HeaderAD

Vill du träna mycket, eller vill du bli bra?

November. De stora planernas tid. Månaden då nuet lätt blir mörkt och kallt, och fokus läggs på framtiden och/eller baktiden. Orden i rubriken har jag, som så många andra citat och lärdomar, fått från den mytomspunne Christian MinattiPerfect Skiing / Mora Folkhögskola. Just dessa ord har jag hört på omvägar, och jag kan inte med 100% säkerhet härleda dem till Christian. Men han var med och lade grunden till nästan hela min filosofi och grundkapacitet, och orden får bli rubrik på mina tankar kring rimliga planer och hälsosamma målsättningar. Någon slags motionärsanpassad idrottspsykologi?

Vi äro motionärer

Är idrotten din huvudsyssla? Planerar du ditt liv efter idrotten eller försöker du planera in idrott i ditt liv? De allra flesta av oss är inte elitidrottare. Vi är motionärer. Tyvärr har detta ord fått en nedlåtande klang. Ska vi byta ut ordet, eller ska vi erkänna hur viktiga vi är för idrotten, samhällsekonomin och inte minst folkhälsan? Egentligen vore det bästa om vi inte alls försökte sätta etiketter på olika delar av skalan. För idrottare är vi allihop. Men min poäng, som jag hoppas komma till botten med snart, är att allt för många sätter allt för höga krav på sig själva. Speciellt vi motionärer. Det köps prylar och jagas sekunder och hundradelar, åks på träningsläger och slipas på smådetaljer. Och det är skitkul! Det ska vi fortsätta med. Men vi är inte Johan Olsson, Charlotte Kalla eller Kilian Jornet. Självklart är det kul och inspirerande att följa och lära oss av världsstjärnornas framgångar och inte minst den krokiga vägen dit. All kunskap och erfarenhet de sitter inne med, alla platser de besöker och träningspass de genomför är oerhört imponerande. Och perspektivet blir förstås ännu mer imponerande de gånger vi testar ett identiskt träningspass eller kanske rentav får äran att träna ihop med någon av dem. Det som oftast blir negativt är när vi börjar jämföra oss med dem. Eller, i mina ögon, fokuserar på ”fel” saker när vi lär oss av dem….

Som alltid, när det gäller, plockar jag fram mina allra mest fotogeniska drag!! Mitt allra första möte med Kilian Jornet blev resan till Andorra i januari 2016. En frukost satt jag och bläddrade i den lokala tidningen och hittade denna bild från Ricky Cardus Instragramkonto, och fick senare förklarat för mig att jag borde ha blivit ännu mer starstrucked av Aleix Espargaro än av Kilian. Men det man inte vet har man inte ont av… Vad jag lärde mig av den resan? Vi är alla välkomna. Vi är alla idrottare. Och det är bra att få sätta sin egen nivå i perspektiv till de allra bästa.

Vila framför belastning

10-20(-30?) år av långsam stegring. Tusentals snedsteg och tusentals träningstimmar. Elitidrottare har, i de allra flesta fall, gått en otroligt lång väg dit de är idag. Inte bara till resultatnivån utan kanske framförallt till en kropp som klarar så otroligt mycket belastning som det innebär att träna på heltid. Lika lång tid har de haft på sig att lära sig optimal återhämtning och vikten av att vila. Att ständigt utvecklas handlar inte i första hand om att träna så bra och så mycket som möjligt utan om att återhämta sig optimalt mellan passen. När jag åker utomlands eller inomlands till inspirerande områden händer det förstås att jag, som alla andra motionärer, fokuserar på att hinna med så MYCKET träning som möjligt. Och självklart blir det mer utrymme till träning när resten av livet tar en paus. Men det som faktiskt gör skillnad för formkurvan såväl som livskvalitén är att jag får tid till att sitta/gå/ligga i solen mellan passen, sova ut ordentligt på nätterna, kort sagt: VILA effektivt. Sist men inte minst: Glöm inte att det som elitidrottarna kallar ”återhämtningspass” blir ett tufft ”tröskelpass” för de flesta av oss motionärer.

Soluppgång över Pas de la Casa, Andorra (2410m). Att sova på hög höjd ger gratis och fullt laglig bloddoping. Men återhämtningen går långsammare där, så det får bli längre nätter och minskad träningsdos!

Utgå från nuet – det förflutna är borta och framtiden har inte varit än!

De vänner och bekanta (och även jag själv) som har/haft allra svårast att komma igång eller upprätthålla en hälsosam och utvecklande träningsnivå är de som en gång har varit på (eller närmre) toppen. Vi jämför oss med den vi en gång var, och många av oss gör felet att sträva efter att komma tillbaka dit. Jag säger inte att det skulle vara omöjligt. De flesta av oss kan bli lika starka som, eller starkare än, vi någonsin varit. Men då gäller det att bortse från det förflutna och titta på var vi står och hur vi ser ut idag, och jobba oss ”uppåt” därifrån. Titta på din egen spegelbild, oavsett hur tjock du känner dig. Titta inte på foton från hur du såg ut när du var i form. Sträva i så fall hellre efter att kunna ta nya, färska bilder längs resans gång! Samma problem ser jag med de som sätter upp resultatmål med sin träning. Om jag bestämmer mig för att jag, exempelvis, ska springa milen på under 34 minuter nästa år så är det ganska stor risk att jag stressar upp mig längs vägen och missar det målet. Om jag istället utgår från den nivå jag har i dagsläget, och ägnar mig åt att bli en snabbare, uthålligare, välmående löpare, är det inte omöjligt att jag överträffar målet och springer tillräckligt långsamt för att rulla in på låga 33!

Sida 96. Favoritsidan ur favoritkapitlet i favoritboken. ”Alla mina vänner är superhjältar” av Andrew Kaufman är en mycket tänkvärd och lärorik bok som jag läst, lånat ut och gett bort väldigt många gånger sen jag fick mitt första exemplar av en intelligent löpartalang från en annan del av Sverige. 31 kr som E-bok hos Adlibris. Tveka inte!

Vad betyder ”Hur gick det?”?

Inte för att märka ord… Men hur många har egentligen svarat ärligt på frågan ”Hur gick det?” efter en tävling? Vi skulle få väldigt mycket på köpet, i såväl mental som resultatmässig utveckling, om vi började svara ”rätt” på den här frågan. Frågar någon vilken placering du fick, vilken tid du genomförde loppet på, eller hur långt ifrån segraren, då kan svaren ”Jag vann!”, ”39:59” eller ”Fjorton minuter” eller ”Jag slog Boman!” passa till frågan. Men på frågan ”Hur gick det?” skulle rimliga svar kunna vara ”Bra! Jag sprang precis tillräckligt långsamt för att orka hålla samma fart hela vägen, och till och med öka lite på slutet!” eller ”Inget vidare, jag tryckte på för fort i början och fick springa med mjölksyra resten av loppet…” eller ”Helt okej, jag kunde återhämta mig i de lättare partierna och kände mig stark där det var tungt. Men jag skulle ha vågat gasa på lite mer på mitten”… Öva på detta, i såväl träning som tävling. Titta på ditt eget genomförande utifrån de rådande omständigheterna, och du kommer få en tydligare bild av dig själv och din egen roll i sammanhanget!

En av de mest kända fenomenen i ”Liftarens guide till galaxen” är frågan ”Vad är meningen med livet, universum och allting?” med tillhörande svar ”42”. Ett, i mina ögon, tydligt och fint exempel på att de gånger vi försöker besvara en fråga vi inte förstår…

Minuter – inte hundradelar

Åter till min jämförelse med Eliten. Och här har vi ett guldkorn att hämta för den som vågar. Eliten jagar hundradelar eller kanske sekunder. Med snabbare skor, ändrad uppvärmningsrutin eller små förändringar i träning och livsstil kan de från en säsong till en annan öka sin kapacitet med några promille. Eller någon procent om de hittar något riktigt kritiskt. Som motionär har vi mycket större marginaler att leka med, framförallt om vi tar ett steg bakåt och tittar på helheten. Självklart är det kul med prylar, och självklart är det kul att kapa några sekunder genom att slipa på någon liten detalj i din träning. Men personligen tycker jag det är betydligt roligare att hitta de där helhetsgreppen som plötsligt kapar två-tre minuter från en säsong till en annan. Eller till och med, i vissa extremfall, från en tävling till en annan! Det kan inte Eliten göra, så ta vara på ditt guldläge som motionär!

Nytt PB med nästan fem minuter på Split Half Maraton i februari 2017. Det hade aldrig gått att kapa så mycket som Elitlöpare. Och det finns utrymme för betydligt mer!

Och sist men inte minst – glädjen och välbefinnandet framför allt!

Återigen, vi är inte Elitidrottare. De flesta av oss kommer aldrig bli bäst i världen på det vi gör. Även för en framgångsrik Elitidrottare är glädjen och kärleken till genomförandet allra viktigast. De som tänker på en guldmedalj när de står på startlinjen kommer nästan alltid att missa målet. Så glöm inte för allt i världen att ägna dig åt det som du tycker allra mest om. Oavsett om det är prylarna, smärtan, endorfinerna, medaljerna eller Instagramkontot som driver dig. Ja, det är en klyscha, men det har blivit en klyscha av en anledning. Det allra viktigaste är glädjen! Och om du råkar svara ”Det var så sjuuuukt roligt idag!!” på frågan ”Hur gick det?” så är det visserligen inte ett bokstavligt svar på frågan. Men ett betydligt mer utvecklande ”fel svar” än exempelvis ”42”.

Det var nog allt för denna gången. Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!

Liknande inlägg by Andreas Lundblad

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X