Sätila på lördagsmorgonen där starten skulle gå 06.00 och där ett par timmars mörkerlöpning väntade innan vi skulle få njuta av de vackra stigarna utmed Hallandsleden och längs med sjön Lygnern.

 

Delmål

 

Inför de riktigt långa loppen brukar jag normalt sätta upp 3 delmål. I det här fallet innebar det första målet att ta mig hela vägen igenom loppet och passa på att njuta av naturen så mycket jag kan. Mycket kan hända under drygt 80 kilometers löpning och inte ens eliten vet helt säkert på förhand att de faktiskt kommer att ta sig i mål. Det finns alltid en liten risk för skador pga fall eller överbelastning, magproblem med energibrist som följd eller så har man helt enkelt inte huvudet med sig. Ju längre ett lopp är, desto viktigare är den mentala biten. Har man inte viljan och pannbenet med sig finns det inte en chans att ta sig igenom loppet.

 

Det andra målet i loppet var att jag skulle ta mig runt på under 11 timmar, vilket borde vara fullt rimligt om jag hade en någorlunda bra dag och om knän och fötter inte bråkade. Vädret var toppen med en behaglig temperatur för löpning och enligt prognosen skulle det inte komma något regn. Det enda som störde lite var träningsdosen som kunde ha varit större, men det var ingen idé att bekymra sig för det. Det tredje och tuffaste målet var att komma runt på under 10 timmar. Jag visste att kapaciteten fanns för det, men att det krävde en bra dag där allt stämde till hundra procent.

 

Fokuserad i starten – nu jäklar ska här springas!

 

Inför starten i loppet försökte jag hitta något bekant ansikte bland övriga löpare. Jag hade koll på 6-7 personer som jag visste skulle springa, men lyckades inte hitta någon av dem i mörkret och röran. Så jag startade utan ”tjötsällskap” och försökte hitta en jämn och lugn rytm i löpningen på egen hand.

 

 

Många taggade löpare som väntar på startskottet.

 

Bra flyt

 

Första milen flöt på väldigt bra och vi sprang i pannlampornas sken på fina, tekniska, stigar utmed Lygnerns strand i ca 6-7 kilometer innan stigarna övergick till grusväg. Efter ca 15 kilometer kom vi in i ett parti med avverkad sly och grenar som låg tvärs över stigen i kanske en halv kilometer. Plötsligt fastnade foten i en pinne och det tog tvärstopp. Tack och lov föll jag väldigt mjukt just där, annars kunde loppet ha fått ett abrupt slut. Som sagt, man kan aldrig vara säker på att man verkligen kommer att fullfölja ett lopp.

 

Efter fallet inträffade inga fler missöden utan jag kunde mala på i ganska bra tempo. Första milen hade jag avverkat på 60 minuter blankt och andra milen tog exakt lika lång tid. Jag visste att det egentligen var för snabbt, men samtidigt hade jag bra flyt i löpningen utan att anstränga mig så jag fortsatte i samma takt. Men efter 25km började jag få känningar i vaderna, helt utan förvarning. De långa partierna med grusväg tog ut sin rätt och jag blev irriterad på mig själv över att jag inte hade varit noggrannare med att kolla upp underlaget. Jag hade tagit för givet att det skulle vara mycket mer våta, hala, mjuka skogsstigar och inte så mycket hårda grusvägar. Så vid valet av skor prioriterades grepp framför dämpning. Big mistake!!

 

Svårt att njuta

 

När vaderna började stumna drog jag ner på tempot men hade ändå 65 minuter på tredje milen och låg bra till i min tidsplan. Men nu började det bli svårare att trycka ifrån och farten sjönk betydligt. Jag hade hittills kunnat hålla ihop löpningen på en väldigt jämn nivå. Men när kroppen inte svarar som huvudet vill så påverkar det såklart också humöret. Vi hade nu kommit in i vackra Letebo naturreservat där jag har sprungit tidigare och hänförts över den fantastiska naturen. Men för ovanlighetens skull kunde jag inte njuta av omgivningarna runt omkring mig vilket var en helt ny upplevelse. Jag njuter ju ALLTID när jag springer i vacker natur, men plötsligt kunde jag bara fokusera på mina stumma ben och det fallande tempot i min löpning. Nu i efterhand är det ju bara löjligt att jag ens brydde mig om tiden. Eftersom jag inte hade en pallplacering i sikte spelar det ju ingen roll om det tar 10 timmar eller 16 timmar, det är ju resan i sig som är målet.

 

Fin klättring i Letebo.

 

Vacker natur att njuta av.

 

Magisk utsikt

 

Efter Letebo kommer man till Texelberget med en enastående utsikt och här kunde jag ta en liten paus för att ta några kort, för övrigt den enda gången under hela loppet som jag faktiskt stannade och fotade. Det är annars något som jag brukar unna mig ganska ofta och som inte tar särskilt lång tid i förhållande till den totala tiden man är ute. Efter att ha kommit upp på berget var det åter dags för en ny transportsträcka på grusvägar som inte gjorde vaderna på bättre humör, men när vi sedan svängde in på Hallandsledens mjuka stigar kändes det genast bra igen. 8km löpning på de stigarna är som balsam för själen och här kunde jag äntligen njuta lite mer av omgivningarna.

 

 

Fantastisk utsikt från Texelberget

 

Efter några kilometer på leden kommer man ut på vägen en kort stund och där fick jag dagens bästa överraskning. Anna och Mikael, två helt fantastiska vänner, står plötsligt och hejar utmed vägen. Tidigare under förmiddagen hade jag fått mängder med pepp via Messenger och SMS från släkt och vänner, men att mötas av nära vänner ute längs med banan går inte att beskriva med ord. Det ger en enorm energikick och alla negativa tankar är som bortblåsta. Ovärdeligt!!

 

 

Grusvägar, grusvägar så långt ögat når

 

Vackra stigar på Hallandsleden.

 

Halvvägs

 

Vid det här laget hade jag kommit 41km, dvs halvvägs in i loppet. Jag låg på ganska exakt 4,5 timmar och hade därför 6,5 på mig på andra halvan av loppet för att nå ett av mina delmål. Även om vaderna är stumma som stockar kan jag ju inte misslyckas, eller? När jag sedan kom till depån i Äskhult efter 50km och fick bytt till skor med bättre dämpning kände jag direkt vilken skillnad det gjorde för löpningen. Så nu fanns det inget tvivel om att jag skulle fixa sub 11. Yes! Det här går vägen!

 

 

Fin infart till Äskhults By.

 

Vad som sedan hände har jag tyvärr ingen förklaring på. Tempot föll, ljumskarna, höftböjarna, ena knät och en sena i vänster fot började protestera. Tack och lov inte samtidigt, men de delade på ansvaret och turades om att bråka. Sträckan upp till Fjärås Bräcka blev en lång kamp. Vid ett par tillfällen tappade jag också bort snitslarna och eftersom jag inte såg någon framför eller bakom mig trodde jag att jag hade missat att svänga någonstans. Jag fick därför stanna och kolla kartan ett par gånger, men varje gång var jag på rätt väg.

 

Fel distans

 

När jag kollade om jag hade sprungit fel så noterade jag att min klocka visade ett par kilometer mer än vad kartan sa och när jag väl fick sällskap av en annan löpare konstaterade han också att det inte verkade stämma med distansen. Vid näst sista kontrollen frågade vi funktionärerna om distansen och då säger de att banan inte är 82km utan 87km. Om jag hade tunga ben och negativa tankar redan innan så gjorde det inte saken bättre att få reda på att jag skulle springa ytterligare 5km. Fy fasen! Löpning är ju det bästa jag vet, men just då kände jag inte för ett tillägg på en halv mil. Nu förstod jag också att mitt mål om 11 timmar var kört så jag började gå mer och mer. Att jag skulle ta mig i mål visste jag, men det var en jäkla besvikelse att inte få den avslutning på säsongen som jag hade önskat.

 

Mental styrka

 

Mental styrka och positiva tankar har alltid varit min starka sida som löpare. Efter Kullamannen förra året VET jag vad min kropp är kapabel till. Men framförallt vet jag att jag har ett väldigt starkt psyke. Jag VET att jag kan ta mig igenom nästan vilken utmaning som helst. Och dessutom med positiva tankar och ett leende på läpparna. Men för en gångs skull tog de negativa tankarna över vilket jag aldrig har varit med om tidigare. Så nu gäller det att hitta orsaken till varför det hände, och sedan ta tillvara på den här erfarenheten och vända den till något positivt.

 

Den största lärdomen jag tar med mig av det här loppet är ändå att göra bättre research. OM jag hade varit lite smartare så hade jag naturligtvis tagit reda på hur många procent av loppet som går på mjuka stigar kontra hårda grusvägar. Då hade jag valt att starta med ett par skor med bättre dämpning och förhoppningsvis sluppit vadproblemen. Men det finns ingen att skylla på förutom mig själv. Så till nästa gång – gör om och gör rätt!!

 

Vill du läsa mer om loppet kan du göra det här http://www.satilatrail.se/

Liknande inlägg by Mikael Antonsson

Liknande inlägg

2 Kommentarer

    1. Mikael Antonsson

      Tack Peter! När jag sprang kändes det som om 75% av sträckan bestod av grusväg, men nu i efterhand skulle jag tippa på någonstans runt 50%.
      Jag försökte kolla lite på kartan innan jag svarade här och får det till ca 35km grusväg/asfalt. Sedan tillkommer ju traktorvägar som ibland ser ut som stigar på kartan.

      Mycket grusväg ger ju en snabb bana, men personligen springer jag hellre på skogsstigar. Dels för att det händer lite mer och kräver mer fokus, men också för att det inte är lika hårt för fötterna och benen.

      Reply

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X