David:
Varje sommar sedan 2013 har jag nu sprungit åtminstonde ett fjällmaraton. Jag kommer fortfarande ihåg mitt allra första fjällmaraton i Årefjällen som numera heter KIA Fjällmaraton (dåvarande AXA). Jag hade laddat i ett år och reste från Linköping på fredageftermiddag för att landa i Undersåker klockan 7.30 på morgonen. Exakt en timme senare tog jag mina första nervösa löpsteg mot min första maratondistans. Innan målgång och på 5.30 timmar hade jag hunnit springa in i väggen typ tre gånger, förbanna mig själv över mitt deltagande, suttit och stirrat ut i tomma intet på en kontrollstation och fått kramp av att resa mig upp. Jag var helt enkelt fullständigt slut, och det redan efter halva loppet! Sista stigningen uppför Ottfjället kändes som en evighet, men tillsammans med bland andra Kaj Zackrisson (skidåkare) tog jag mig igenom även den biten. Efter målgång hann jag bada i badtunna, vila lite och sen gå på en halv bankett innan jag tog tåget hem igen och landade i Linköping på söndag förmiddag. Maxad helg och ett äventyr!
Jag hann ju med att uppleva fullständig euofori under loppet också och det var det som fick mig att vilja springa igen. En månad senare startade jag i Fjällmaraton Sälen. Jag trodde jag samlat på mig massa rutin efter ett lopp och satsade hårt, för att vägga igen efter ungefär 1 km och första uppförsbacken. Jag tog mig igenom även det, men det var hårt. Efter loppet kunde jag inte gå på två dagar för att kroppen kändes helt trasig.
Under de första åren av fjällmaratondeltagande var distansen och utmaningen ett äventyr som skulle besegras. Frågan för dagen var om jag verkligen skulle orka att genomföra hela loppet eller inte, och jag var alltid så fruktansvärt nöjd över mina prestationer vid målgång. Tid och placering hade ingen betydelse.
När jag i somras återigen ställde mig på startlinjen på Fjällmaraton Sälen slog det mig att jag visste att jag skulle klara av loppet, det var bara frågan om vilken tid jag skulle komma in på. Ett fjällmaraton hade plötsligt blivit överkomligt och jag jagade tid och placeringar istället för att se det som ett äventyr. Det var på ett sätt en märklig känsla, även om jag kom på mig med att jag haft den inställningen under ett eller två år. Det är spännande att själv märka hur gränser flyttas och motiverande att själv bli medveten om ens egen utveckling. Numera vill jag prestera tid och placeringar samtidigt som jag njuter av loppet, men det var helt otänkbart för ett par år sedan. Jag är rätt nöjd med hur jag presterar idag, även om jag vet att det kan bli mycket bättre. Fram till idag har träningssäsongerna inneburit höga toppar och djupa dalar, men på något sätt har jag lyckats utvecklats varje år. Det bådar gott inför kommande säsong som jag hoppas blir min bästa på länge.
Sen kan man tänka såhär. Det var fem år sedan jag sprang mitt första fjällmaraton. Och det är lite spännande att tänka på var jag då befinner mig om ytterligare fem år?..
