Strax norr om Stockholm, i Täby, finns ett virrvarr av små trevliga uppmärkta leder. De senaste helgerna har dessa små slingor och leder utforskats i jakt på tid i löparskorna samt för att samla en del höjdmeter.
Skogsslingan fick agera startpunkt i lördags och glad i hågen tog jag tio steg in på leden för att där inse att hela leden fortfarande var belagd av is. Denna eviga is. Eftersom jag och Patrik var där och sprang redan förra veckan så var jag så förberedd jag kunde och hade mina (hopplöst dåliga) ståldubbade skor på mig. Har inte införskaffat nya trots att jag fick många ypperliga tips här tidigare.
Mina ståldubbade skor gjorde (högst förväntat) föga nytta och efter att ha drattat omkull tidigare i veckan med en 10x15 cm stor lårkaka som resultat, var jag inte helt sugen på att dra omkull igen. Jag sprang stelt och stolpigt och tog mig fram bäst det gick. Patrik studsade däremot fram som en kalv på grönbete med sina superskor.
Skogsslingan, numera även kallad isslingan, slingrade sig fram till Fornslingan där dagens höjdmetersjakt började i och med att vi besteg en stätta som i sin tur ledde oss rakt genom en hage (med is).
Efter lite löpning i dessa öppna vidder stod vi plötsligt på Roslagsleden. Det var fortfarande kasst underlag och större delen av stigen fram till Sjöslingan bestod av... is. Vi trampade på bäst det gick men någonstans i bakhuvudet började diverse fula tankar om underlaget eka.
Vi passerade Kärringsjön som även går under epitetet mammutsjön när det vankas swimrun. Här var det, is, ice ice baby. Is överallt. Och när en oändligt lång isränna uppenbarade sig for tankarna osökt till rodel och skeleton snarare än terränglöpning.
Började fantisera om att instagramma bilder där jag bad isen dra dit pepparn växer men insåg att det bara var att tugga på bort till Mörtsjötippen där det skulle samlas höjdmeter. Efter några vändor med gång uppför och fullt ös utför så ställde vi om siktet mot Väsjöbacken.
Transporten till Väsjöbacken gick fint och delvis slapp vi is till förmån för grusväg. Tuggade i mig lite energi och sörplade min sportdryck. Snart skulle den mäktiga Väsjöbacken bestigas. Bestigningen skedde i modest tempo i lössnö i kanten av skidbacken. Det sög rätt rejält i mina obefintliga backmuskler men upp kom vi.
Ned kom vi också genom att gena ner till backhoppsbackens trätrappa. Vi firade bedriften med att bestiga trappan ett antal gånger innan vi på skakande ben tog oss en långpassfika i fiket vid foten av backen.
Från Väsjöbacken tog vi oss runt Rösjön som är en fantastisk "öppet vatten"- och swimrunsjö på sommaren. Nu bjöd den på kopiösa mängder is i lutning vilket gjorde det om möjligt ännu mer svårsprunget. Jag hittade dock en stor sten som jag valde att bestiga i kampen på höjdmeter. Utsikten var något alldeles extra däruppe.
Önskar att jag nu kunde runda av med att vi rullade hem efter alla bedrifter men någon lätt nedjogg var det givetvis inte tal om. Vi skulle härdas genom istortyr i många kilometer till. Mängden packad glansis fick mig att börja fundera över vem som kan gagnas av detta bedrövliga underlag. Tanken började spinna och jag såg genast att en konspiration måste ligga bakom eländet. Såg framför mig hur de stora ståldubbsskoaktörerna var ute i motionsspåren och preppade dessa nattetid. Med kopiösa och fullständigt orimliga mängder vatten. Gah.
Nåväl, Patrik tyckte det lät väl konspiratoriskt och menade att det snarare var Moder jord som låg bakom isfenomenet och han kan (ev) ha lyckats övertyga mig.
