Alla vi som på ett eller annat sätt kommer ut i skog, fjäll, berg och mark för att trampa på i våra stigar, lerhål och snår ingår i samma familj - men den är bred och alla har olika förmågor, färdigheter och målsättningar. Någon försöker kriga sig till sista tempopasset innan det är dags för svenskt mästerskap. En annan återhämtar sig efter Ultra Trail de Mont Blanc. En tredje har precis köpt sina första dubbade löparskor och tar de första kanske lite smånervösa kliven runt ett lerhål och funderar på vad som kan vara skoj med att få blöta fötter. En fjärde har sprungit lite på asfalt innan, men kanske fått ont i benhinnor eller andra problem och har sökt sig ut i skogen för att få naturens dämpning och dynamiska löpsteg. Målsättningarna och ambitionerna kan vara stora som små. Några är nybörjare. Andra är veteraner. För några är passet i skogen bara ett delmål mot något större. För andra är det veckans höjdpunkt. Att bara få komma ut i naturen och bryta av vardagen.
Jag får erkänna att jag har blivit frälst av Trailguden, vi kan kalla denne Rotdjävulen. För när man släpper uppmärksamhet till Trailguden, så nog snavar man på en uppstickande rot. De där minuterna som jag försöker mig ta varje vecka, ibland på 2-3 träningspass, ibland bara på ett träningspass, gör mitt liv till något så mycket bättre. Så pass mycket bättre att jag är frälst och har insett att springa i skog och mark är den absolut roligaste träningsform jag vet.
Tidigare när jag mest tog joggingturer ut bland hus och gator, så hade jag lite tråkigt. Jag visste att det var nyttigt för hälsan, både mentalt och fysiskt, men det räckte inte som motivationsfaktor. De där hårda, smattrande löpstegen runtom i grannkvarteret eller kanske på "Skatås Åttan" (som för mig är asfaltslöpning i skog då det är bred, hårdpackad grusväg), jag fick liksom kraftsamla och tvinga mig själv ut till att göra det. Det var absolut skönt när de passen var färdiga, men jag tyckte inte det var roligt. Redan där har man fått en barriär som också motverkar progression och utveckling. Har man inte roligt, så är det per automatik svårare att bli bättre på något.
När jag väl upptäckte traillöpning på riktigt, så hände något. Flera nya moment tillkom och jag började tycka att det var helt vansinnigt skoj att springa. Som natt och dag mot de där löpningarna på cykelvägar eller klassiska elljusspår.
En av de stora skillnaderna är det tekniska underlaget, som hela tiden bjuder på hinder och överraskningar. Istället för att monotont nöta på i 4:30-tempo med samma steg på en cykelbana och fundera på vad jag ska göra på jobbet nästkommande dag, så måste hjärnan vara alert och fokuserad hela tiden. Tusentals, kanske tiotusentals mikrobeslut fattas när naturen bjuder på två tallar mitt i stigen, jag tar ett sidosteg och hoppar ut höger om tallen. Whops! Lerhål! Hur djupt? Ser djupt ut! Nytt beslut, tryck ifrån med benet och ta ett spänstigt hopp över. Direkt efter, vänster om en stor stenbumling, men de små framför verkar runda så de kan jag springa upp på. Whops! Se upp, vass sten, den parerar jag. Akta gren från vänster, i ansiktshöjd.
Det blir som en hinderbana! Istället för långtradarchaffis på motorväg så är jag löpningens rallykalle i en övertrimmad gammal Amazon på en snårig väg. Det är rentav så att en riktig teknisk stig begränsar hur snabbt jag kan springa. Jag hinner helt enkelt inte med att fatta alla beslut och sätta ner fötterna på rätt ställen, vilket gör att jag når aldrig samma tempo som jag kan nå på asfalt och preparerade elljusspår. På lite längre löparpass blir jag mentalt trött, så även om jag strävar efter god löpekonomi och att förvalta energin i kroppen, så talar hjärnan om för mig att den börjar bli lite utmattad. Det visar sig oftast genom att jag tappar fokus, börjar tänka på något annat och det slår aldrig fel. Jag blir alltid straffad av Trailguden som givetvis levererar en Rotdjävul precis framför min fot då och får mig att snava.
Förutom att själva löpningen i sig tar så mycket koncentration att jag glömmer bort att jag faktiskt löptränar, så är jag en upplevelselöpare. Önskar att jag hade levt några hundra år innan så jag kunnat få traillöpa och utforska världen som en pionjär, springa för att se om jorden är platt osv. Nu får jag vara lite mer realistisk och hålla mig till små grottor, naturfenomen, fornlämningar och annat. Jag sitter oftast hemma och kollar på kartor, ritar in nya rutter i Movescount, kanske samlar inspiration från Instagram, frågar andra löpintresserade om tips på nya naturområden att få utforska. Sedan ger jag mig iväg. Varje löprunda på ett nytt ställe är som ett litet äventyr och jag känner mig som ett litet barn på väg ut i skogen för att bygga en trädkoja. Plötsligt dyker det upp ruiner från något gammalt hus. En skylt med historia. Jag måste stanna till nyfiket och se vad jag sätter mina fötter på för mark. Fortsätter framåt och ser en stig ner till ett litet vattenfall. Stannar till, kanske fotar lite, njuter av naturens energi och njuter till fullo.
Igår hade jag ett sådant pass. Det bjöd på båda delarna. Både teknisk, riktigt utmanande löpning, men också lite fräck natur som t.ex. två stenblock som mitt i skogen tornade upp sig. Inget berg i närheten utan från ingenstans så såg det ut som om någon hade ställt stenblocken där. Mot varandra. Ena blocket med en rak kant som nästan såg utmejslad ut. Så glad över att få se allt sådant, oavsett om det är grottor från istiden eller gamla kolmilor. Löppassen bjuder ofta på något nytt att se och uppleva.
För mig är inte terränglöpningen eller traillöpningen prestationsinriktad. Inget SM i sikte här inte osv. Flera av de tävlingar jag kör, genomför jag för att få uppleva ny miljö, träffa nya människor etc.
Jag är en glad upplevelselöpare.
