HeaderAD

Tillräckligt långsam för att vinna Falktourens andra etapp

Före start var jag inställd på att behöva bryta, men ville ändå starta trots att jag kände på mig att det var en dålig idé. Uppvärmningen bestod av att jag återigen fick den stora äran att vara hare i barnloppet. Snart gick starten och 37 minuter senare spurtade jag i mål som segrare i Falktourens andra etapp, 26 sekunder före tvåan Michael Kälebo. Så det var nog en bra idé att starta, trots allt.

Dagens pulskurva skvallrar om en ökad insats sista biten in mot mål.

Osäkra tider

Ena vaden stelnade till efter målgång vid förra helgens Rya Åsar i Borås, och det var förkylningsfest i huset hela veckan. Så jag har varit sparsam med träningen i allmänhet och löpningen i synnerhet. Egentligen inte bara denna vecka, utan ända sedan Idre/Norgeresan i månadsskiftet augusti-september. Men hur som helst klarade jag mig undan bacillerna och vaden kändes ”bara lite grann” när jag vaknade i morse. Så jag ställde mig på startlinjen. Inställd på att bryta men med fullt fokus på vilka delar av banan jag har en chans att komma ikapp eller dra ifrån.

Strax före start tog fantastiska Johanna Michaëlsson tag i mig och vinkade in i kameran. Synd bara att jag inte hittade kameran, 200 meter bort… Men bilden blev bra ändå! Foto: Erik Michaêlsson

Ovanligt snabb start – ovanligt låg puls

Någon kilometer in i loppet låg jag ovanligt nära tätduon Kälebo/Eriksson och faktiskt redan jämnt med klubbkompisen Daniel Frantzich. Kroppen kändes tung, och jag tittade på klockan ovanligt ofta. Men pulsen hade inte ens kommit upp i 160 bpm, och ökade inte nämnvärt i banans första och näst tuffaste stigning, så uppenbarligen ansträngde jag mig inte särskilt mycket. Det gav mig hopp om att jag hade en chans, men jag lät ändå handbromsen vara dragen nästan hela banan.

Här syns tydligt vilka av deltagarna som startade en sekund för tidigt. Men jag får hålla med om att startern var lite otydlig idag. Och dessutom verkar inte tjuvstarten haft någon större inverkan på dagens resultatlista. Så, grattis till Er som vann starten! Och tack för att jag fick springa förbi 😉 Foto: Hjalmar Fredin

Hanapjutten, Elljusspåret och en liten bit till…

Höjdpartiet vid Ljungsjön, Hanapjutten, har ett så lustigt namn att det måste nämnas. Här möts vi dessutom av banans brantaste och längsta stigning efter cirka fyra kilometers löpning. Som vanligt lyssnade jag extra mycket på hjärtat i backen och började gå redan i botten av det branta partiet. Trots att jag tog det lugnt var det ändå här som jag för första gången tog in rejält på förstaplatsen. Uppe på toppen var vi alla fyra tillsammans (Frantzich, Kälebo, Isak och jag), men i den följande tekniska utförslöpan var det jag och Frantzich som gick upp i tät. Jag vill minnas att jag låg först en stund redan här, men jag kan ha fel. Kälebo kom starkt och sprang förbi på åkrarna, men strax var det dags för lite riktig löpning igen och jag fick en ny chans att ta täten. Här hade jag nog kunnat avgöra loppet om det inte vore för det låååånga sega partiet på det lokala elljusspåret. Kälebo gick om igen och jag hade svårt (och egentligen inget intresse av) att hänga med i hans små försök till att rycka ifrån. Konstigt hur partier som skulle kännas uppmuntrande på ett asfaltslopp kan vara så deprimerande på ett terränglopp… Han fick några meter och jag var nästan helt övertygad om att han hade avgjort loppet. Men jag visste att mitt favoritparti (Runt udden vid badplatsen) ingick i återstoden av banan och såg min minimala chans att utmana en sista gång!

Tredje och sista gången jag lyckades ta mig förbi Michael Kälebo var tydligen precis där loppets fotografer, Elin&Hjalmar Fredin, stod. Här skymtar vi även trean och klubbkompisen Daniel Frantzich (som hade en ovanligt klok taktik idag ;)) i bakgrunden. Foto: Hjalmar Fredin

Spängerna, Udden och slutspurten

Efter det sega partiet på elljusspåret går banan ner mot våtmarkerna vid Ljungsjön till några rätt så smala spänger. Här kom vi ikapp några av de sista kämparna på femkilometersbanan, och nånstans mitt i sidoskutt och svordomar lyckades jag ta mig förbi Michael. Snart var vi framme vid Ljungsjöns badplats och starten för mitt favoritparti av banan – Runt ”Udden”. Väl medveten om att Michael är en bra mycket vassare slätlöpare än mig, visste jag att detta var min sista chans att få behålla ledningen. Sista 700 metrarna ner mot mål är nämligen helt till hans fördel. Så jag satsade, och lyckades dryga ut min ledning från 0 till 25 sekunder på de sista 1200 metrarna av loppet. Vilket jag förstås inte visste förrän jag gick i mål. Som etappsegrare och ny ledare i totalställningen.

En knapp kilometer från mål, mitt på min favoritsträcka, stod Erik redo med kameran. Här sprang jag som snabbast och hade redan avgjort loppet, även om jag inte visste om det själv. Foto: Erik Michaëlsson

Fortsättning följer…

Aldrig förr har jag legat så bra till så tidigt i Falktouren. Min första (och tills idag) enda seger någonsin kom först på fjärde etappen förra året, och jag har aldrig heller varit i ledning i sammanställningen. Mycket kan hända på de resterande 3 etapperna, men det ser ju helt klart ljust ut för min del i årets upplaga av Sveriges Roligaste Trailtour! Nästa etapp går i Ugglarp den 17 november (blir vädret som 1995 så får vi det tufft!), på en bana som helt klart är till min nackdel jämfört med slätlöparna. Så det gäller verkligen att ha tungan i rätt mun för att inte tappa för mycket där.

Michael Kälebo, jag och klubbkompisen Daniel Frantzich (som visserligen är lite besviken på att jag under Falktouren väljer att tävla för Sköld Forsberg). Om inte Daniel hade petat Isak, som vann förra etappen, så hade vi varit tre (!!!) löpare med samma totalpoäng efter dagens etapp. Men det är ändå väldigt jämnt, och nästa gång blir banan slätare… Foto: Elin Fredin

Vi ses väl i Ugglarp 17 november??

Och hörs, om en kvart – fjorton da’r!

Liknande inlägg by Andreas Lundblad

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X