Det har gått nästan en månad sedan jag sprang min första backyard i Älvdalen och det är bara att konstatera att det är en konstig tävlingsform, tålamodskrävande i och med att det egentligen inte händer någonting förrän på slutet. Du leder aldrig, ligger aldrig efter utan matar samma bana timme efter timme. För mig slutade det på 34 timmar och en delad "andraplats" vilket egentligen inte existerar i backyard utan är ett DNF: Det var också nytt svenskt damrekord, vilket heller inte existerar då killar och tjejer tävlar på lika villkor. Så man skulle kunna se det som att jag sprang i 34 timmar helt i onödan. Men jag gillar ju att springa och är ganska lättroad så på det stora hela så var det ändå ganska trevligt. Precis som jag trodde tar folk det lite mer manjana än i vanliga ultralopp och jag hann med hur mycket som helst i pauserna. Till exempel att gå på toa. Jag har himlat lite med ögonen åt det här med strulande magar under lopp och att vissa är så himla kinkiga vad de stoppar i sig men jag har bittert fått erfara att det här med löparmage faktiskt existerar och även innebörden av infanterield. Det är inte jättekul när allting bara rinner rakt igenom även om jag var en av de tjejer som var bland de första in varje varvning och därmed slapp stå i toakö.

Det är svårt att skriva en sammanhängande race report då jag egentligen inte minns så mycket från respektive varv. Jag sprang med musik i öronen, pratade med folk längs med banan, och så droppade löpare av ibland. Tionde varvet sprang jag med Rune Larsson vilket var trevligt. Ett varv sprang jag på 35 minuter för att jag skulle hinna äta glass, ett annat på blankt 34 för att jag skulle hinna sova (vilket jag givetvis inte lyckades med). Energin och tålamodet gick lite upp och ner men innan 25 varv vilket var mitt distansrekord så hade jag ingen tanke på att kliva av trots att jag redan från början visste att jag inte skulle vinna eftersom Johan Steene, Kungen av backyard också var med. När du har sprungit 68 varv så har du lite av ett mentalt övertag redan från början... Så jag bestämde mig helt sonika att åtminstone springa fler än 33 varv eftersom ingen dam, såvitt jag visste, sprungit längre på svensk mark. Nu är jag knappast en dam men ändå. När det är dags att gå ut på 28:e varvet har vi varit en kvartett ett tag: jag, Johan Steene, Lars Kålmodin och Daniel Westergren. Vi står alla i startfållan men när vi ska springa iväg tackar Daniel för sig och så är vi bara tre. Dynamiken förändras med ens, nu är det bara vi. Både Lars och Johan drar också på sig lurar och går in i sina egna bubblor. Jag berättar för Johan att jag inte kommer att springa mer än max 35 varv. I efterhand så är det en väldigt tydlig strategi för att INTE ha chans att vinna. Pratar lite med Lars, han frågar om jag sovit nåt. Nej. Han sover tydligen varje varv och känner sig pigg. I efterhand förstår jag att det är 99 procent det mentala spelet och 1 procent sanning. Jag ska lära mig spelet, ut i varje cell. Jag tycker det här med psykningar är rätt så roligt. Under varv 29 (eller är det 30?) så händer något och när jag kommer tillbaka till varvning känner jag att jag är påväg att tappa det. Är yr, frossar och tankarna är grumliga. Nej, jag har inte druckit. Slarv slarv slarv och det betalar sig snabbt efter så här pass många timmar. Resorb, ytterligare en resorb ut på nästa varv och jag kommer tillbaka. Men i början av varv 32 säger mitt knä ifrån. Jag har sen i vintras till och från haft mer eller mindre problem med en punkt på insidan av knät när det blir "trött" och då är det som benen bankar mot varandra. Vi försöker linda men det stasar. Tejpa har jag inte någon aning om hur man gör. Två varv kvar och sen har jag sprungit 34. Bestämmer mig för att halt runt dessa och sen kliva av. Sista varvet säger jag hejdå till publiken. Det ska bli både skönt och vemodigt att sluta springa och se på medan Johan och Lars fortsätter. Men jag har förlikat mig med tanken och någonstans så är jag ändå ganska nöjd ändå. Det här med nöjdhet är en farlig känsla. Kliver av och knyter upp skorna. Done. Jag är trött men inte slut, inte i närheten av känslan som jag hade när jag gick i mål på TEC. När starten av varv 35 närmar sig så är det bara Johan som står i fållan. Vad fan?! Lars?! Jag har ju sagt till honom att jag ska kliva av så varför springer han inte bara ett varv till??? Det visar sig inte vara så bara då han inte fått i sig någon form av energi på flera timmar och så, helt plöstligt, är spelet slut. Eller ja, inte riktigt för Johan går ut på sitt sista varv. Kvar står vi som inte fullföljde.

Ok, ska man hårdra det: några varv till hade jag väl kunnat halta runt bara för att? Den där jäkla bekvämligheten. Men annars gick det nog ungefär som jag väntat. Hade inte tippat på färre varv men egentligen inte på fler heller så jag ser det ändå som en stabil debut i tävlingsformen och att det finns mycket utvecklingspotential. Man kan väl säga att det blev 34 timmar av lärdomar och att jag tänker göra min hemläxa grundligt till nästa gång. För det blir en nästa gång, på Big dog's backyard i november dit jag blev inbjuden av självaste Gary Cantrell (grundaren av Bigs och Barkley) som var på plats i Älvdalen. På Big's kommer jag rätt och slätt att gå för att vinna och jag har redan nu börjat med att försöka övertyga mig själv att det går. Lyckas jag inte få in det i skallen så kan jag ju i princip lika gärna stanna hemma.

Men jag har glömt det viktigaste! Alla andra som var där! Petra och Marcus på Sweden Runners har verkligen lyckats skapa ett fantastiskt arrangemant och är outsinliga i sin energi för att peppa alla löpare. Är också så troligt tacksam till publiken som orkade stå och heja varv efter varv (speciellt kvinnan som sa att jag sprang finast av alla samt den lilla killen som gav mig en blomma på sista varvet). Laz och hans fru Sandra som gjorde loppet oförglömligt för många av oss. Alla andra löpare som stretade på varv efter varv och ändå hade tid och ork att peppa andra. Lars och Johan som jag fick tillbringa de sista timmarna tillsammans med och som visade sig vara lika fantastiska personer som löpare. Roger som servade mig konstant i 34 timmar och inbte tycker att det är konstigt att jag vill träna flera timmar om dagen och åka hit och dit bara för att springa (när jag egentligen kan göra det hemma på fjället). Scout, Roy och Birger som tålmodigt väntade vid tältet. Ja, det var nog ÄBU 2019 det.