Tvivel.
En snabb check efter synonymer säger ”osäkerhet” och ”ovisshet”. Att tvivla kan innebära att vara osäker på om man klarar av en viss uppgift man föresatt sig. Som i mitt fall att springa 100 miles.
Att springa 100 miles är långt. Att dessutom göra det under Kullamannen Ultra gör inte distansen rent fysiskt längre, men den mentala känslan är definitivt att Kullamannens 100 miles är längre än andra 100 mileslopp. Jag VET att det inte är så, men när starten för mitt allra första 100-mileslopp närmar sig med snabba intervallsteg är det lätt att tvivla.
Är jag redo för 100 miles på Kullaberg?
Har jag förberett mig på bästa sätt?
Borde jag valt ett lättare lopp?
Jag och Kullamannen har en historia tillsammans. Jag sprang mitt första ultralopp på Kullamannen 2014 och trots kramp både här och där var det en fantastisk upplevelse och gav direkt mersmak. Det var kul och utmanande att springa långt. Trots att jag knappt kunde gå dagen efter visste jag att jag skulle göra om det igen. Samtidigt blev jag kär i Kullaberg och Kullamannen. Naturen, myten, stämningen, dödens zon, fyrbranten och känslan av att göra något extremt har tagit mig tillbaka till Mölle år efter år. Jag har även sprungit ultra i svenska fjällen och i alperna men Kullamannen har en speciell plats i mitt hjärta.
Så när Kullamannen annonserade att deras ultra förlängs till 100 miles smög sig högmodet fram ur sin dvala. Detta var för lockande för att missa. Eftersom startplatserna på Kullamannen har en tendens att ta slut kastade jag tidigt in en anmälan. Sen kom funderingarna; hur tränar jag inför detta? Mitt tidigare distansrekord är 66km. Det är en viss skillnad.
Under sommaren och hösten har jag tränat mer, loggat fler höjdmeter och sprungit fler timmar än någonsin tidigare. Jag har klivit upp 5.30 på lördagar för att springa långpass på 3 timmar, för att sedan göra om proceduren dagen efter. Jag har sprungit i sol, regn, mörker, gått långa promenader och sprungit två gånger om dagen. Jag har tagit alla tillfällen som getts för att antingen springa eller gå. Jag har experimenterat med energi, salt, kläder, utrustning, olika löptempon och har varvat gång och löpning under långpassen för att spara energi. Allt för att vara så förberedd jag nånsin kan vara. Jag har ägnat otaliga timmar åt att planera loppet, gått igenom distansen, terrängen, alla höjdmeter, kollat kartor och filmer, planerat energiintag och tempo i huvudet. En lätt besatthet har utan tvekan infunnit sig. Jag har fått bita mig i tungan för att inte tråka ut alla i min närhet om detaljer som inte roar någon annan mig själv.
Nu är det fyra dygn kvar innan jag står på startlinjen och frågan kvarstår; är jag redo?
Svaret är JA!
Jag har gjort allt som JAG kan göra och utifrån mina förutsättningar hade jag inte kunnat göra särskilt mycket annorlunda. Jag kan inte vara mer förberedd. Känslan i kroppen är fantastisk. Jag känner mig stark, uthållig och mentalt stark. Jag har fått ordning på energiintag och utrustning och har en tydlig plan för loppet, och är beslutsam att följa den.
Jag är redo.
