Hjärnan är bra lustig ibland. Hur kan "jag ska aldrig mer" övergå till "kanske borde anmäla mig igen"?
Jag åkte på lite väl många och grova blåsor på fötterna nu när jag sprang Nikkaluokta - Abisko för tredje gången. Inte lika illa som första gången för då förlorade jag runt 25% av skinnet under fötterna, men jag har inte kunnat springa på 10 dagar nu i väntan på att jag ska återfå något hudlager i varje fall innan jag ger mig ut och börjar nöta på fötterna igen. Nästa gång så ska jag prova att smörja fötterna rejält med glidmedel.
När jag kom hem från Kiruna så kände jag att jag var verkligen helt färdig med denna sträcka. Första gången var det spännande då jag inte visste vad som väntade. Andra gången var det en kamp och en jakt efter ett nytt personbästa. Tredje gången nu så kändes det lite tråkigare. Jag ska nog inte köra samma tävling tre gånger, med undantag från Göteborgsvarvet som är min "hemmatävling" och som jag kör mest bara för att det är mysigt att mingla runt bland allt folk, orkestrar mm. Det är lite som en folkfest.
Trots att jag har bestämt mig för att aldrig mer köra de där 110 kilometrarna i fjällen igen, så saknar jag plötsligt loppet ändå. Jag har redan, knappt 1,5 vecka efter tävlingen, glömt bort eller förträngt smärtan i fötterna. Hur ont varje jäkla sten gjorde sista sträckan från Kieron. Hur trött jag var när jag kom över mållinjen och stod och vinglade, så till den grad att någon lade en hand om mig för att hjälpa mig stå upprätt. Känslan när värmen knäckte mig, när jag förlorade energi och kraft innan Alesjaure och känslan när jag satt i Alesjaure helt uppgiven och kände att "det här går inte". Känslan när jag tänkte tanken "nu måste jag springa", men inget hände under midjan. Kroppen vägrade ta löpsteget som min hjärna signalerade om.
Plötsligt är alla de där minnena diffusa och istället så förknippar jag tävlingen med känslan dagen efter. Känslan av att ha genomfört det, att ha kommit i mål. Känslan av att hålla i medaljen och känna att det gick. Vi får se, jag kanske gör ett återbesök till kungsleden igen någon gång. Nu i år blir det nog lite lugnare med tävlingar. Härnäst väntar Idre Fjällmaraton och komiskt nog, efter att ha sprungit Swedish Alpine Ultra, så känns 42 km i Idre som en plutt i havet. Kortdistans. Jag har dock aldrig varit där, så det ska bli intressant att se terrängen, se stigarna osv och jag hoppas på fin löpning och att få njuta av naturen.
