HeaderAD

Tre halvmaraton på lika många helger

Först fick jag chansen att efteranmäla mig till Soteleden Terräng(halv)maraton, som hade blivit fulltecknat på bara några timmar. Sen fick jag erbjudande om att till billig peng överta en startplats till Göteborgsvarvet, som jag inte hade sprungit på sju år. Sist men inte minst fick jag nys om Kolmårdstrailen när jag skissade på en träningshelg i anslutning till Mensas årsträff i Linköping. Det var inte riktigt meningen, men plötsligt var jag anmäld till tre halvmaraton i maj. Tre helger i rad. Två i skogen och en i stan. Nedan följer en liten sammanfattning av dessa.

Soteleden Terräng(halv)maraton

Först ut – och intressantast av de tre. På förhand var detta den som såg finast och roligast ut. I efterhand är detta den jag helst återkommer till. Dessutom den enda av de tre som gav pallplacering.

Redan när vi parkerade bilen fick jag syn på Eva Jurenikova och en annan, manlig, Haldenorienterare. Därmed visste jag vem som skulle bli den främsta konkurrenten om segern (även om jag förstås inte visste huruvida jag själv skulle vara det eller inte). Det var lite rörigt inför start då arrangören tvingats lägga om banorna med bara några dagars varsel p g a markägarfjanterier. Min uppvärmning brukar, i den mån det är möjligt, alltid ske på de första och sista kilometrarna av tävlingsbanan. Men idag var det lite oklart var vi skulle ge oss in respektive komma ut ur skogen.

Loppet och genomförandet

Till slut gick då starten, och det var som vanligt en hel del asfaltsnissar som trodde att man kan vinna ett 21km-lopp genom att rusa första kilometern. Mitt eget fokus fördelades ungefär 50/50 mellan att hålla koll på ”den där norrmannen” (som visade sig vara värmlänning och heter Fredrik Eliasson) och min egen ansträningsnivå. Efter några kilometer hade vi skakat av oss de där asfaltsnissarna och det visade sig att jag och Fredrik var väldigt jämna. Inte bara vad gäller fysisk kapacitet utan även i fördelning av styrkor/svagheter i olika terrängtyper. Varje gång jag tänkte att ”nu får jag nog hålla igen lite och låta honom sticka”, så slog han av lite på tempot och min puls och känsla fick stanna kvar precis där jag ville ha den. Efter ungefär halva loppet snubblade jag dock till i en liten lerpöl och orkade inte riktigt täppa igen den lilla lucka som uppstod. I mål var jag nöjd tvåa, ungefär två minuter efter Fredrik och några sekunder före det gamla banrekordet. Trots att banan i år var en dryg kilometer längre än den brukar vara.

Segraren Fredrik Eliasson tar emot mig efter målgång. Foto: Elin Fredin / elinfredin.se

Banan och terrängen

Soteleden Terrängmaraton går mestadels på klipphällar och skogstigar och utgår från den Bohuslänska kustpärlan Bovallstrand, några mil söder om den norska gränsen. Väldigt lite tid spenderas på grus- och asfaltsvägar, så till skillnad från många andra så kallade ”terränglopp” är detta verkligen värt namnet. Asfalt kan man ju springa på i stan, eller hur? Banan är dessutom markerad hela året, så ni kan åka dit och träna precis när ni vill. Det finns även gott om andra markerade leder och stigar i området. I andra änden av den långa ”originalbanan” ligger Nordens Ark, som är ett perfekt resmål för familjen men även det en bra utgångspunkt för ett träningspass. Och lite längre ut på halvön ligger Smögen. En plats som förmodligen är värd att besöka den också, eller?

Kolmårdstrailen

Inför loppet

Sen var det då dags för Kolmårdstrailen, som jag egentligen bara hade tänkt klämma in som ett ”lyxpass” när jag ändå var på träningsturné. Men kroppen kändes helt okej så jag ställde ändå in mig på att ta i lite extra. Vi anlände dagen före så jag passade på att ta med mig MTB’n på ett varv runt tävlingsbanan. Efter föregående helgs skyfall blev jag positivt överraskad då jag mötte av torra fina stigar mellan de många tekniskt krävande terrängpartierna (såna som fotbollsspelare och friidrottare kallar ”obanat”). Banan var även lite plattare än jag hade förväntat mig (åtminstone första tredjedelen), och jag konstaterade att den passar mig som handen i handsken. Den var dock inte riktigt lika passande för MTB, så det blev många lyft den eftermiddagen.

Loppet

Den här gången misslyckades jag lite med ”Slow Enough To Win”-genomförandet och de första 4-5 kilometrarna gick någon halvminut för fort. Per kilometer. Jag låg på en tredjeplats men valde att slå av på takten då jag visste att betydligt tuffare partier väntar runt hörnet. Snart hade jag halkat ner till placering sju men behöll isen i magen när vi passerade banans överlägset tuffaste stigning upp till Kolmårdens högsta punkt. Halvvägs in i loppet låg jag fortfarande omkring placering 5-7 men vid vätskekontrollen efter 13 kilometer var jag plötsligt uppe på placering tre igen. Denna placering behöll jag tills det var en kilometer kvar, då någon som inte synts till tidigare under loppet gjorde en ”Lundblad” och susade förbi i stabilt hög fart. Denna någon hade alltså genomfört ett perfekt ”Slow Enough To Win”-lopp och jag kunde bara gratulera honom till passeringen och placeringen. Det var förstås lite surt att tappa pallplatsen så nära målgång, och dessutom gå i mål bara två minuter efter segraren men ändå vinstlös. MEN man måste ju lära sig av sina misstag. Och om jag bara hade tagit det lite lugnare i början så hade jag med allra högsta sannolikhet fått vara med och slåss om de två första placeringarna. En annan gång!

Spurtpris och fotografering, 2 km in i Kolmårdstrailens mycket fina bana. Foto: Jimmy Asklund / jimmyasklund.com

Banan och terrängen

Kolmården bjuder på fantastiskt fina skogar och dramatiskt lättillgängligt landskap. Inte bara ett ställe att stanna till på väg förbi, utan rentav en plats att åka till! Jag kan varmt rekommendera såväl arrangemanget som området.

Göteborgsvarvet

Inför loppet

Från 2005 till 2011 sprang jag Göteborgsvarvet varje år, men det var först 2011 som jag presterade ett resultat jag inte skämdes för och bestämde mig för att det fick räcka för ett tag framöver. På den tiden gick det inte att göra namnändringar, och man var tvungen att anmäla sig lååååångt före loppet för att ha en chans att få delta. I år fick jag tag på en startplats i andra hand, bara någon vecka före sista ändringsdatumet. Det var alltså dags för någon slags ”comeback”. Träningen flöt på helt okej och förutom den lilla detalj att jag väldigt sällan springer på asfalt så kändes det som helt rätt år att ge Varvet en ny chans. Det där med asfalten insåg jag bara några dagar före loppet, och 2018 års löppass på asfalt går lätt att räkna på fem fingrar. Det går förstås att springa asfaltslopp utan asfaltsträning, men jag är glad att jag fick chans att ställa in mig mentalt på den utmaning det skulle innebära.

Fem kilometer in i loppet var läget under kontroll, och tydligen gick jag i djupa funderingar om huruvida farten var rätt eller ej.

Loppet

Första 5km flöt på precis enligt plan eller möjligen något långsamt. Låg puls och 3:41 min/km. Andra femman gick lite snabbare, kilometerskyltarna satt lite ojämnt och ekvationen känsla/verklig fart/puls var lite svår att få ihop. Något högre puls och 3:37 min/km. Tredje femman var återigen stabil, men det kändes redan att det gått en aning för fort fram dit. Pulsen ytterligare några slag högre och 3:40 min/km. Fjärde femman var det parti där jag verkligen fick betala för tidigare misstag. Men ändå lyckades jag hålla ihop det helt okej med en snittfart på 3:46 min/km. Alldeles för långsamt för att kännas bra, och dessutom med ganska hög puls, men jag kunde ha tappat betydligt mer. Sedan var det bara 1,1 km kvar till mål, och det gick inte riktigt så snabbt som jag hade önskat. Men jag lyckades i alla fall mobilisera lite mer kraft och avsluta med en snittfart på 3:38 min/km. Att jämföra med mitt halvmaraton-personbästa då jag avslutade med att springa sista 2 km med en snittfart på 3:24. Det lönar sig att starta långsamt! Under förutsättningarna är jag ändå grymt nöjd med att ha sprungit Göteborgsvarvet 4 minuter snabbare än någonsin förr!

Några hundra meter från mållinjen var smärtan lite mer påtaglig, och jag fick slita rejält för att hålla den fart som gick så lätt i början. Foto: Elin Fredin / elinfredin.se

Resultatet? Placering 96 av 40000+, Tid 1:17:31.

Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!

/Andreas

Liknande inlägg by Andreas Lundblad

Liknande inlägg

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X