Det var ett antal år sedan jag hörde talas om Kullamannen första gången och redan då ryckte det i äventyrsnerven. Att ta sig dit och springa helt solo utan någon kompis låg dock långt bort och ordentligt utanför min komfortzon. Så hände något när jag följde loppet på distans förra året. Jag bestämde mig för att inte vänta på någon annan galning utan anmälde mig till Dubbel-döden 44 km och tänkte att allt runt omkring fick lösa sig med tiden.
I samma veva dök Patrik upp i mitt instagramflöde och vi började prata om allt mellan himmel och jord. Någonstans i slutet av januari lyckades Patrik övertala mig att byta upp mig till den lilla nätta distansen på 100 miles, eller Himmel, hav & helvete. Eller övertala och övertala, jag har länge drömt om att springa 100 miles så jag gav vika nästan utan minsta protest. När jag med fjärilar i magen mailade arrangörerna och frågade om klassbyte fick jag som svar ”Modigt och trevligt...det gillar vi.”. Swishade mellanskillnaden och sedan lät jag anmälan falla i glömska.
Nu sitter jag och Patrik i en bil på väg mot Mölle. Imorgon står vi på startlinjen tillsammans för att ta oss an besten Kullamannen 100 miles och därmed göra mitt första 100 mileslopp. För Patriks del blir det en revansch efter att förra året tvingats bryta.
