Extremsport

PDG2016

Skidalpinism den av mina regelbundna aktiviteter som andra kanske ser som mest extrem.

För några år sedan blev jag intervjuad i en artikel som skulle handla om extremsport. Jag hade väl inte riktigt tänkt på mina aktiviteter som extremsporter, men det stämmer nog. Att ta sig upp på okända berg, ut i okända skogar, för egen maskin, för att springa/åka skidor/cykla. Bo i husbil mitt i naturen… Ja kanske att det är lite extremt. Om vi utgår från samhällsnormen. I detta inlägg vill jag istället vrida perspektivet och utgå från människorasen. Från den kropp jag bor i. Vad är egentligen mest extremt med min livsstil? En topplista i tre punkter blir nog lagom.

3. Slätlöpning

Slätlöpning (alltså på asfalt, betong, löparbanor, grusvägar etc…) hamnar på en stark tredjeplats på listan över de mest extrema saker jag utsätter min människokropp för. Våra kroppar är designade för att springa. Absolut. Men när de designades fanns inget så stumt, monotont och själadödande som exempelvis asfalt. Det skulle möjligtvis vara sand isåfall. Men den är jag rätt övertygad om att stenåldersmänniskan undvek i den mån det gick.

Slätlöpning är ju förstås inte i närheten av lika skadliga som punkt 1 och 2 på listan, så länge den genomförs i balanserad form. Med tillräcklig återhämtning och varvat med andra fysiska aktiviteter. Slätlöpning kan rentav vara hälsosamt, i rimliga doser. Därför får den ha en relativt regelbunden plats i mitt liv. Men jag skulle förstås ALDRIG få för mig att springa så långt eller så mycket på asfalt att jag tvingas köpa skyddsskor (eller mängdskor, som ni andra kallar dem).

Strax före start i slätlöpningstävlingen Lidingöloppet 2018. Med tillräcklig återhämtning och variation är slätlöpning inte skadligt, tvärtom.

2. Kontorsarbete

Det näst mest extrema jag utsätter min människa för är kontorsarbete. För min egen del är intoleransen mot detta så stark att jag, på gott och ont, tvingas hålla mig borta från det. Ibland blir försörjningen och den intellektuella stimulansen lidande av denna intolerans och jag ger mig in i leken med ett tydligt mål. Att genomföra uppgiften så bra och snabbt jag bara kan, för att kunna återgå till verkligheten igen redan senare samma dag.

1. Sociala medier

På en klar förstaplats. Har inget mer att tillägga där.

Det var nog allt för den här gången,
Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!

Att leva över sina tillgångar

För några dagar sedan hamnade jag mitt emot en av våra mest kända traillöpare. Det är inte första gången jag möter en av dem, men det är första gången jag möter en som kommit till insikt. Insikt om vilken SJUK sport vi håller på med. Inte i grunden men i ytterligheterna. Hennes (ja, det var en tjej – har vi några framstående herrlöpare i Sverige?) utgångspunkt var kosten. Min utgångspunkt är ju som vanligt balansen mellan återhämtning och belastning. Men vi pratade om EXAKT samma sak. Att ta ut mer än vad man sätter in.

Bankkontot

Tänk dig ditt bankkonto. Du får in lön, du betalar hyran, du köper mat. Du bor i Sverige så du har råd med ett enormt överflöd även om du inte reflekterat över det. Oavsett hur mycket pengar du tjänar eller gör av med så vet vi en sak. Hamnar saldot på minus så har vi ett problem. Så länge det är på plus har vi inte så mycket att oroa oss för. Eller hur?

Om du nu föreställer dig din kropp som ett bankkonto. Du fyller på med mat och sömn och kärlek. Har du en någorlunda hälsosam livsstil så är du regelbundet ute i friska luften och rör på dig. På ett mentalt och spirituellt plan fyller du på ”bankkontot” när du är ute. Men fysiskt, hur bra det än känns, så bränner du kalorier och ökar behovet av återhämtning för varje steg du tar. Och om du tar ut en kalori mer än du sätter in, ja då hamnar saldot på minus. Om du sover dåligt en natt, då är vissa av dina förmågor nedsatta. JA, det räcker med en natt. Och när saldot är på minus för länge så kommer övertrasseringsavgifterna. I form av skador, sjukdomar och mycket annat. Så länge saldot är på plus så växer vi och/eller vår prestationsförmåga. Fysiskt och mentalt.

Traillöpning

I vår sport har det blivit trendigt att ”springa” i flera dygn. Ju längre du orkar förflytta dig utan energitillskott desto coolare är du. Att springa många långa lopp är en större merit än att springa snabbt på en hälsosam distans. Och så vidare… Människor som knappt ens klarar av att springa en kilometer med ett hälsosamt löpsteg anmäler sig till Backyard Ultra och Kullamannens förbannade jävla självskadeorgie. Oj, överreagerade jag? Ja men det är nog fasen på tiden, nu när sistnämnda loppet precis fått någon slags världscupstatus och plötsligt blev ännu ”coolare”.

Jag förstår att det finns såna som lockas av att springa långt. Och jag har hört de här argumenten om stenåldersmänniskan som sprang ihjäl djur och att det är vår natur och så vidare. Jag håller med. Vi är born to run. Jag om någon är born to run. Jag har till och med fått en diagnos som säger det. MEN.

Varför blir det ett problem?

Problemet uppstår när vi glömmer det där med bankkontot. Du sätter upp ett mål, du tittar på hur eliten tränar, du gör så gott du kan för att komma ikapp det du missat hittills. Grattis, du har gjort alla fel du kan göra. Och ska jag berätta en hemlighet? De flesta av de där Elitlöparna gör samma fel som du. I synnerhet i vår sport, men även i andra. Ett mål är inte värt NÅGONTING utan en nulägesanalys.

Även elitlöparna gör alltså misstaget då och då. Tittar på målet, tränar hårdare än vad kroppen klarar, äter så mycket de kan men ändå lite mindre än vad de behöver, sover så mycket de kan men ändå lite mindre än vad de behöver. Gunde Svan ska ha sagt:

”Om jag hade klarat av att äta mer mat så hade jag också tränat ännu hårdare”

Precis som med det andra bankkontot gör det inte så stor skada att gå över gränsen någon dag då och då. Någon hundralapp i övertrasseringsavgift (eller i metaforiska fallet, en ofrivillig vilodag eller ett par veckor med förkylningssymptom) kan väl de flesta leva med. Men när det går någon sådan hundralapp per dag året runt, då börjar kroppen ta stryk på riktigt.

Dessutom kryllar det av ”tränare” som kan ge dig tydliga instruktioner för hur du sakta men säkert bryter ner kroppen till oigenkännlighet och ett säkert förtidsslut på karriären. Betydligt färre är de tränare som berättar hur du ska få kroppen att klara all den där träningen. Och de flesta tränare som faktiskt VET vad de gör är oftast anställda av något förbund, i något landslag.

Lösningen

Lösningen på problemet är förstås att hålla sig inom ramarna för det vi klarar av. Absolut – vi klarar en Ultra. Men kanske inte två. Åtminstone inte med för kort mellanrum. Det är möjligt att det finns undantag, Kilian Jornet klarar nog av att springa betydligt fler Ultralopp på ett år än vad jag gör. Men då är han också bokstavligen född in i sporten och i bergen.

För att kunna genomföra en Ultra hälsosamt behöver vi vara förberedda. Utvilade och påfyllda. Tränade för uppgiften (och återhämtade från träningen). På samma sätt behöver vi vara redo för VARJE TRÄNINGSPASS. En vilodag för mycket är ALLTID bättre än ett träningspass för mycket. Allt handlar om att äta och sova tillräckligt bra för att klara den belastning vi utsätter oss för.

Verktyg

Jag tjatar ofta om vilopulsen. Den löser förstås inte allt, men vilopulsen går upp när kontot är övertrasserat. Oavsett om det beror på jobb, stress, träning, för lite näring eller dålig sömn. Vilopulsen är ett symptom – mätningen av den ett verktyg.

Vilopulsen berättar ju hur kroppen mår totalt sett, men säger mindre om den lokala belastningen av muskler och leder. Löpare är väl kanske den enda folkgruppen som BARA tränar den sport de ska prestera i, och det blir ytterligare en dimension av problemet. En längdskidåkare, till exempel, kan gå ut och träna skate eller löpning eller cykel när stakmusklerna är slut. Men en löpare skiter i att benen är slut och springer ändå. Eller möjligtvis cyklar testcykel OM skadan redan gått för långt.

Hur som helst – mitt enda vattentäta verktyg är vilopulsen, som mäter helheten. När det kommer till att flytta belastningen mellan olika delar av kroppen så lämnas vi åt känslan. Åtminstone vi motionärer. Åtminstone vi som utövar en sport som fortfarande är en förskoleförkyld bebis i sammanhanget.

Det var nog allt för denna gång,
Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!

Lopprapport Big’s Backyard satellite world championsship

Vaknar och förstår inte varför jag ligger i sängen. Varför jag inte springer längre. Sen inser jag att det inte ens har börjat. Jag har inte brutit. Att det bara var en dröm och jag andas ut. 

Jag vill börja den här race rapporten med att tacka. Jag vill tacka hela Team Sweden (Diana Kämpe, Lisa Amundsson, Pernilla Otto, Leonora Johnson, Malin Barrulf, Niclas Gällentoft, Milkael Antonsson, Mikael Blomqvist, André Rangelind, Henrik Bengtsson, Daniel George, Marcus Ekenstierna, Johnny Hällneby och Tobbe Gyllebring) för att jag fick dela den här upplevelsen med er. Ni är bäst. Jag vill tacka Janne och Axel Svärdhagen för er positiva energi, uppdateringar och för alla de gånger som ni kom och mötte oss i varvning. Jag vill tacka Sweden Runners för att ni ordnade allt på bästa sätt. Jag vill tacka Roger för att han lyckades med konsttycket att ta hand om mig, bortblåsta tält och tre hundar samtidigt. Jag vill tacka Ellen, Martin, Petra och alla andra supportrar på plats. Jag vill tacka Jacob Zocherman som med bilder och film dokumenterat hela spektaklet. Jag vill tacka alla människor som kom till Älvdalen för att se oss galningar springa runt runt. Men framför allt vill jag tacka er som satt hemma och följde oss och sände en massa kärlek via telefon och sociala medier och fick oss att känna oss som att vi var en del av någonting större (hur flummigt det nu låter). TACK. 

Det är bara löpning, men samtidigt så mycket mer och jag är tacksam över allting den låter mig vara med om. Jag som aldrig kommer att bli en löpare utan en vanlig tjej som älskar att springa. Som älskar det enkla i att ta mig fram till fots. Jag är tacksam över de människor jag får träffa, de vackra platser jag får se och för upplevelser som berör mig på djupet. Att springa timme efter timme på en och samma bana kan tycka meningslöst i jämförelse med att springa i bergen, i skogen eller på fjället men jag börjar förstå att varje varv i en backyard är en upplevelse i sig, om man bara ger sig hän. Inför Älvdalen hade jag bestämt mig för att stänga av och gå in i robot-mode men istället levde jag varje minut. Älskade varje sekund hur konstigt det än låter. Jag har 54 timmar som jag är så obeskrivligt tacksam över och så en 55:e som inte lämnar mig ifred. Ett jävla varv som jag inte är färdig med. Som jag inte kunde kontrollera utfallet över. Jag har alltid trott att det är jag som kontrollerar hur mycket jag vill ta ut mig, och att jag själv dikterar villkoren. Att det bara handlar om att vilja tillräckligt mycket. Men den här gången blev jag tagen på sängen och det skrämmer mig. Att saker och ting kan ta slut utan att jag kan se det komma, förutse eller påverka. Att jag i ögonblicket är chanslös. I ultralöpning så som i livet. Sårbar. Vek. Värdelös. Tankar som bara är tankar, inte sanning, men som ändå letar sig fram och lämnar tvivel. “Utan tvivel är man inte klok” men med med för mycket tvivel blir man galen. En hårfin gräns. Jag hade inte tänkt skriva en racerapport från Älvdalen helt enkelt för att det är för mycket som gnager och jag inte vill sitta här och vara ledsen och missnöjd över att jag sprungit 54 varv. Jag VET, det är jättelångt. När jag tänker på att Courtney Dauwalter och Maggie Guttrl faktiskt är de enda kvinnor i världen som någonsin sprungit längre än så i backyardsammahang så är det nästan ofattbart. Att jag på mina samtliga fyra backyards faktiskt sprungit längre än någon annan svensk dam är också rätt häftigt (även om jag är övertygad om att det inte kommer att se likadant ut nästa år). Det är inte illa för någon som är en rätt motvillig backyard- och plattlöpare. Men ändå kan jag inte bortse från det faktum att jag hittills bara DNF:at i den här förbannade tävlingsformen. 

Vi, dvs jag, Roger och våra tre fyrbenta, kommer till Älvdalen fredag eftermiddag. Ett flertal löpare och supportrar samlas och går banan tillsammans och därefter är det gemensam middag. Jag känner flera av löparna sedan innan och känner igen övriga från sociala medier. Vi är ett starkt lag med en hög lägstanivå och en bra mix av tjejer killar och olika åldrar. Det blir en ganska tidig sorti, jag har lite svårt för det här sociala dagen innan ett lopp då jag tenderar att bli för nervös och tappa fokus, fladdra iväg. Men till skillnad från ett vanligt lopp så är detta till stor del en lagtävling och prioriteringarna blir på så sätt annorlunda. 

Starten går kl 14 på lördagen. Vi är där några timmar innan, sätter upp tältet där Roger och hundarna ska campera och ställer i ordning backar med energi och extra kläder. Så är det gruppfoto och äntligen dags för varv nummer 1. Första timmarna i en backyard är väldigt ospännande, särskilt i ett rutinerat gäng som detta. Ingenting ska hända och det gör det inte heller. Vi försöker alla helt enkelt göra det vi ska och sköta uppspelet på ett så bra sätt som möjligt. Jag har börjat lära mig hur viktigt det är att arbeta förebyggande och skjuta på förfallet så länge som möjligt. För det kommer. Förr eller senare tar sömn- och energibristen ut sin rätt och milen i benen gör sig påminda.“It’s easy until it’s not” stämmer. Själv påminner jag mig också om att precis allting kan gå åt helvete och att ingenting någonsin är så enkelt i verkligheten som det ser ut på pappret. 

Första natten passerar utan något större avtryck. Det har fortfarande inte börjat. Jag är inställd på att ha fruktansvärt tråkigt och att misströsta men finner till min förvåning att jag har ganska trevligt. Jag har förkastat robot-mode och gått in i Anna-mode, ska jag göra det här ska jag banne mig göra på mitt sätt. Inga renodlade galenskaper men att ha så kul som möjligt under kontrollerade former kan ändå inte skada. Nattens höjdpunkt blir när jag nästintill lyckas skrämma livet av Niclas Gällentoft när jag hoppar fram bakom ett träd och skriker. Frampå morgonkvisten får vi beskedet om att laget inte längre är intakt då magproblem tvingat André Rangelind av banan. Nästa tapp blir Pernilla Otto. Målet blir att övriga löpare ska över 24 h. Lisa Amundsson har problem med benen och är på väg att bryta flera gånger men blir övertalad av medlöpare och support. Jag får springa den 24e varvet med henne innan hon till slut tackar för sig. 

Efter 30 timmar plus minus börjar det märkas att vi har hållit på ett tag och skaran av löpare minskar. Själv har jag en del problem med magen och när jag under 32a varvet gång på gång tvingas ut i skogen för att spy så börjar jag för första gången oroa mig över att detta inte kommer att hålla länge till om vi inte gör något åt läget. Så jag ringer till Roger och berättar att jag kräks. Han undrar vad han ska göra åt saken. “Inte vet jag, du får prata med de andra, det finns många erfarna ultralöpare på plats. Bara lös problemet”. Sen koncentrerar jag mig på att springa och på det faktum att även om jag inte får i mig någonting mer från och med nu så kommer jag ändå kunna harva runt ett tag till om så bara för att samla varv. I varvningen är vi överens om att strypa energin några varv och försöka med det vatten som går. Det känns rimligt då jag är “fräsch” i övrigt. När magen börjar lugna ner sig kör vi på ris och vid varv 37-38 börjar saker och ting stabilisera sig. Dock skördar natten sina offer. Johnny har jobbat mot tiden sista varven och efter varv 37 är han helt sonika helt slut. Micke Blomquist ger sig ut på varv 38 men kaskadkräks efter bara några hundra meter och så är det bara jag och Tobbe kvar. Jag förklarar krasst för honom att vi antingen ser det som en tävling från och med nu eller så hjälps vi åt och försöker komma så långt som möjligt. Det är inget att diskutera och vi enas om att vi ska så många varv till som det bara går. 

Efter 42 timmar börjar jag bli less. Tiden går långsamt. Så jag bestämmer mig för att lägga upp ett 8-timmars block. Åtta timmar myspass kan jag alltid springa utan att det är särskilt betungande. Skillnaden är att jag normalt inte har varit igång i nästan två dygn innan men man kan inte haka upp sig på petitesser. Så jag överger backyardkonceptet och ger mig ut på långpass. Flyttar ut stolen i solen och klappar hundar. Fikar. Dricker kaffe (dock inte lika mycket kaffe som Janne…) Har det ganska bra. Men min mage är återigen missnöjd och allting rinner rakt igenom. Vilket är ett problem då det numera står publik i princip överallt längs banan. Tobbe har haft en dipp men är på väg tillbaka. Vi förbereder oss på en tredje natt. Jag bestämmer mig för att göra ett nytt försök att inte äta och dricka på några timmar innan den kommer. Magen blir lite bättre men varv 53 börjar jag få andra problem. Allting rör på sig och jag har svårt att fokusera, nästan så att jag blir sjösjuk. Varv 54 kopplar huvudet bort men där och då tänker jag att det egentligen inte gör någonting utan kanske till och med är bra. Att jag fortfarande ska kunna springa utan problem, banan borde jag ju kunna i sömnen vid det här laget. I varvning försöker jag äta ris men träffar inte munnen. Och tiden rinner iväg. Vi måste göra något inför nästa varv. Ellen och Roger rådslår. Vi går ut på varv 55. Benen rör sig bra men jag fryser. Skakar. Hackar tänder. Vet att det blir varmt efter ett tag men det kalla tar över kroppen och så får jag inte längre luft. Rasar ihop på asfalten. Jag måste andas, resa mig upp och springa, men kan inte kontrollera det som händer. “Dör jag nu?” Så hör jag Petras röst och släpper allt. När jag har koll igen ligger jag på ett golv. Taket droppar, rinner. En flod av ormar, lianer som slingrar sig. Jag vet att det inte är sant, att jag bara är trött. Att jag borde vara ute på banan istället för att ligga här på golvet. Fan. 

I teorin kan jag dela in i saker jag gjorde bra och mindre bra. Det fanns många saker som var bra: Jag sprang relativt jämnt och klokt utan något “vansinnesvarv” och jag står fast vid att det inte hade blivit bättre av långsammare varvtider. Humöret och motivationen var bra under större delen av tiden och jag funderade aldrig på om jag skulle fortsätta eller sluta springa utan hade gjort klart från början att jag skulle springa “klart”. Fanns det något jag hade kunnat göra annorlunda där och då ute på 55 varvet? Jag vet faktiskt inte. Andats, ställt mig upp och sprungit. Det låter enkelt. Hade jag klarat det om jag vore starkare rent mentalt? I “slutskedet” fanns det nog inte så mycket jag hade kunnat göra annorlunda. Däremot under tiden fram till dess. Vågat varva ner och på riktigt försöka sova i varning? Haft bättre koll på vad min mage tål och inte tål. Borde jag övat mer specifikt innan på sömn och energi? Gjort upp nödplaner? Övning ger färdighet men tyvärr får man den bästa träningen i skarpt läge. 

Jag vet fortfarande inte tillräckligt mycket om min kropp och hur den reagerar på den här typen av distanser och jag kan inte tillräckligt mycket om lång ultra. Rent objektivt är det inte så konstigt då jag aldrig sprungit ett sammanhängande distans längre än 100 miles och dessutom är relativt oerfaren även på den typen av sträcka. Saker och ting måste få ta tid. När det gäller mig själv är jag perfektionist och ganska oförlåtande. Jag vill inte ha MVG på ett prov, jag vill ha alla rätt och en stjärna i kanten. Men jag har lärt mig att livet inte blir så vidare trevligt om man inte kan hantera misstag, misslyckanden och gå vidare. Lära och försöka göra bättre nästa gång. Och vi är återigen tillbaka till det så kallade tålamodet. Jag hade hoppats på att springa till dess att jag helt enkelt inte hann runt ett varv inom tiden men nu blev det inte så, däremot sprang jag ju åtminstone till dess att jag inte kunde springa längre denna gång så det var kanske ett steg i rätt rikting ändå och ett tecken på att jag börjat bli bättre på att lämna det bekväma. 

Foto Jacob Zochermann

Sverige 4:a i backyard ultra-VM, Tobbe svensk vinnare

I lördags kl 14.00 gick starten för VM i Backyard Ultra, Big Dog’s Backyard Ultra World Championships. 55 timmar senare kunde det svenska laget summera en fin fjärdeplats totalt och fira Tobbe Gyllebring som svensk segrare.

På 21 platser runt om i världen startade över 300 löpare samtidigt. 15 löpare stod på startlinjen i Älvdalen som Team Sweden. En efter en tvingades de kasta in handduken, när Mikael Blomqvist klev av på varv 38, var de bara två kvar: Tobbe Gyllebring och Anna Carlsson.
– Vi hade hoppats att fler skulle hänga med upp över 40 varv, så att vi skulle ha marginaler för laget. Jag och Anna springer våra varv på lite olika sätt men vi var noga med att ta hand om varandra. Vi hade inte råd med några misstag. Vi var verkligen ett team ända till sista varvet, det var aldrig tävling mellan oss två. Vi var överens om att vi skulle fortsätta till en av oss fick bäras därifrån, nu sprang vi för laget och det var inte ok att bara lessna och sluta.

– Fokus var att ta hand om mig själv och starta varje nytt varv i så bra skick som möjligt. Jag har en plan för vad jag ska göra varje gång jag kommer till depån. Efterhand blir man ju dummare och dummare, så det gäller att ha planen klar i förväg. Ganska tidigt blundar jag några minuter för att jobba in rutinen med vila även om jag inte somnar. Jag försöker bryta ner loppet i små hanterbara sjok, det gäller att tänka bort helheten för annars blir det övermäktigt. Min värsta period var runt 50 varv, då var jag på väg att bli energilåg, det var så tungt att ta sig framåt och jag kände att jag var på väg att tappa greppet. I stunden är det fruktansvärt, men det är ju det här jag tränar för!

Anna och Tobbe sprang genom hagel, motvind, mörker och minusgrader. Under lång tid hade Anna svårt att tillgodogöra sig energi och till slut gick det inte längre. Hon kraschade en bit ut på varv 55.
– Viljan fanns men hennes energi var slut. Det kändes märkligt. Några varv tidigare var jag nere i källaren men jag hade hämtat mig och jag var säker på att Anna också skulle göra det – hon rörde sig bra och hon är så stark. Jag var helt inställd på att vi skulle springa tillsammans genom natten. När jag fick veta att Anna brutit, blev jag först och främst orolig för hur hon mådde. Nästa tanke var ”Helvete, jag vinner nu.” Det var många och motstridiga känslor. Efter så många timmar finns det ingen sköld, inga filter – allt går bara rakt in i en.

– Det är ett privilegium att springa för något som är större än en själv. En sådan här upplevelse skapar speciella band mellan oss löpare i laget, det var en fantastisk gemenskap. Sedan märker vi att det berör många, folk gick man ur huse i lilla Älvdalen för att heja på oss och väldigt många har hört av sig på olika sätt.

Så här några dagar efter målgång, känns kroppen ganska bra.
– Jag är trött, både i kroppen och i sinnet. Det tar nog 6–8 veckor innan jag har någon fart i benen, men jag tänker redan på löpning och undrar över hur långt jag hade kunnat springa. Jag hade många varv kvar i kroppen när det tog slut, jag är nyfiken på vad jag kan göra och vad som händer i mig när jag kommer bortom gränsen. Det ska jag försöka ta reda på!

Totalt i tävlingen blev Sverige 4:a. USAs Courtney Dauwalter tangerade Johans Steenes världsrekord på 68 varv, men det räckte inte till seger. Karel Sabbe från Belgien vann på hela 75 varv!

Resultat

VM i Backyard Ultra

På lördag kl 14.00 svensk tid går starten för VM i Backyard Ultra. Big Dog’s Backyard Ultra World Championships  kommer att äga rum runt om i världen på de 26 deltagande nationernas hemmaplan. Det svenska laget om 15 personer springer i Älvdalen. Vi fick ett snack med en av lagmedlemmarna, Mikael Antonsson.

Ja, för det här är en lagtävling där det svenska laget tävlar tillsammans. Sista lag med två löpare som startar på ännu ett varv medan de andra länderna har gett upp, vinner lagtävlingen. Då börjar kampen om att vinna den individuella titeln mellan de kvarvarande löparna i vinnarlaget…

– Jag tror inte att det i Sverige varit en tävling där man kommit över 40 timmar, det ryker nu – vi håller säkert på i minst 50 timmar. Nu när vi är ett lag och verkligen kommer att peppa varandra på ett annat sätt, så får vi extra styrka, säger Mikael.

Mikael kommer att inleda lördagen med en sovmorgon.
– Sömnen är min viktigaste faktor under en backyard, funkar den så är jag lugn. Jag försöker få 3–5 minuters sömn mellan varje varv. Det är skönt att starta i dagsljus, då hinner jag lära känna banan innan det blir mörkt.

Förberedelserna har handlat mycket om vila.
– Mina bästa lopp har jag gjort när jag har vilat veckorna innan. En backyard kräver inte samma kondition, det handlar till 90 procent om pannben. Och det har jag! Jag känner mig lugn och trygg. Jag har inte satt något mål, det riskerar att begränsa, men minst två dygn planerar jag att hålla på. Det ska bli intressant att se var min gräns går.

Väderprognosen för Älvdalen ser lite annorlunda ut än den för Förenade Arabemiratens lag.
– Ja, det verkar bli minusgrader på nätterna och 4–5 grader på dagarna, eventuellt blir det rejält blåsigt någon dag också. För första gången har jag filtar och varma jackor i packningen till en backyard ultra.

– Det ska bli spännande att se hur långt vi kan ta detta. Det är med stor förväntan jag ser fram emot loppet, säger Mikael.

Vi önskar hela laget stort lycka till!

Under tävlingen kommer vi att kolla läget hos gänget i Älvdalen på Insta Stories @trailrunningswe

Laguppställningar och möjlighet att följa tävlingen

Följ Team Sweden

Marcus tog hem sin ”egen” backyard ultra

Foto: Pernilla Otto

Marcus Ekenstiernas Sweden Runners arrangerade i helgen en virtuell backyard ultra som en del i TRS Virtual Series. Han passade även på att vinna hela tävlingen – på imponerande 29 varv.

– Jag har länge velat springa något av Sweden Runners lopp och nu dök chansen upp när vårt Älvdalen Backyard Ultra fick bli ett virtuellt Sweden Runners Backyard Ultra. Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag ville prestera ett bra resultat, det är hyfsat stor risk att detta kan vara ett once in a lifetime moment för mig. Att sedan lyckas springa 29 varv och vinna, det fanns inte riktigt med i planerna. Men just det hände och jag är sjukt glad och stolt över min prestation, säger Marcus som sprang på originalbanan i Älvdalen.

Efter 24 varv var de tre kvar i leken, två varv senare hade Tomas Stöt fått nog medan Malin Barrulf tog fajten med Marcus i ytterligare två varv innan hon gav sig.
– Jag är så tacksam för att Malin och Tomas bjöd upp till dans från varv 24! Jag är glad att jag fick dela de där bästa varven med dem, säger Marcus.

222 personer sprang ett varv eller mer, vilket gör det här till den hittills största tävlingen i Trailrunning Sweden Virtual Series. På fredag firar vi Midsommarafton med Städjan 1131, där 1131 höjdmeter ska tas upp och ner igen innan klockan får stanna.

Resultat Sweden Runners Backyard Ultra

Info och anmälan till Städjan 1131

Hur många varv springer du i helgen?

TRS Virtual Series har nu kommit fram till den åttonde deltävlingen. Och det är något riktigt spännande som står på programmet – Sweden Runners Backyard Ultra.

Backyard Ultra innebär att löparna springer ett varv på 6,7 km med start varje hel timme. Tills bara en löpare står kvar på startlinjen. I morgon springer du bokstavligt talat på din egen bakgård, du bestämmer alltså själv din egen bana, och rapporterar in varje varv.

Några rutinerade rävar i startlistan är Pernilla Otto, Mikael Blomqvist som sprang 35 varv på The Bridge Backyard Ultra 2019 och Tomas Stöt som var 2:a bakom Jonas Buud på Älvdalen Backyard Ultra 2018 med 25 varv.

– Mitt mål är att slå mitt tidigare rekord och därmed också distansrekord. Samtidigt kommer det nog bli en tuffare mental kamp nu när loppet sker virtuellt och man inte kan se sina medtävlande, säger Tomas.

– Jag är jättetaggad för att springa länge. Min målsättning är att ha kul och bli Last man/woman standing! Mitt pers är 30 varv. Jag kommer att springa på plats i Älvdalen på backyardbanan där, säger Pernilla Otto.

Hon fortsätter:
– En sak som är superviktig men så svår är att vara här och nu, bara fokusera på varvet du är ute på. Börjar man tänka framåt i loppet kan det bli mentalt knäckande. Det är viktigt att ha någon form av energiplan och börja äta redan från början. Det är också bra att fokusera på sig själv och inte bry sig om de andra medtävlande. I backyard kan allt hända och det snabbt. Har du ingen support, vilket är fallet för mig i helgen, gäller det att ha ordning och reda och veta var du har dina grejer. När du kommer in på varvning ska du redan ha bestämt dig för vad du behöver i depån.

Anmälan är öppen fram till starten kl 10.00. Uppsnack från kl 09.50 på @trailrunningswe

Mer info och anmälan

Anna trea i global backyard ultra – på snö och is i Abisko

Foto: Emil Sergel

Anna Carlsson gjorde något nästan ofattbart i helgen. I det globala virtuella loppet Personal Peak Quarantine Backyard Ultra sprang hon 30 mil på isen på Torneträsk under 45 timmar. Andra natten i en kyla på 17 minusgrader.

– De första 24 timmarna var trevliga och det var fint väder. Det är ljust länge nu, så jag behövde bara springa sex timmar i mörker. Jag insåg att fortsätter det så här, så måste jag springa länge, ler Anna.

Men vädret vände, det började blåsa och snöa. Anna bestämde sig för att bryta ute på det 46:e varvet.
– Vinden hade polerat isen så det var väldigt halt på vissa ställen, medan det på andra bitar blåst in snö i spåret. Jag hade hunnit runt varven, men jag såg ingen anledning att fortsätta. Att springa på det här underlaget är tufft, man springer och spänner sig och det tar energi.

När Anna klev av var hon tredje sista person att bryta. Över 2 000 deltagare startade.
– Radek, en kille som sprang på löpband, så ut som en maskin och jag trodde att han skulle vinna. Men han åkte ut på det trista sättet att hans webbsändning låg efter, så han missade starten.

Virtuella lopp är det som erbjuds oss traillöpare under coronapandemin.
– Jag tror att de kommer att fortsätta även när det här är över. Det är faktiskt inte en given rättighet att hålla på och resa kors och tvärs över världen för att springa lopp. Nu närmast är jag sugen på TRS Virtual Series, men jag återhämtar mig lite och kör inte första loppet nu i helgen.

Anna hoppas att det blir någon möjlighet att springa ett lopp i Sverige i sommar.
– Annars hittar jag på något annat, kanske ger jag mig på en FKT (Fastest Known Time) på Kungsleden.

I övrigt påverkas inte hennes vardagsliv så mycket.
– Här i Abisko finns ändå ingen bio och inga restauranger, vi träffar inte jättemycket folk i normalfallet heller. Det finns ett helt fjäll att gå ut ensam på, jag gillar att vara ute mycket och jag gillar att träna. Och jag tränar heller inte enbart för att tävla, så jag har inga problem med motivationen. Det enda är att det är svårt att planera när man inte vet vad som kommer att bli av. Jag ser det här som ett tillfälle att göra andra grejer. Nu kan jag lika gärna åka mer skidor och bara underhålla löpningen. Jag tror att det här är en chans för många att ta sig tiden att upptäcka saker i sin närmiljö.

Ikväll tisdag, sänds ett reportage om Annas backyard ultra på SVT.

Sweden Runners satsning på backyard ultra är Årets Prestation

Petra och Marcus Ekenstierna brinner för löpning och alldeles extra mycket för backyard ultra. Sedan den där första gången som de själva sprang en, i Bohuslänska Lur, har det varit kärlek till tävlingsformen där alla hittar sin utmaning.
– Här i Sverige har vi hittat den sanna potentialen i backyard ultra, säger Marcus.

Nu har Sveriges traillöpare röstat fram dem till Årets Prestation i svensk traillöpning i Trailrunning Sweden Awards powered by Salming. Motiveringen lyder:
”Petra och Marcus Ekenstierna lyfte backyard ultra-konceptet i Sverige. Det har blivit en succé och antalet tävlingar ökar lavinartat i landet. Sweden Runners arrangerar själva tre backyard ultras och arbetar internationellt med att öka intresset bland löpare.”

De två skåningarna hoppade av det klassiska ekorrhjulet med mycket jobb och stress, flyttade till Älvdalen där de fann lugnet och naturen.
– Vi läste båda en utbildning till fjäll- och äventyrsledare, i utbildningen ingick att starta upp ett företag och så blev Sweden Runners till, berättar Marcus.

Företaget driver löpargrupper på orter runt om i Sverige sedan några år. Sedan 2017 arrangerar de även tre backyard ultras: Älvdalen, Trelleborg och The Bridge i Malmö. Lopp som har vuxit från totalt 220 deltagare första året, till 800 i år.
– Deltagarna är i åldrar från 10 till 70 år, 49 procent är kvinnor.

Sverige är ett föregångsland inom backyard ultra med ett 40-tal lopp.
– Sverige är faktiskt det land som har klart flest lopp sett till vår storlek. I USA och Europa är konceptet än så länge begränsat till mer inbitna ultralöpare. Här har många fler kategorier av löpare funnit sin grej i ett backyardlopp. För de allra flesta handlar det inte om att vinna hela loppet, utan om att utmana sig själv och springa längre än någonsin förut. Jag skulle faktiskt säga att vi här i Sverige har hittat den sanna potentialen i backyard ultra, säger Marcus.

– Alla har möjlighet att pusha sig till sitt yttersta. Den som är sist kvar är ju faktiskt den enda som inte fått nå sin gräns för hur mycket hen klarar den dagen. Vi ser många nå långt förbi vad de trodde var möjligt. Det är fantastiskt kul att som arrangör ta del av löparnas kamp och glädje. Loppet är egentligen flera lopp i ett, det börjar hända andra grejer efter 10-12 timmar. Då sätts andra egenskaper på prov hos löparna, säger Marcus.

Gränserna pushas längre och längre. De allra flesta vill ju springa minst ett varv längre än förra gången de sprang en backyard ultra.
– En backyard ultra är väldigt socialt, nybörjare springer sida vid sida med rutinerade löpare under många varv. Ultralegenden Rune Larsson menar faktiskt att backyard ultra är ett av de roligaste lopp han har sprungit just tack vare gemenskapen.

I höst arrangerar Sweden Runners ett inofficiellt SM i backyard ultra.
– Det behövs ett lopp som samlar de bästa, då hoppas vi att de kan pusha varandra till ännu bättre prestationer.

– Jag och Petra kan inte bli fler, det ger oss tid och energi att satsa på Sweden Runners och utvecklingen av backyard ultra fullt ut, säger Marcus som berättar att de ofta ställer upp och ger råd till nya arrangörer om allt från antalet bajamajor till hur mycket coca cola som behövs.

Tillsammans med konceptets skapare, Gary Cantrell – också känd som Lazarus Lake, och hans fru Sandra, driver paret Ekenstierna arbetet med att standardisera tävlingsformen och sprida den internationellt.
– Reglerna ska vara de samma i alla lopp, det ska till exempel vara en klass för alla – oavsett kön, säger Marcus.

Utöver den stora äran att ha gjort Årets Prestation, vinner Petra och Marcus presentkort på Salming Running till ett värde av 3 000 kr.

Sjöblom gjorde 26 varv i premiären av Lidingö Backyard

I helgen gick den allra första Lidingö Backyard av stapel. Arrangören Magnus Näsmark ger oss sin berättelse.

”Det är alltid spännande på racedag då man arrangerar. Vad har man glömt, vad kommer löparna efterfråga som man inte har på matbordet i depån, kommer löparna tappa bort sig i mörkret?

Det hela började med att jag och Magnus Villson träffades av en slump och i kör sa till varandra, “vore det inte kul att arrangera en backyard på Lidingö?”. Vi känner varandra sedan 2018 då jag sprang Villsons nöjeslöpningsevent Lighthouse run, som går från norr till syd på Öland. Vi bor båda på Lidingö, på olika sidor avKottlasjön. Även Nisse Larsson, löpare och OCR-löpare, är med och arrangerar. Efter ett antal kaffestinna möten hemma hos Villson och kommunikation på sociala medier var planerna lagda.

Morgonen grydde på tävlingsdagen och 93 deltagare och publik möttes av sol och 12 grader. Perfekt höstväder och svårslagen temperatur att springa i.

Loppet snurrade på friktionsfritt utan löpare som tappade bort sig och vi fick mycket beröm för banan, trots att den är ganska tuff. Löparna tar sig upp cirka 100 höjdmeter per varv. Sista kilometern innehåller en brant uppförsbacke och avslutas med en brant utför. Vi hade en klocka uppsatt som folk kunde ringa i när de satte personbästa. Klockan ringde ofta under dagen och allt tätare mot kvällen.

Det fina vädret höll i sig fram till varv 19, då regnet långsamt började falla. Flera av löparna fortsatte att springa i kort tröja och shorts. Varv 19 avlutades med att sista dam, Täby-löparen Jenny Josefsson bröt loppet. Det var då sex män kvar i tävlingen, som alla såg rätt så pigga ut: Stefan Lindgren, Darryl Ball, Anders Burman, Jon Enqvist, Mikael Pettersson och Niklas Sjöblom.

Från varv 21 utvecklas ett mönster: Östersundsbon Anders Burman kommer in först kring 51 min, och Niklas Sjöblom kommer in sist på 58 min, endast 2 min innan det är dags att starta igen. Däremellan varierar ordningen.

Kring varv 23 börja det regna på riktigt och de flesta tog på sig regnjacka. Loppets stora drama kom vid starten på varv 25, precis efter att den magiska 100 milesgränsen har passerats. Då var endast tre löpare kvar i loppet: Anders Burman, Jon Enqvist och Niklas Sjöblom. Jon har sett trött ut några varv och ser seriöst förvånad ut då Anders helt plötsligt ger upp 20 meter efter starten.

Direkt efter start av var 26 gör Jon exakt samma sak som Anders och ger upp. Han ger Niklas en kram innan denne ger sig ut på sitt sista varv. Niklas, som fortfarande se väldigt pigg ut, avslutar med sitt snabbaste varv i loppet på 48.07. Han berättade att han planerade att göra samma sak som Anders gjorde på varv 25, fast 100 meter senare. Han blev så paff att han fortsatte i stället. “Då kunde jag ju inte sluta.”

Efter målgång berättde segraren Niklas Sjöblom: “Jag fick problem sista tre (varven) med insida knävecket. Vet inte vad det är, men jag tog ett varv i taget”. Han tyckte att banan varit bra och lagom utmanande. Tuffast var det när regnet tilltog och man fick blöta och kalla fötter. “Lidingö Backyard var första loppet efter en längre tids knäskada så riktigt kul att känna att jag är på väg tillbaks!”

Niklas Sjöblom (bilden nedan), som är uppvuxen på Lidingö, bor numera i Zürich, Schweiz. Hans meriter som löpare är bland annat Wings for Life, Schweiz 2018 (4e plats globalt, 3e plats bland löpare) och Sydafrika 2019 (27e plats globalt). Ultralopp har han kört sedan 2009, premiärloppet var Swiss Alpine i Davos. Han har dessutom gjort ett par Ironman varje år 2010-2017. Nu satsar han på löpningen och att bli så snabb som möjligt på marathon och samtidigt utmana sig med ultralopp.”

Resultat

Prenumerera på Trailrunning Swedens nyhetsbrev

Spännande lopp

sön28feb10:00FeaturedLåtsasloppet Halvan6 km, 14 km, 23 km, 42 kmAnmälan

sön21maralldayalldayFeaturedEdsvidsleden Trailrun14 km, 28 km, 56 kmLandskap:Västergötland

lör27mar10:00FeaturedHoka Torekov-Båstad21,2 kmLandskap:SkåneAnmälanDeltagare

sön18apralldayFeaturedIsaberg 50010,5 kmLandskap:Småland

lör21augalldayFeaturedStockholm Trail5 km, 10 km, 21 kmLandskap:Stockholm

lör28aug04:0019:00FeaturedSalming Idre Fjällmaraton12 km, 28 km, 45 km, 84 kmLandskap:DalarnaAnmälanDeltagare

03sepallday05alldayFeaturedIcebug Xperience West Coast Trail74 km (23 km + 29 km +22 km)Landskap:Bohuslän

Senaste blogginläggen

  • Långpasset Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Kontinuitet Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Distansutmaning i december och lite kallbad Gunilla Kidmark
    Läs mer
  • Snölöpning i Stockholm Linda Doktar
    Läs mer
  • Bubblig av att traila? Annika Repo Wallman
    Läs mer
  • November testar oss rejält Bröderna Backa
    Läs mer
  • Vallåsen Everest Challenge Anna Carlsson
    Läs mer
  • I huvudet på en coach för en löpargrupp Peter Lindquist
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Extremsport

PDG2016

Skidalpinism den av mina regelbundna aktiviteter som andra kanske ser som mest extrem.

För några år sedan blev jag intervjuad i en artikel som skulle handla om extremsport. Jag hade väl inte riktigt tänkt på mina aktiviteter som extremsporter, men det stämmer nog. Att ta sig upp på okända berg, ut i okända skogar, för egen maskin, för att springa/åka skidor/cykla. Bo i husbil mitt i naturen… Ja kanske att det är lite extremt. Om vi utgår från samhällsnormen. I detta inlägg vill jag istället vrida perspektivet och utgå från människorasen. Från den kropp jag bor i. Vad är egentligen mest extremt med min livsstil? En topplista i tre punkter blir nog lagom.

3. Slätlöpning

Slätlöpning (alltså på asfalt, betong, löparbanor, grusvägar etc…) hamnar på en stark tredjeplats på listan över de mest extrema saker jag utsätter min människokropp för. Våra kroppar är designade för att springa. Absolut. Men när de designades fanns inget så stumt, monotont och själadödande som exempelvis asfalt. Det skulle möjligtvis vara sand isåfall. Men den är jag rätt övertygad om att stenåldersmänniskan undvek i den mån det gick.

Slätlöpning är ju förstås inte i närheten av lika skadliga som punkt 1 och 2 på listan, så länge den genomförs i balanserad form. Med tillräcklig återhämtning och varvat med andra fysiska aktiviteter. Slätlöpning kan rentav vara hälsosamt, i rimliga doser. Därför får den ha en relativt regelbunden plats i mitt liv. Men jag skulle förstås ALDRIG få för mig att springa så långt eller så mycket på asfalt att jag tvingas köpa skyddsskor (eller mängdskor, som ni andra kallar dem).

Strax före start i slätlöpningstävlingen Lidingöloppet 2018. Med tillräcklig återhämtning och variation är slätlöpning inte skadligt, tvärtom.

2. Kontorsarbete

Det näst mest extrema jag utsätter min människa för är kontorsarbete. För min egen del är intoleransen mot detta så stark att jag, på gott och ont, tvingas hålla mig borta från det. Ibland blir försörjningen och den intellektuella stimulansen lidande av denna intolerans och jag ger mig in i leken med ett tydligt mål. Att genomföra uppgiften så bra och snabbt jag bara kan, för att kunna återgå till verkligheten igen redan senare samma dag.

1. Sociala medier

På en klar förstaplats. Har inget mer att tillägga där.

Det var nog allt för den här gången,
Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!

Att leva över sina tillgångar

För några dagar sedan hamnade jag mitt emot en av våra mest kända traillöpare. Det är inte första gången jag möter en av dem, men det är första gången jag möter en som kommit till insikt. Insikt om vilken SJUK sport vi håller på med. Inte i grunden men i ytterligheterna. Hennes (ja, det var en tjej – har vi några framstående herrlöpare i Sverige?) utgångspunkt var kosten. Min utgångspunkt är ju som vanligt balansen mellan återhämtning och belastning. Men vi pratade om EXAKT samma sak. Att ta ut mer än vad man sätter in.

Bankkontot

Tänk dig ditt bankkonto. Du får in lön, du betalar hyran, du köper mat. Du bor i Sverige så du har råd med ett enormt överflöd även om du inte reflekterat över det. Oavsett hur mycket pengar du tjänar eller gör av med så vet vi en sak. Hamnar saldot på minus så har vi ett problem. Så länge det är på plus har vi inte så mycket att oroa oss för. Eller hur?

Om du nu föreställer dig din kropp som ett bankkonto. Du fyller på med mat och sömn och kärlek. Har du en någorlunda hälsosam livsstil så är du regelbundet ute i friska luften och rör på dig. På ett mentalt och spirituellt plan fyller du på ”bankkontot” när du är ute. Men fysiskt, hur bra det än känns, så bränner du kalorier och ökar behovet av återhämtning för varje steg du tar. Och om du tar ut en kalori mer än du sätter in, ja då hamnar saldot på minus. Om du sover dåligt en natt, då är vissa av dina förmågor nedsatta. JA, det räcker med en natt. Och när saldot är på minus för länge så kommer övertrasseringsavgifterna. I form av skador, sjukdomar och mycket annat. Så länge saldot är på plus så växer vi och/eller vår prestationsförmåga. Fysiskt och mentalt.

Traillöpning

I vår sport har det blivit trendigt att ”springa” i flera dygn. Ju längre du orkar förflytta dig utan energitillskott desto coolare är du. Att springa många långa lopp är en större merit än att springa snabbt på en hälsosam distans. Och så vidare… Människor som knappt ens klarar av att springa en kilometer med ett hälsosamt löpsteg anmäler sig till Backyard Ultra och Kullamannens förbannade jävla självskadeorgie. Oj, överreagerade jag? Ja men det är nog fasen på tiden, nu när sistnämnda loppet precis fått någon slags världscupstatus och plötsligt blev ännu ”coolare”.

Jag förstår att det finns såna som lockas av att springa långt. Och jag har hört de här argumenten om stenåldersmänniskan som sprang ihjäl djur och att det är vår natur och så vidare. Jag håller med. Vi är born to run. Jag om någon är born to run. Jag har till och med fått en diagnos som säger det. MEN.

Varför blir det ett problem?

Problemet uppstår när vi glömmer det där med bankkontot. Du sätter upp ett mål, du tittar på hur eliten tränar, du gör så gott du kan för att komma ikapp det du missat hittills. Grattis, du har gjort alla fel du kan göra. Och ska jag berätta en hemlighet? De flesta av de där Elitlöparna gör samma fel som du. I synnerhet i vår sport, men även i andra. Ett mål är inte värt NÅGONTING utan en nulägesanalys.

Även elitlöparna gör alltså misstaget då och då. Tittar på målet, tränar hårdare än vad kroppen klarar, äter så mycket de kan men ändå lite mindre än vad de behöver, sover så mycket de kan men ändå lite mindre än vad de behöver. Gunde Svan ska ha sagt:

”Om jag hade klarat av att äta mer mat så hade jag också tränat ännu hårdare”

Precis som med det andra bankkontot gör det inte så stor skada att gå över gränsen någon dag då och då. Någon hundralapp i övertrasseringsavgift (eller i metaforiska fallet, en ofrivillig vilodag eller ett par veckor med förkylningssymptom) kan väl de flesta leva med. Men när det går någon sådan hundralapp per dag året runt, då börjar kroppen ta stryk på riktigt.

Dessutom kryllar det av ”tränare” som kan ge dig tydliga instruktioner för hur du sakta men säkert bryter ner kroppen till oigenkännlighet och ett säkert förtidsslut på karriären. Betydligt färre är de tränare som berättar hur du ska få kroppen att klara all den där träningen. Och de flesta tränare som faktiskt VET vad de gör är oftast anställda av något förbund, i något landslag.

Lösningen

Lösningen på problemet är förstås att hålla sig inom ramarna för det vi klarar av. Absolut – vi klarar en Ultra. Men kanske inte två. Åtminstone inte med för kort mellanrum. Det är möjligt att det finns undantag, Kilian Jornet klarar nog av att springa betydligt fler Ultralopp på ett år än vad jag gör. Men då är han också bokstavligen född in i sporten och i bergen.

För att kunna genomföra en Ultra hälsosamt behöver vi vara förberedda. Utvilade och påfyllda. Tränade för uppgiften (och återhämtade från träningen). På samma sätt behöver vi vara redo för VARJE TRÄNINGSPASS. En vilodag för mycket är ALLTID bättre än ett träningspass för mycket. Allt handlar om att äta och sova tillräckligt bra för att klara den belastning vi utsätter oss för.

Verktyg

Jag tjatar ofta om vilopulsen. Den löser förstås inte allt, men vilopulsen går upp när kontot är övertrasserat. Oavsett om det beror på jobb, stress, träning, för lite näring eller dålig sömn. Vilopulsen är ett symptom – mätningen av den ett verktyg.

Vilopulsen berättar ju hur kroppen mår totalt sett, men säger mindre om den lokala belastningen av muskler och leder. Löpare är väl kanske den enda folkgruppen som BARA tränar den sport de ska prestera i, och det blir ytterligare en dimension av problemet. En längdskidåkare, till exempel, kan gå ut och träna skate eller löpning eller cykel när stakmusklerna är slut. Men en löpare skiter i att benen är slut och springer ändå. Eller möjligtvis cyklar testcykel OM skadan redan gått för långt.

Hur som helst – mitt enda vattentäta verktyg är vilopulsen, som mäter helheten. När det kommer till att flytta belastningen mellan olika delar av kroppen så lämnas vi åt känslan. Åtminstone vi motionärer. Åtminstone vi som utövar en sport som fortfarande är en förskoleförkyld bebis i sammanhanget.

Det var nog allt för denna gång,
Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!

Lopprapport Big’s Backyard satellite world championsship

Vaknar och förstår inte varför jag ligger i sängen. Varför jag inte springer längre. Sen inser jag att det inte ens har börjat. Jag har inte brutit. Att det bara var en dröm och jag andas ut. 

Jag vill börja den här race rapporten med att tacka. Jag vill tacka hela Team Sweden (Diana Kämpe, Lisa Amundsson, Pernilla Otto, Leonora Johnson, Malin Barrulf, Niclas Gällentoft, Milkael Antonsson, Mikael Blomqvist, André Rangelind, Henrik Bengtsson, Daniel George, Marcus Ekenstierna, Johnny Hällneby och Tobbe Gyllebring) för att jag fick dela den här upplevelsen med er. Ni är bäst. Jag vill tacka Janne och Axel Svärdhagen för er positiva energi, uppdateringar och för alla de gånger som ni kom och mötte oss i varvning. Jag vill tacka Sweden Runners för att ni ordnade allt på bästa sätt. Jag vill tacka Roger för att han lyckades med konsttycket att ta hand om mig, bortblåsta tält och tre hundar samtidigt. Jag vill tacka Ellen, Martin, Petra och alla andra supportrar på plats. Jag vill tacka Jacob Zocherman som med bilder och film dokumenterat hela spektaklet. Jag vill tacka alla människor som kom till Älvdalen för att se oss galningar springa runt runt. Men framför allt vill jag tacka er som satt hemma och följde oss och sände en massa kärlek via telefon och sociala medier och fick oss att känna oss som att vi var en del av någonting större (hur flummigt det nu låter). TACK. 

Det är bara löpning, men samtidigt så mycket mer och jag är tacksam över allting den låter mig vara med om. Jag som aldrig kommer att bli en löpare utan en vanlig tjej som älskar att springa. Som älskar det enkla i att ta mig fram till fots. Jag är tacksam över de människor jag får träffa, de vackra platser jag får se och för upplevelser som berör mig på djupet. Att springa timme efter timme på en och samma bana kan tycka meningslöst i jämförelse med att springa i bergen, i skogen eller på fjället men jag börjar förstå att varje varv i en backyard är en upplevelse i sig, om man bara ger sig hän. Inför Älvdalen hade jag bestämt mig för att stänga av och gå in i robot-mode men istället levde jag varje minut. Älskade varje sekund hur konstigt det än låter. Jag har 54 timmar som jag är så obeskrivligt tacksam över och så en 55:e som inte lämnar mig ifred. Ett jävla varv som jag inte är färdig med. Som jag inte kunde kontrollera utfallet över. Jag har alltid trott att det är jag som kontrollerar hur mycket jag vill ta ut mig, och att jag själv dikterar villkoren. Att det bara handlar om att vilja tillräckligt mycket. Men den här gången blev jag tagen på sängen och det skrämmer mig. Att saker och ting kan ta slut utan att jag kan se det komma, förutse eller påverka. Att jag i ögonblicket är chanslös. I ultralöpning så som i livet. Sårbar. Vek. Värdelös. Tankar som bara är tankar, inte sanning, men som ändå letar sig fram och lämnar tvivel. “Utan tvivel är man inte klok” men med med för mycket tvivel blir man galen. En hårfin gräns. Jag hade inte tänkt skriva en racerapport från Älvdalen helt enkelt för att det är för mycket som gnager och jag inte vill sitta här och vara ledsen och missnöjd över att jag sprungit 54 varv. Jag VET, det är jättelångt. När jag tänker på att Courtney Dauwalter och Maggie Guttrl faktiskt är de enda kvinnor i världen som någonsin sprungit längre än så i backyardsammahang så är det nästan ofattbart. Att jag på mina samtliga fyra backyards faktiskt sprungit längre än någon annan svensk dam är också rätt häftigt (även om jag är övertygad om att det inte kommer att se likadant ut nästa år). Det är inte illa för någon som är en rätt motvillig backyard- och plattlöpare. Men ändå kan jag inte bortse från det faktum att jag hittills bara DNF:at i den här förbannade tävlingsformen. 

Vi, dvs jag, Roger och våra tre fyrbenta, kommer till Älvdalen fredag eftermiddag. Ett flertal löpare och supportrar samlas och går banan tillsammans och därefter är det gemensam middag. Jag känner flera av löparna sedan innan och känner igen övriga från sociala medier. Vi är ett starkt lag med en hög lägstanivå och en bra mix av tjejer killar och olika åldrar. Det blir en ganska tidig sorti, jag har lite svårt för det här sociala dagen innan ett lopp då jag tenderar att bli för nervös och tappa fokus, fladdra iväg. Men till skillnad från ett vanligt lopp så är detta till stor del en lagtävling och prioriteringarna blir på så sätt annorlunda. 

Starten går kl 14 på lördagen. Vi är där några timmar innan, sätter upp tältet där Roger och hundarna ska campera och ställer i ordning backar med energi och extra kläder. Så är det gruppfoto och äntligen dags för varv nummer 1. Första timmarna i en backyard är väldigt ospännande, särskilt i ett rutinerat gäng som detta. Ingenting ska hända och det gör det inte heller. Vi försöker alla helt enkelt göra det vi ska och sköta uppspelet på ett så bra sätt som möjligt. Jag har börjat lära mig hur viktigt det är att arbeta förebyggande och skjuta på förfallet så länge som möjligt. För det kommer. Förr eller senare tar sömn- och energibristen ut sin rätt och milen i benen gör sig påminda.“It’s easy until it’s not” stämmer. Själv påminner jag mig också om att precis allting kan gå åt helvete och att ingenting någonsin är så enkelt i verkligheten som det ser ut på pappret. 

Första natten passerar utan något större avtryck. Det har fortfarande inte börjat. Jag är inställd på att ha fruktansvärt tråkigt och att misströsta men finner till min förvåning att jag har ganska trevligt. Jag har förkastat robot-mode och gått in i Anna-mode, ska jag göra det här ska jag banne mig göra på mitt sätt. Inga renodlade galenskaper men att ha så kul som möjligt under kontrollerade former kan ändå inte skada. Nattens höjdpunkt blir när jag nästintill lyckas skrämma livet av Niclas Gällentoft när jag hoppar fram bakom ett träd och skriker. Frampå morgonkvisten får vi beskedet om att laget inte längre är intakt då magproblem tvingat André Rangelind av banan. Nästa tapp blir Pernilla Otto. Målet blir att övriga löpare ska över 24 h. Lisa Amundsson har problem med benen och är på väg att bryta flera gånger men blir övertalad av medlöpare och support. Jag får springa den 24e varvet med henne innan hon till slut tackar för sig. 

Efter 30 timmar plus minus börjar det märkas att vi har hållit på ett tag och skaran av löpare minskar. Själv har jag en del problem med magen och när jag under 32a varvet gång på gång tvingas ut i skogen för att spy så börjar jag för första gången oroa mig över att detta inte kommer att hålla länge till om vi inte gör något åt läget. Så jag ringer till Roger och berättar att jag kräks. Han undrar vad han ska göra åt saken. “Inte vet jag, du får prata med de andra, det finns många erfarna ultralöpare på plats. Bara lös problemet”. Sen koncentrerar jag mig på att springa och på det faktum att även om jag inte får i mig någonting mer från och med nu så kommer jag ändå kunna harva runt ett tag till om så bara för att samla varv. I varvningen är vi överens om att strypa energin några varv och försöka med det vatten som går. Det känns rimligt då jag är “fräsch” i övrigt. När magen börjar lugna ner sig kör vi på ris och vid varv 37-38 börjar saker och ting stabilisera sig. Dock skördar natten sina offer. Johnny har jobbat mot tiden sista varven och efter varv 37 är han helt sonika helt slut. Micke Blomquist ger sig ut på varv 38 men kaskadkräks efter bara några hundra meter och så är det bara jag och Tobbe kvar. Jag förklarar krasst för honom att vi antingen ser det som en tävling från och med nu eller så hjälps vi åt och försöker komma så långt som möjligt. Det är inget att diskutera och vi enas om att vi ska så många varv till som det bara går. 

Efter 42 timmar börjar jag bli less. Tiden går långsamt. Så jag bestämmer mig för att lägga upp ett 8-timmars block. Åtta timmar myspass kan jag alltid springa utan att det är särskilt betungande. Skillnaden är att jag normalt inte har varit igång i nästan två dygn innan men man kan inte haka upp sig på petitesser. Så jag överger backyardkonceptet och ger mig ut på långpass. Flyttar ut stolen i solen och klappar hundar. Fikar. Dricker kaffe (dock inte lika mycket kaffe som Janne…) Har det ganska bra. Men min mage är återigen missnöjd och allting rinner rakt igenom. Vilket är ett problem då det numera står publik i princip överallt längs banan. Tobbe har haft en dipp men är på väg tillbaka. Vi förbereder oss på en tredje natt. Jag bestämmer mig för att göra ett nytt försök att inte äta och dricka på några timmar innan den kommer. Magen blir lite bättre men varv 53 börjar jag få andra problem. Allting rör på sig och jag har svårt att fokusera, nästan så att jag blir sjösjuk. Varv 54 kopplar huvudet bort men där och då tänker jag att det egentligen inte gör någonting utan kanske till och med är bra. Att jag fortfarande ska kunna springa utan problem, banan borde jag ju kunna i sömnen vid det här laget. I varvning försöker jag äta ris men träffar inte munnen. Och tiden rinner iväg. Vi måste göra något inför nästa varv. Ellen och Roger rådslår. Vi går ut på varv 55. Benen rör sig bra men jag fryser. Skakar. Hackar tänder. Vet att det blir varmt efter ett tag men det kalla tar över kroppen och så får jag inte längre luft. Rasar ihop på asfalten. Jag måste andas, resa mig upp och springa, men kan inte kontrollera det som händer. “Dör jag nu?” Så hör jag Petras röst och släpper allt. När jag har koll igen ligger jag på ett golv. Taket droppar, rinner. En flod av ormar, lianer som slingrar sig. Jag vet att det inte är sant, att jag bara är trött. Att jag borde vara ute på banan istället för att ligga här på golvet. Fan. 

I teorin kan jag dela in i saker jag gjorde bra och mindre bra. Det fanns många saker som var bra: Jag sprang relativt jämnt och klokt utan något “vansinnesvarv” och jag står fast vid att det inte hade blivit bättre av långsammare varvtider. Humöret och motivationen var bra under större delen av tiden och jag funderade aldrig på om jag skulle fortsätta eller sluta springa utan hade gjort klart från början att jag skulle springa “klart”. Fanns det något jag hade kunnat göra annorlunda där och då ute på 55 varvet? Jag vet faktiskt inte. Andats, ställt mig upp och sprungit. Det låter enkelt. Hade jag klarat det om jag vore starkare rent mentalt? I “slutskedet” fanns det nog inte så mycket jag hade kunnat göra annorlunda. Däremot under tiden fram till dess. Vågat varva ner och på riktigt försöka sova i varning? Haft bättre koll på vad min mage tål och inte tål. Borde jag övat mer specifikt innan på sömn och energi? Gjort upp nödplaner? Övning ger färdighet men tyvärr får man den bästa träningen i skarpt läge. 

Jag vet fortfarande inte tillräckligt mycket om min kropp och hur den reagerar på den här typen av distanser och jag kan inte tillräckligt mycket om lång ultra. Rent objektivt är det inte så konstigt då jag aldrig sprungit ett sammanhängande distans längre än 100 miles och dessutom är relativt oerfaren även på den typen av sträcka. Saker och ting måste få ta tid. När det gäller mig själv är jag perfektionist och ganska oförlåtande. Jag vill inte ha MVG på ett prov, jag vill ha alla rätt och en stjärna i kanten. Men jag har lärt mig att livet inte blir så vidare trevligt om man inte kan hantera misstag, misslyckanden och gå vidare. Lära och försöka göra bättre nästa gång. Och vi är återigen tillbaka till det så kallade tålamodet. Jag hade hoppats på att springa till dess att jag helt enkelt inte hann runt ett varv inom tiden men nu blev det inte så, däremot sprang jag ju åtminstone till dess att jag inte kunde springa längre denna gång så det var kanske ett steg i rätt rikting ändå och ett tecken på att jag börjat bli bättre på att lämna det bekväma. 

Foto Jacob Zochermann

Sverige 4:a i backyard ultra-VM, Tobbe svensk vinnare

I lördags kl 14.00 gick starten för VM i Backyard Ultra, Big Dog’s Backyard Ultra World Championships. 55 timmar senare kunde det svenska laget summera en fin fjärdeplats totalt och fira Tobbe Gyllebring som svensk segrare.

På 21 platser runt om i världen startade över 300 löpare samtidigt. 15 löpare stod på startlinjen i Älvdalen som Team Sweden. En efter en tvingades de kasta in handduken, när Mikael Blomqvist klev av på varv 38, var de bara två kvar: Tobbe Gyllebring och Anna Carlsson.
– Vi hade hoppats att fler skulle hänga med upp över 40 varv, så att vi skulle ha marginaler för laget. Jag och Anna springer våra varv på lite olika sätt men vi var noga med att ta hand om varandra. Vi hade inte råd med några misstag. Vi var verkligen ett team ända till sista varvet, det var aldrig tävling mellan oss två. Vi var överens om att vi skulle fortsätta till en av oss fick bäras därifrån, nu sprang vi för laget och det var inte ok att bara lessna och sluta.

– Fokus var att ta hand om mig själv och starta varje nytt varv i så bra skick som möjligt. Jag har en plan för vad jag ska göra varje gång jag kommer till depån. Efterhand blir man ju dummare och dummare, så det gäller att ha planen klar i förväg. Ganska tidigt blundar jag några minuter för att jobba in rutinen med vila även om jag inte somnar. Jag försöker bryta ner loppet i små hanterbara sjok, det gäller att tänka bort helheten för annars blir det övermäktigt. Min värsta period var runt 50 varv, då var jag på väg att bli energilåg, det var så tungt att ta sig framåt och jag kände att jag var på väg att tappa greppet. I stunden är det fruktansvärt, men det är ju det här jag tränar för!

Anna och Tobbe sprang genom hagel, motvind, mörker och minusgrader. Under lång tid hade Anna svårt att tillgodogöra sig energi och till slut gick det inte längre. Hon kraschade en bit ut på varv 55.
– Viljan fanns men hennes energi var slut. Det kändes märkligt. Några varv tidigare var jag nere i källaren men jag hade hämtat mig och jag var säker på att Anna också skulle göra det – hon rörde sig bra och hon är så stark. Jag var helt inställd på att vi skulle springa tillsammans genom natten. När jag fick veta att Anna brutit, blev jag först och främst orolig för hur hon mådde. Nästa tanke var ”Helvete, jag vinner nu.” Det var många och motstridiga känslor. Efter så många timmar finns det ingen sköld, inga filter – allt går bara rakt in i en.

– Det är ett privilegium att springa för något som är större än en själv. En sådan här upplevelse skapar speciella band mellan oss löpare i laget, det var en fantastisk gemenskap. Sedan märker vi att det berör många, folk gick man ur huse i lilla Älvdalen för att heja på oss och väldigt många har hört av sig på olika sätt.

Så här några dagar efter målgång, känns kroppen ganska bra.
– Jag är trött, både i kroppen och i sinnet. Det tar nog 6–8 veckor innan jag har någon fart i benen, men jag tänker redan på löpning och undrar över hur långt jag hade kunnat springa. Jag hade många varv kvar i kroppen när det tog slut, jag är nyfiken på vad jag kan göra och vad som händer i mig när jag kommer bortom gränsen. Det ska jag försöka ta reda på!

Totalt i tävlingen blev Sverige 4:a. USAs Courtney Dauwalter tangerade Johans Steenes världsrekord på 68 varv, men det räckte inte till seger. Karel Sabbe från Belgien vann på hela 75 varv!

Resultat

VM i Backyard Ultra

På lördag kl 14.00 svensk tid går starten för VM i Backyard Ultra. Big Dog’s Backyard Ultra World Championships  kommer att äga rum runt om i världen på de 26 deltagande nationernas hemmaplan. Det svenska laget om 15 personer springer i Älvdalen. Vi fick ett snack med en av lagmedlemmarna, Mikael Antonsson.

Ja, för det här är en lagtävling där det svenska laget tävlar tillsammans. Sista lag med två löpare som startar på ännu ett varv medan de andra länderna har gett upp, vinner lagtävlingen. Då börjar kampen om att vinna den individuella titeln mellan de kvarvarande löparna i vinnarlaget…

– Jag tror inte att det i Sverige varit en tävling där man kommit över 40 timmar, det ryker nu – vi håller säkert på i minst 50 timmar. Nu när vi är ett lag och verkligen kommer att peppa varandra på ett annat sätt, så får vi extra styrka, säger Mikael.

Mikael kommer att inleda lördagen med en sovmorgon.
– Sömnen är min viktigaste faktor under en backyard, funkar den så är jag lugn. Jag försöker få 3–5 minuters sömn mellan varje varv. Det är skönt att starta i dagsljus, då hinner jag lära känna banan innan det blir mörkt.

Förberedelserna har handlat mycket om vila.
– Mina bästa lopp har jag gjort när jag har vilat veckorna innan. En backyard kräver inte samma kondition, det handlar till 90 procent om pannben. Och det har jag! Jag känner mig lugn och trygg. Jag har inte satt något mål, det riskerar att begränsa, men minst två dygn planerar jag att hålla på. Det ska bli intressant att se var min gräns går.

Väderprognosen för Älvdalen ser lite annorlunda ut än den för Förenade Arabemiratens lag.
– Ja, det verkar bli minusgrader på nätterna och 4–5 grader på dagarna, eventuellt blir det rejält blåsigt någon dag också. För första gången har jag filtar och varma jackor i packningen till en backyard ultra.

– Det ska bli spännande att se hur långt vi kan ta detta. Det är med stor förväntan jag ser fram emot loppet, säger Mikael.

Vi önskar hela laget stort lycka till!

Under tävlingen kommer vi att kolla läget hos gänget i Älvdalen på Insta Stories @trailrunningswe

Laguppställningar och möjlighet att följa tävlingen

Följ Team Sweden

Marcus tog hem sin ”egen” backyard ultra

Foto: Pernilla Otto

Marcus Ekenstiernas Sweden Runners arrangerade i helgen en virtuell backyard ultra som en del i TRS Virtual Series. Han passade även på att vinna hela tävlingen – på imponerande 29 varv.

– Jag har länge velat springa något av Sweden Runners lopp och nu dök chansen upp när vårt Älvdalen Backyard Ultra fick bli ett virtuellt Sweden Runners Backyard Ultra. Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag ville prestera ett bra resultat, det är hyfsat stor risk att detta kan vara ett once in a lifetime moment för mig. Att sedan lyckas springa 29 varv och vinna, det fanns inte riktigt med i planerna. Men just det hände och jag är sjukt glad och stolt över min prestation, säger Marcus som sprang på originalbanan i Älvdalen.

Efter 24 varv var de tre kvar i leken, två varv senare hade Tomas Stöt fått nog medan Malin Barrulf tog fajten med Marcus i ytterligare två varv innan hon gav sig.
– Jag är så tacksam för att Malin och Tomas bjöd upp till dans från varv 24! Jag är glad att jag fick dela de där bästa varven med dem, säger Marcus.

222 personer sprang ett varv eller mer, vilket gör det här till den hittills största tävlingen i Trailrunning Sweden Virtual Series. På fredag firar vi Midsommarafton med Städjan 1131, där 1131 höjdmeter ska tas upp och ner igen innan klockan får stanna.

Resultat Sweden Runners Backyard Ultra

Info och anmälan till Städjan 1131

Hur många varv springer du i helgen?

TRS Virtual Series har nu kommit fram till den åttonde deltävlingen. Och det är något riktigt spännande som står på programmet – Sweden Runners Backyard Ultra.

Backyard Ultra innebär att löparna springer ett varv på 6,7 km med start varje hel timme. Tills bara en löpare står kvar på startlinjen. I morgon springer du bokstavligt talat på din egen bakgård, du bestämmer alltså själv din egen bana, och rapporterar in varje varv.

Några rutinerade rävar i startlistan är Pernilla Otto, Mikael Blomqvist som sprang 35 varv på The Bridge Backyard Ultra 2019 och Tomas Stöt som var 2:a bakom Jonas Buud på Älvdalen Backyard Ultra 2018 med 25 varv.

– Mitt mål är att slå mitt tidigare rekord och därmed också distansrekord. Samtidigt kommer det nog bli en tuffare mental kamp nu när loppet sker virtuellt och man inte kan se sina medtävlande, säger Tomas.

– Jag är jättetaggad för att springa länge. Min målsättning är att ha kul och bli Last man/woman standing! Mitt pers är 30 varv. Jag kommer att springa på plats i Älvdalen på backyardbanan där, säger Pernilla Otto.

Hon fortsätter:
– En sak som är superviktig men så svår är att vara här och nu, bara fokusera på varvet du är ute på. Börjar man tänka framåt i loppet kan det bli mentalt knäckande. Det är viktigt att ha någon form av energiplan och börja äta redan från början. Det är också bra att fokusera på sig själv och inte bry sig om de andra medtävlande. I backyard kan allt hända och det snabbt. Har du ingen support, vilket är fallet för mig i helgen, gäller det att ha ordning och reda och veta var du har dina grejer. När du kommer in på varvning ska du redan ha bestämt dig för vad du behöver i depån.

Anmälan är öppen fram till starten kl 10.00. Uppsnack från kl 09.50 på @trailrunningswe

Mer info och anmälan

Anna trea i global backyard ultra – på snö och is i Abisko

Foto: Emil Sergel

Anna Carlsson gjorde något nästan ofattbart i helgen. I det globala virtuella loppet Personal Peak Quarantine Backyard Ultra sprang hon 30 mil på isen på Torneträsk under 45 timmar. Andra natten i en kyla på 17 minusgrader.

– De första 24 timmarna var trevliga och det var fint väder. Det är ljust länge nu, så jag behövde bara springa sex timmar i mörker. Jag insåg att fortsätter det så här, så måste jag springa länge, ler Anna.

Men vädret vände, det började blåsa och snöa. Anna bestämde sig för att bryta ute på det 46:e varvet.
– Vinden hade polerat isen så det var väldigt halt på vissa ställen, medan det på andra bitar blåst in snö i spåret. Jag hade hunnit runt varven, men jag såg ingen anledning att fortsätta. Att springa på det här underlaget är tufft, man springer och spänner sig och det tar energi.

När Anna klev av var hon tredje sista person att bryta. Över 2 000 deltagare startade.
– Radek, en kille som sprang på löpband, så ut som en maskin och jag trodde att han skulle vinna. Men han åkte ut på det trista sättet att hans webbsändning låg efter, så han missade starten.

Virtuella lopp är det som erbjuds oss traillöpare under coronapandemin.
– Jag tror att de kommer att fortsätta även när det här är över. Det är faktiskt inte en given rättighet att hålla på och resa kors och tvärs över världen för att springa lopp. Nu närmast är jag sugen på TRS Virtual Series, men jag återhämtar mig lite och kör inte första loppet nu i helgen.

Anna hoppas att det blir någon möjlighet att springa ett lopp i Sverige i sommar.
– Annars hittar jag på något annat, kanske ger jag mig på en FKT (Fastest Known Time) på Kungsleden.

I övrigt påverkas inte hennes vardagsliv så mycket.
– Här i Abisko finns ändå ingen bio och inga restauranger, vi träffar inte jättemycket folk i normalfallet heller. Det finns ett helt fjäll att gå ut ensam på, jag gillar att vara ute mycket och jag gillar att träna. Och jag tränar heller inte enbart för att tävla, så jag har inga problem med motivationen. Det enda är att det är svårt att planera när man inte vet vad som kommer att bli av. Jag ser det här som ett tillfälle att göra andra grejer. Nu kan jag lika gärna åka mer skidor och bara underhålla löpningen. Jag tror att det här är en chans för många att ta sig tiden att upptäcka saker i sin närmiljö.

Ikväll tisdag, sänds ett reportage om Annas backyard ultra på SVT.

Sweden Runners satsning på backyard ultra är Årets Prestation

Petra och Marcus Ekenstierna brinner för löpning och alldeles extra mycket för backyard ultra. Sedan den där första gången som de själva sprang en, i Bohuslänska Lur, har det varit kärlek till tävlingsformen där alla hittar sin utmaning.
– Här i Sverige har vi hittat den sanna potentialen i backyard ultra, säger Marcus.

Nu har Sveriges traillöpare röstat fram dem till Årets Prestation i svensk traillöpning i Trailrunning Sweden Awards powered by Salming. Motiveringen lyder:
”Petra och Marcus Ekenstierna lyfte backyard ultra-konceptet i Sverige. Det har blivit en succé och antalet tävlingar ökar lavinartat i landet. Sweden Runners arrangerar själva tre backyard ultras och arbetar internationellt med att öka intresset bland löpare.”

De två skåningarna hoppade av det klassiska ekorrhjulet med mycket jobb och stress, flyttade till Älvdalen där de fann lugnet och naturen.
– Vi läste båda en utbildning till fjäll- och äventyrsledare, i utbildningen ingick att starta upp ett företag och så blev Sweden Runners till, berättar Marcus.

Företaget driver löpargrupper på orter runt om i Sverige sedan några år. Sedan 2017 arrangerar de även tre backyard ultras: Älvdalen, Trelleborg och The Bridge i Malmö. Lopp som har vuxit från totalt 220 deltagare första året, till 800 i år.
– Deltagarna är i åldrar från 10 till 70 år, 49 procent är kvinnor.

Sverige är ett föregångsland inom backyard ultra med ett 40-tal lopp.
– Sverige är faktiskt det land som har klart flest lopp sett till vår storlek. I USA och Europa är konceptet än så länge begränsat till mer inbitna ultralöpare. Här har många fler kategorier av löpare funnit sin grej i ett backyardlopp. För de allra flesta handlar det inte om att vinna hela loppet, utan om att utmana sig själv och springa längre än någonsin förut. Jag skulle faktiskt säga att vi här i Sverige har hittat den sanna potentialen i backyard ultra, säger Marcus.

– Alla har möjlighet att pusha sig till sitt yttersta. Den som är sist kvar är ju faktiskt den enda som inte fått nå sin gräns för hur mycket hen klarar den dagen. Vi ser många nå långt förbi vad de trodde var möjligt. Det är fantastiskt kul att som arrangör ta del av löparnas kamp och glädje. Loppet är egentligen flera lopp i ett, det börjar hända andra grejer efter 10-12 timmar. Då sätts andra egenskaper på prov hos löparna, säger Marcus.

Gränserna pushas längre och längre. De allra flesta vill ju springa minst ett varv längre än förra gången de sprang en backyard ultra.
– En backyard ultra är väldigt socialt, nybörjare springer sida vid sida med rutinerade löpare under många varv. Ultralegenden Rune Larsson menar faktiskt att backyard ultra är ett av de roligaste lopp han har sprungit just tack vare gemenskapen.

I höst arrangerar Sweden Runners ett inofficiellt SM i backyard ultra.
– Det behövs ett lopp som samlar de bästa, då hoppas vi att de kan pusha varandra till ännu bättre prestationer.

– Jag och Petra kan inte bli fler, det ger oss tid och energi att satsa på Sweden Runners och utvecklingen av backyard ultra fullt ut, säger Marcus som berättar att de ofta ställer upp och ger råd till nya arrangörer om allt från antalet bajamajor till hur mycket coca cola som behövs.

Tillsammans med konceptets skapare, Gary Cantrell – också känd som Lazarus Lake, och hans fru Sandra, driver paret Ekenstierna arbetet med att standardisera tävlingsformen och sprida den internationellt.
– Reglerna ska vara de samma i alla lopp, det ska till exempel vara en klass för alla – oavsett kön, säger Marcus.

Utöver den stora äran att ha gjort Årets Prestation, vinner Petra och Marcus presentkort på Salming Running till ett värde av 3 000 kr.

Sjöblom gjorde 26 varv i premiären av Lidingö Backyard

I helgen gick den allra första Lidingö Backyard av stapel. Arrangören Magnus Näsmark ger oss sin berättelse.

”Det är alltid spännande på racedag då man arrangerar. Vad har man glömt, vad kommer löparna efterfråga som man inte har på matbordet i depån, kommer löparna tappa bort sig i mörkret?

Det hela började med att jag och Magnus Villson träffades av en slump och i kör sa till varandra, “vore det inte kul att arrangera en backyard på Lidingö?”. Vi känner varandra sedan 2018 då jag sprang Villsons nöjeslöpningsevent Lighthouse run, som går från norr till syd på Öland. Vi bor båda på Lidingö, på olika sidor avKottlasjön. Även Nisse Larsson, löpare och OCR-löpare, är med och arrangerar. Efter ett antal kaffestinna möten hemma hos Villson och kommunikation på sociala medier var planerna lagda.

Morgonen grydde på tävlingsdagen och 93 deltagare och publik möttes av sol och 12 grader. Perfekt höstväder och svårslagen temperatur att springa i.

Loppet snurrade på friktionsfritt utan löpare som tappade bort sig och vi fick mycket beröm för banan, trots att den är ganska tuff. Löparna tar sig upp cirka 100 höjdmeter per varv. Sista kilometern innehåller en brant uppförsbacke och avslutas med en brant utför. Vi hade en klocka uppsatt som folk kunde ringa i när de satte personbästa. Klockan ringde ofta under dagen och allt tätare mot kvällen.

Det fina vädret höll i sig fram till varv 19, då regnet långsamt började falla. Flera av löparna fortsatte att springa i kort tröja och shorts. Varv 19 avlutades med att sista dam, Täby-löparen Jenny Josefsson bröt loppet. Det var då sex män kvar i tävlingen, som alla såg rätt så pigga ut: Stefan Lindgren, Darryl Ball, Anders Burman, Jon Enqvist, Mikael Pettersson och Niklas Sjöblom.

Från varv 21 utvecklas ett mönster: Östersundsbon Anders Burman kommer in först kring 51 min, och Niklas Sjöblom kommer in sist på 58 min, endast 2 min innan det är dags att starta igen. Däremellan varierar ordningen.

Kring varv 23 börja det regna på riktigt och de flesta tog på sig regnjacka. Loppets stora drama kom vid starten på varv 25, precis efter att den magiska 100 milesgränsen har passerats. Då var endast tre löpare kvar i loppet: Anders Burman, Jon Enqvist och Niklas Sjöblom. Jon har sett trött ut några varv och ser seriöst förvånad ut då Anders helt plötsligt ger upp 20 meter efter starten.

Direkt efter start av var 26 gör Jon exakt samma sak som Anders och ger upp. Han ger Niklas en kram innan denne ger sig ut på sitt sista varv. Niklas, som fortfarande se väldigt pigg ut, avslutar med sitt snabbaste varv i loppet på 48.07. Han berättade att han planerade att göra samma sak som Anders gjorde på varv 25, fast 100 meter senare. Han blev så paff att han fortsatte i stället. “Då kunde jag ju inte sluta.”

Efter målgång berättde segraren Niklas Sjöblom: “Jag fick problem sista tre (varven) med insida knävecket. Vet inte vad det är, men jag tog ett varv i taget”. Han tyckte att banan varit bra och lagom utmanande. Tuffast var det när regnet tilltog och man fick blöta och kalla fötter. “Lidingö Backyard var första loppet efter en längre tids knäskada så riktigt kul att känna att jag är på väg tillbaks!”

Niklas Sjöblom (bilden nedan), som är uppvuxen på Lidingö, bor numera i Zürich, Schweiz. Hans meriter som löpare är bland annat Wings for Life, Schweiz 2018 (4e plats globalt, 3e plats bland löpare) och Sydafrika 2019 (27e plats globalt). Ultralopp har han kört sedan 2009, premiärloppet var Swiss Alpine i Davos. Han har dessutom gjort ett par Ironman varje år 2010-2017. Nu satsar han på löpningen och att bli så snabb som möjligt på marathon och samtidigt utmana sig med ultralopp.”

Resultat

Prenumerera på Trailrunning Swedens nyhetsbrev

Spännande lopp

sön28feb10:00FeaturedLåtsasloppet Halvan6 km, 14 km, 23 km, 42 kmAnmälan

sön21maralldayalldayFeaturedEdsvidsleden Trailrun14 km, 28 km, 56 kmLandskap:Västergötland

lör27mar10:00FeaturedHoka Torekov-Båstad21,2 kmLandskap:SkåneAnmälanDeltagare

sön18apralldayFeaturedIsaberg 50010,5 kmLandskap:Småland

lör21augalldayFeaturedStockholm Trail5 km, 10 km, 21 kmLandskap:Stockholm

lör28aug04:0019:00FeaturedSalming Idre Fjällmaraton12 km, 28 km, 45 km, 84 kmLandskap:DalarnaAnmälanDeltagare

03sepallday05alldayFeaturedIcebug Xperience West Coast Trail74 km (23 km + 29 km +22 km)Landskap:Bohuslän

Senaste blogginläggen

  • Långpasset Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Kontinuitet Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Distansutmaning i december och lite kallbad Gunilla Kidmark
    Läs mer
  • Snölöpning i Stockholm Linda Doktar
    Läs mer
  • Bubblig av att traila? Annika Repo Wallman
    Läs mer
  • November testar oss rejält Bröderna Backa
    Läs mer
  • Vallåsen Everest Challenge Anna Carlsson
    Läs mer
  • I huvudet på en coach för en löpargrupp Peter Lindquist
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Extremsport

PDG2016

Skidalpinism den av mina regelbundna aktiviteter som andra kanske ser som mest extrem.

För några år sedan blev jag intervjuad i en artikel som skulle handla om extremsport. Jag hade väl inte riktigt tänkt på mina aktiviteter som extremsporter, men det stämmer nog. Att ta sig upp på okända berg, ut i okända skogar, för egen maskin, för att springa/åka skidor/cykla. Bo i husbil mitt i naturen… Ja kanske att det är lite extremt. Om vi utgår från samhällsnormen. I detta inlägg vill jag istället vrida perspektivet och utgå från människorasen. Från den kropp jag bor i. Vad är egentligen mest extremt med min livsstil? En topplista i tre punkter blir nog lagom.

3. Slätlöpning

Slätlöpning (alltså på asfalt, betong, löparbanor, grusvägar etc…) hamnar på en stark tredjeplats på listan över de mest extrema saker jag utsätter min människokropp för. Våra kroppar är designade för att springa. Absolut. Men när de designades fanns inget så stumt, monotont och själadödande som exempelvis asfalt. Det skulle möjligtvis vara sand isåfall. Men den är jag rätt övertygad om att stenåldersmänniskan undvek i den mån det gick.

Slätlöpning är ju förstås inte i närheten av lika skadliga som punkt 1 och 2 på listan, så länge den genomförs i balanserad form. Med tillräcklig återhämtning och varvat med andra fysiska aktiviteter. Slätlöpning kan rentav vara hälsosamt, i rimliga doser. Därför får den ha en relativt regelbunden plats i mitt liv. Men jag skulle förstås ALDRIG få för mig att springa så långt eller så mycket på asfalt att jag tvingas köpa skyddsskor (eller mängdskor, som ni andra kallar dem).

Strax före start i slätlöpningstävlingen Lidingöloppet 2018. Med tillräcklig återhämtning och variation är slätlöpning inte skadligt, tvärtom.

2. Kontorsarbete

Det näst mest extrema jag utsätter min människa för är kontorsarbete. För min egen del är intoleransen mot detta så stark att jag, på gott och ont, tvingas hålla mig borta från det. Ibland blir försörjningen och den intellektuella stimulansen lidande av denna intolerans och jag ger mig in i leken med ett tydligt mål. Att genomföra uppgiften så bra och snabbt jag bara kan, för att kunna återgå till verkligheten igen redan senare samma dag.

1. Sociala medier

På en klar förstaplats. Har inget mer att tillägga där.

Det var nog allt för den här gången,
Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!

Att leva över sina tillgångar

För några dagar sedan hamnade jag mitt emot en av våra mest kända traillöpare. Det är inte första gången jag möter en av dem, men det är första gången jag möter en som kommit till insikt. Insikt om vilken SJUK sport vi håller på med. Inte i grunden men i ytterligheterna. Hennes (ja, det var en tjej – har vi några framstående herrlöpare i Sverige?) utgångspunkt var kosten. Min utgångspunkt är ju som vanligt balansen mellan återhämtning och belastning. Men vi pratade om EXAKT samma sak. Att ta ut mer än vad man sätter in.

Bankkontot

Tänk dig ditt bankkonto. Du får in lön, du betalar hyran, du köper mat. Du bor i Sverige så du har råd med ett enormt överflöd även om du inte reflekterat över det. Oavsett hur mycket pengar du tjänar eller gör av med så vet vi en sak. Hamnar saldot på minus så har vi ett problem. Så länge det är på plus har vi inte så mycket att oroa oss för. Eller hur?

Om du nu föreställer dig din kropp som ett bankkonto. Du fyller på med mat och sömn och kärlek. Har du en någorlunda hälsosam livsstil så är du regelbundet ute i friska luften och rör på dig. På ett mentalt och spirituellt plan fyller du på ”bankkontot” när du är ute. Men fysiskt, hur bra det än känns, så bränner du kalorier och ökar behovet av återhämtning för varje steg du tar. Och om du tar ut en kalori mer än du sätter in, ja då hamnar saldot på minus. Om du sover dåligt en natt, då är vissa av dina förmågor nedsatta. JA, det räcker med en natt. Och när saldot är på minus för länge så kommer övertrasseringsavgifterna. I form av skador, sjukdomar och mycket annat. Så länge saldot är på plus så växer vi och/eller vår prestationsförmåga. Fysiskt och mentalt.

Traillöpning

I vår sport har det blivit trendigt att ”springa” i flera dygn. Ju längre du orkar förflytta dig utan energitillskott desto coolare är du. Att springa många långa lopp är en större merit än att springa snabbt på en hälsosam distans. Och så vidare… Människor som knappt ens klarar av att springa en kilometer med ett hälsosamt löpsteg anmäler sig till Backyard Ultra och Kullamannens förbannade jävla självskadeorgie. Oj, överreagerade jag? Ja men det är nog fasen på tiden, nu när sistnämnda loppet precis fått någon slags världscupstatus och plötsligt blev ännu ”coolare”.

Jag förstår att det finns såna som lockas av att springa långt. Och jag har hört de här argumenten om stenåldersmänniskan som sprang ihjäl djur och att det är vår natur och så vidare. Jag håller med. Vi är born to run. Jag om någon är born to run. Jag har till och med fått en diagnos som säger det. MEN.

Varför blir det ett problem?

Problemet uppstår när vi glömmer det där med bankkontot. Du sätter upp ett mål, du tittar på hur eliten tränar, du gör så gott du kan för att komma ikapp det du missat hittills. Grattis, du har gjort alla fel du kan göra. Och ska jag berätta en hemlighet? De flesta av de där Elitlöparna gör samma fel som du. I synnerhet i vår sport, men även i andra. Ett mål är inte värt NÅGONTING utan en nulägesanalys.

Även elitlöparna gör alltså misstaget då och då. Tittar på målet, tränar hårdare än vad kroppen klarar, äter så mycket de kan men ändå lite mindre än vad de behöver, sover så mycket de kan men ändå lite mindre än vad de behöver. Gunde Svan ska ha sagt:

”Om jag hade klarat av att äta mer mat så hade jag också tränat ännu hårdare”

Precis som med det andra bankkontot gör det inte så stor skada att gå över gränsen någon dag då och då. Någon hundralapp i övertrasseringsavgift (eller i metaforiska fallet, en ofrivillig vilodag eller ett par veckor med förkylningssymptom) kan väl de flesta leva med. Men när det går någon sådan hundralapp per dag året runt, då börjar kroppen ta stryk på riktigt.

Dessutom kryllar det av ”tränare” som kan ge dig tydliga instruktioner för hur du sakta men säkert bryter ner kroppen till oigenkännlighet och ett säkert förtidsslut på karriären. Betydligt färre är de tränare som berättar hur du ska få kroppen att klara all den där träningen. Och de flesta tränare som faktiskt VET vad de gör är oftast anställda av något förbund, i något landslag.

Lösningen

Lösningen på problemet är förstås att hålla sig inom ramarna för det vi klarar av. Absolut – vi klarar en Ultra. Men kanske inte två. Åtminstone inte med för kort mellanrum. Det är möjligt att det finns undantag, Kilian Jornet klarar nog av att springa betydligt fler Ultralopp på ett år än vad jag gör. Men då är han också bokstavligen född in i sporten och i bergen.

För att kunna genomföra en Ultra hälsosamt behöver vi vara förberedda. Utvilade och påfyllda. Tränade för uppgiften (och återhämtade från träningen). På samma sätt behöver vi vara redo för VARJE TRÄNINGSPASS. En vilodag för mycket är ALLTID bättre än ett träningspass för mycket. Allt handlar om att äta och sova tillräckligt bra för att klara den belastning vi utsätter oss för.

Verktyg

Jag tjatar ofta om vilopulsen. Den löser förstås inte allt, men vilopulsen går upp när kontot är övertrasserat. Oavsett om det beror på jobb, stress, träning, för lite näring eller dålig sömn. Vilopulsen är ett symptom – mätningen av den ett verktyg.

Vilopulsen berättar ju hur kroppen mår totalt sett, men säger mindre om den lokala belastningen av muskler och leder. Löpare är väl kanske den enda folkgruppen som BARA tränar den sport de ska prestera i, och det blir ytterligare en dimension av problemet. En längdskidåkare, till exempel, kan gå ut och träna skate eller löpning eller cykel när stakmusklerna är slut. Men en löpare skiter i att benen är slut och springer ändå. Eller möjligtvis cyklar testcykel OM skadan redan gått för långt.

Hur som helst – mitt enda vattentäta verktyg är vilopulsen, som mäter helheten. När det kommer till att flytta belastningen mellan olika delar av kroppen så lämnas vi åt känslan. Åtminstone vi motionärer. Åtminstone vi som utövar en sport som fortfarande är en förskoleförkyld bebis i sammanhanget.

Det var nog allt för denna gång,
Vi hörs om en kvart – fjorton da’r!

Lopprapport Big’s Backyard satellite world championsship

Vaknar och förstår inte varför jag ligger i sängen. Varför jag inte springer längre. Sen inser jag att det inte ens har börjat. Jag har inte brutit. Att det bara var en dröm och jag andas ut. 

Jag vill börja den här race rapporten med att tacka. Jag vill tacka hela Team Sweden (Diana Kämpe, Lisa Amundsson, Pernilla Otto, Leonora Johnson, Malin Barrulf, Niclas Gällentoft, Milkael Antonsson, Mikael Blomqvist, André Rangelind, Henrik Bengtsson, Daniel George, Marcus Ekenstierna, Johnny Hällneby och Tobbe Gyllebring) för att jag fick dela den här upplevelsen med er. Ni är bäst. Jag vill tacka Janne och Axel Svärdhagen för er positiva energi, uppdateringar och för alla de gånger som ni kom och mötte oss i varvning. Jag vill tacka Sweden Runners för att ni ordnade allt på bästa sätt. Jag vill tacka Roger för att han lyckades med konsttycket att ta hand om mig, bortblåsta tält och tre hundar samtidigt. Jag vill tacka Ellen, Martin, Petra och alla andra supportrar på plats. Jag vill tacka Jacob Zocherman som med bilder och film dokumenterat hela spektaklet. Jag vill tacka alla människor som kom till Älvdalen för att se oss galningar springa runt runt. Men framför allt vill jag tacka er som satt hemma och följde oss och sände en massa kärlek via telefon och sociala medier och fick oss att känna oss som att vi var en del av någonting större (hur flummigt det nu låter). TACK. 

Det är bara löpning, men samtidigt så mycket mer och jag är tacksam över allting den låter mig vara med om. Jag som aldrig kommer att bli en löpare utan en vanlig tjej som älskar att springa. Som älskar det enkla i att ta mig fram till fots. Jag är tacksam över de människor jag får träffa, de vackra platser jag får se och för upplevelser som berör mig på djupet. Att springa timme efter timme på en och samma bana kan tycka meningslöst i jämförelse med att springa i bergen, i skogen eller på fjället men jag börjar förstå att varje varv i en backyard är en upplevelse i sig, om man bara ger sig hän. Inför Älvdalen hade jag bestämt mig för att stänga av och gå in i robot-mode men istället levde jag varje minut. Älskade varje sekund hur konstigt det än låter. Jag har 54 timmar som jag är så obeskrivligt tacksam över och så en 55:e som inte lämnar mig ifred. Ett jävla varv som jag inte är färdig med. Som jag inte kunde kontrollera utfallet över. Jag har alltid trott att det är jag som kontrollerar hur mycket jag vill ta ut mig, och att jag själv dikterar villkoren. Att det bara handlar om att vilja tillräckligt mycket. Men den här gången blev jag tagen på sängen och det skrämmer mig. Att saker och ting kan ta slut utan att jag kan se det komma, förutse eller påverka. Att jag i ögonblicket är chanslös. I ultralöpning så som i livet. Sårbar. Vek. Värdelös. Tankar som bara är tankar, inte sanning, men som ändå letar sig fram och lämnar tvivel. “Utan tvivel är man inte klok” men med med för mycket tvivel blir man galen. En hårfin gräns. Jag hade inte tänkt skriva en racerapport från Älvdalen helt enkelt för att det är för mycket som gnager och jag inte vill sitta här och vara ledsen och missnöjd över att jag sprungit 54 varv. Jag VET, det är jättelångt. När jag tänker på att Courtney Dauwalter och Maggie Guttrl faktiskt är de enda kvinnor i världen som någonsin sprungit längre än så i backyardsammahang så är det nästan ofattbart. Att jag på mina samtliga fyra backyards faktiskt sprungit längre än någon annan svensk dam är också rätt häftigt (även om jag är övertygad om att det inte kommer att se likadant ut nästa år). Det är inte illa för någon som är en rätt motvillig backyard- och plattlöpare. Men ändå kan jag inte bortse från det faktum att jag hittills bara DNF:at i den här förbannade tävlingsformen. 

Vi, dvs jag, Roger och våra tre fyrbenta, kommer till Älvdalen fredag eftermiddag. Ett flertal löpare och supportrar samlas och går banan tillsammans och därefter är det gemensam middag. Jag känner flera av löparna sedan innan och känner igen övriga från sociala medier. Vi är ett starkt lag med en hög lägstanivå och en bra mix av tjejer killar och olika åldrar. Det blir en ganska tidig sorti, jag har lite svårt för det här sociala dagen innan ett lopp då jag tenderar att bli för nervös och tappa fokus, fladdra iväg. Men till skillnad från ett vanligt lopp så är detta till stor del en lagtävling och prioriteringarna blir på så sätt annorlunda. 

Starten går kl 14 på lördagen. Vi är där några timmar innan, sätter upp tältet där Roger och hundarna ska campera och ställer i ordning backar med energi och extra kläder. Så är det gruppfoto och äntligen dags för varv nummer 1. Första timmarna i en backyard är väldigt ospännande, särskilt i ett rutinerat gäng som detta. Ingenting ska hända och det gör det inte heller. Vi försöker alla helt enkelt göra det vi ska och sköta uppspelet på ett så bra sätt som möjligt. Jag har börjat lära mig hur viktigt det är att arbeta förebyggande och skjuta på förfallet så länge som möjligt. För det kommer. Förr eller senare tar sömn- och energibristen ut sin rätt och milen i benen gör sig påminda.“It’s easy until it’s not” stämmer. Själv påminner jag mig också om att precis allting kan gå åt helvete och att ingenting någonsin är så enkelt i verkligheten som det ser ut på pappret. 

Första natten passerar utan något större avtryck. Det har fortfarande inte börjat. Jag är inställd på att ha fruktansvärt tråkigt och att misströsta men finner till min förvåning att jag har ganska trevligt. Jag har förkastat robot-mode och gått in i Anna-mode, ska jag göra det här ska jag banne mig göra på mitt sätt. Inga renodlade galenskaper men att ha så kul som möjligt under kontrollerade former kan ändå inte skada. Nattens höjdpunkt blir när jag nästintill lyckas skrämma livet av Niclas Gällentoft när jag hoppar fram bakom ett träd och skriker. Frampå morgonkvisten får vi beskedet om att laget inte längre är intakt då magproblem tvingat André Rangelind av banan. Nästa tapp blir Pernilla Otto. Målet blir att övriga löpare ska över 24 h. Lisa Amundsson har problem med benen och är på väg att bryta flera gånger men blir övertalad av medlöpare och support. Jag får springa den 24e varvet med henne innan hon till slut tackar för sig. 

Efter 30 timmar plus minus börjar det märkas att vi har hållit på ett tag och skaran av löpare minskar. Själv har jag en del problem med magen och när jag under 32a varvet gång på gång tvingas ut i skogen för att spy så börjar jag för första gången oroa mig över att detta inte kommer att hålla länge till om vi inte gör något åt läget. Så jag ringer till Roger och berättar att jag kräks. Han undrar vad han ska göra åt saken. “Inte vet jag, du får prata med de andra, det finns många erfarna ultralöpare på plats. Bara lös problemet”. Sen koncentrerar jag mig på att springa och på det faktum att även om jag inte får i mig någonting mer från och med nu så kommer jag ändå kunna harva runt ett tag till om så bara för att samla varv. I varvningen är vi överens om att strypa energin några varv och försöka med det vatten som går. Det känns rimligt då jag är “fräsch” i övrigt. När magen börjar lugna ner sig kör vi på ris och vid varv 37-38 börjar saker och ting stabilisera sig. Dock skördar natten sina offer. Johnny har jobbat mot tiden sista varven och efter varv 37 är han helt sonika helt slut. Micke Blomquist ger sig ut på varv 38 men kaskadkräks efter bara några hundra meter och så är det bara jag och Tobbe kvar. Jag förklarar krasst för honom att vi antingen ser det som en tävling från och med nu eller så hjälps vi åt och försöker komma så långt som möjligt. Det är inget att diskutera och vi enas om att vi ska så många varv till som det bara går. 

Efter 42 timmar börjar jag bli less. Tiden går långsamt. Så jag bestämmer mig för att lägga upp ett 8-timmars block. Åtta timmar myspass kan jag alltid springa utan att det är särskilt betungande. Skillnaden är att jag normalt inte har varit igång i nästan två dygn innan men man kan inte haka upp sig på petitesser. Så jag överger backyardkonceptet och ger mig ut på långpass. Flyttar ut stolen i solen och klappar hundar. Fikar. Dricker kaffe (dock inte lika mycket kaffe som Janne…) Har det ganska bra. Men min mage är återigen missnöjd och allting rinner rakt igenom. Vilket är ett problem då det numera står publik i princip överallt längs banan. Tobbe har haft en dipp men är på väg tillbaka. Vi förbereder oss på en tredje natt. Jag bestämmer mig för att göra ett nytt försök att inte äta och dricka på några timmar innan den kommer. Magen blir lite bättre men varv 53 börjar jag få andra problem. Allting rör på sig och jag har svårt att fokusera, nästan så att jag blir sjösjuk. Varv 54 kopplar huvudet bort men där och då tänker jag att det egentligen inte gör någonting utan kanske till och med är bra. Att jag fortfarande ska kunna springa utan problem, banan borde jag ju kunna i sömnen vid det här laget. I varvning försöker jag äta ris men träffar inte munnen. Och tiden rinner iväg. Vi måste göra något inför nästa varv. Ellen och Roger rådslår. Vi går ut på varv 55. Benen rör sig bra men jag fryser. Skakar. Hackar tänder. Vet att det blir varmt efter ett tag men det kalla tar över kroppen och så får jag inte längre luft. Rasar ihop på asfalten. Jag måste andas, resa mig upp och springa, men kan inte kontrollera det som händer. “Dör jag nu?” Så hör jag Petras röst och släpper allt. När jag har koll igen ligger jag på ett golv. Taket droppar, rinner. En flod av ormar, lianer som slingrar sig. Jag vet att det inte är sant, att jag bara är trött. Att jag borde vara ute på banan istället för att ligga här på golvet. Fan. 

I teorin kan jag dela in i saker jag gjorde bra och mindre bra. Det fanns många saker som var bra: Jag sprang relativt jämnt och klokt utan något “vansinnesvarv” och jag står fast vid att det inte hade blivit bättre av långsammare varvtider. Humöret och motivationen var bra under större delen av tiden och jag funderade aldrig på om jag skulle fortsätta eller sluta springa utan hade gjort klart från början att jag skulle springa “klart”. Fanns det något jag hade kunnat göra annorlunda där och då ute på 55 varvet? Jag vet faktiskt inte. Andats, ställt mig upp och sprungit. Det låter enkelt. Hade jag klarat det om jag vore starkare rent mentalt? I “slutskedet” fanns det nog inte så mycket jag hade kunnat göra annorlunda. Däremot under tiden fram till dess. Vågat varva ner och på riktigt försöka sova i varning? Haft bättre koll på vad min mage tål och inte tål. Borde jag övat mer specifikt innan på sömn och energi? Gjort upp nödplaner? Övning ger färdighet men tyvärr får man den bästa träningen i skarpt läge. 

Jag vet fortfarande inte tillräckligt mycket om min kropp och hur den reagerar på den här typen av distanser och jag kan inte tillräckligt mycket om lång ultra. Rent objektivt är det inte så konstigt då jag aldrig sprungit ett sammanhängande distans längre än 100 miles och dessutom är relativt oerfaren även på den typen av sträcka. Saker och ting måste få ta tid. När det gäller mig själv är jag perfektionist och ganska oförlåtande. Jag vill inte ha MVG på ett prov, jag vill ha alla rätt och en stjärna i kanten. Men jag har lärt mig att livet inte blir så vidare trevligt om man inte kan hantera misstag, misslyckanden och gå vidare. Lära och försöka göra bättre nästa gång. Och vi är återigen tillbaka till det så kallade tålamodet. Jag hade hoppats på att springa till dess att jag helt enkelt inte hann runt ett varv inom tiden men nu blev det inte så, däremot sprang jag ju åtminstone till dess att jag inte kunde springa längre denna gång så det var kanske ett steg i rätt rikting ändå och ett tecken på att jag börjat bli bättre på att lämna det bekväma. 

Foto Jacob Zochermann

Sverige 4:a i backyard ultra-VM, Tobbe svensk vinnare

I lördags kl 14.00 gick starten för VM i Backyard Ultra, Big Dog’s Backyard Ultra World Championships. 55 timmar senare kunde det svenska laget summera en fin fjärdeplats totalt och fira Tobbe Gyllebring som svensk segrare.

På 21 platser runt om i världen startade över 300 löpare samtidigt. 15 löpare stod på startlinjen i Älvdalen som Team Sweden. En efter en tvingades de kasta in handduken, när Mikael Blomqvist klev av på varv 38, var de bara två kvar: Tobbe Gyllebring och Anna Carlsson.
– Vi hade hoppats att fler skulle hänga med upp över 40 varv, så att vi skulle ha marginaler för laget. Jag och Anna springer våra varv på lite olika sätt men vi var noga med att ta hand om varandra. Vi hade inte råd med några misstag. Vi var verkligen ett team ända till sista varvet, det var aldrig tävling mellan oss två. Vi var överens om att vi skulle fortsätta till en av oss fick bäras därifrån, nu sprang vi för laget och det var inte ok att bara lessna och sluta.

– Fokus var att ta hand om mig själv och starta varje nytt varv i så bra skick som möjligt. Jag har en plan för vad jag ska göra varje gång jag kommer till depån. Efterhand blir man ju dummare och dummare, så det gäller att ha planen klar i förväg. Ganska tidigt blundar jag några minuter för att jobba in rutinen med vila även om jag inte somnar. Jag försöker bryta ner loppet i små hanterbara sjok, det gäller att tänka bort helheten för annars blir det övermäktigt. Min värsta period var runt 50 varv, då var jag på väg att bli energilåg, det var så tungt att ta sig framåt och jag kände att jag var på väg att tappa greppet. I stunden är det fruktansvärt, men det är ju det här jag tränar för!

Anna och Tobbe sprang genom hagel, motvind, mörker och minusgrader. Under lång tid hade Anna svårt att tillgodogöra sig energi och till slut gick det inte längre. Hon kraschade en bit ut på varv 55.
– Viljan fanns men hennes energi var slut. Det kändes märkligt. Några varv tidigare var jag nere i källaren men jag hade hämtat mig och jag var säker på att Anna också skulle göra det – hon rörde sig bra och hon är så stark. Jag var helt inställd på att vi skulle springa tillsammans genom natten. När jag fick veta att Anna brutit, blev jag först och främst orolig för hur hon mådde. Nästa tanke var ”Helvete, jag vinner nu.” Det var många och motstridiga känslor. Efter så många timmar finns det ingen sköld, inga filter – allt går bara rakt in i en.

– Det är ett privilegium att springa för något som är större än en själv. En sådan här upplevelse skapar speciella band mellan oss löpare i laget, det var en fantastisk gemenskap. Sedan märker vi att det berör många, folk gick man ur huse i lilla Älvdalen för att heja på oss och väldigt många har hört av sig på olika sätt.

Så här några dagar efter målgång, känns kroppen ganska bra.
– Jag är trött, både i kroppen och i sinnet. Det tar nog 6–8 veckor innan jag har någon fart i benen, men jag tänker redan på löpning och undrar över hur långt jag hade kunnat springa. Jag hade många varv kvar i kroppen när det tog slut, jag är nyfiken på vad jag kan göra och vad som händer i mig när jag kommer bortom gränsen. Det ska jag försöka ta reda på!

Totalt i tävlingen blev Sverige 4:a. USAs Courtney Dauwalter tangerade Johans Steenes världsrekord på 68 varv, men det räckte inte till seger. Karel Sabbe från Belgien vann på hela 75 varv!

Resultat

VM i Backyard Ultra

På lördag kl 14.00 svensk tid går starten för VM i Backyard Ultra. Big Dog’s Backyard Ultra World Championships  kommer att äga rum runt om i världen på de 26 deltagande nationernas hemmaplan. Det svenska laget om 15 personer springer i Älvdalen. Vi fick ett snack med en av lagmedlemmarna, Mikael Antonsson.

Ja, för det här är en lagtävling där det svenska laget tävlar tillsammans. Sista lag med två löpare som startar på ännu ett varv medan de andra länderna har gett upp, vinner lagtävlingen. Då börjar kampen om att vinna den individuella titeln mellan de kvarvarande löparna i vinnarlaget…

– Jag tror inte att det i Sverige varit en tävling där man kommit över 40 timmar, det ryker nu – vi håller säkert på i minst 50 timmar. Nu när vi är ett lag och verkligen kommer att peppa varandra på ett annat sätt, så får vi extra styrka, säger Mikael.

Mikael kommer att inleda lördagen med en sovmorgon.
– Sömnen är min viktigaste faktor under en backyard, funkar den så är jag lugn. Jag försöker få 3–5 minuters sömn mellan varje varv. Det är skönt att starta i dagsljus, då hinner jag lära känna banan innan det blir mörkt.

Förberedelserna har handlat mycket om vila.
– Mina bästa lopp har jag gjort när jag har vilat veckorna innan. En backyard kräver inte samma kondition, det handlar till 90 procent om pannben. Och det har jag! Jag känner mig lugn och trygg. Jag har inte satt något mål, det riskerar att begränsa, men minst två dygn planerar jag att hålla på. Det ska bli intressant att se var min gräns går.

Väderprognosen för Älvdalen ser lite annorlunda ut än den för Förenade Arabemiratens lag.
– Ja, det verkar bli minusgrader på nätterna och 4–5 grader på dagarna, eventuellt blir det rejält blåsigt någon dag också. För första gången har jag filtar och varma jackor i packningen till en backyard ultra.

– Det ska bli spännande att se hur långt vi kan ta detta. Det är med stor förväntan jag ser fram emot loppet, säger Mikael.

Vi önskar hela laget stort lycka till!

Under tävlingen kommer vi att kolla läget hos gänget i Älvdalen på Insta Stories @trailrunningswe

Laguppställningar och möjlighet att följa tävlingen

Följ Team Sweden

Marcus tog hem sin ”egen” backyard ultra

Foto: Pernilla Otto

Marcus Ekenstiernas Sweden Runners arrangerade i helgen en virtuell backyard ultra som en del i TRS Virtual Series. Han passade även på att vinna hela tävlingen – på imponerande 29 varv.

– Jag har länge velat springa något av Sweden Runners lopp och nu dök chansen upp när vårt Älvdalen Backyard Ultra fick bli ett virtuellt Sweden Runners Backyard Ultra. Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag ville prestera ett bra resultat, det är hyfsat stor risk att detta kan vara ett once in a lifetime moment för mig. Att sedan lyckas springa 29 varv och vinna, det fanns inte riktigt med i planerna. Men just det hände och jag är sjukt glad och stolt över min prestation, säger Marcus som sprang på originalbanan i Älvdalen.

Efter 24 varv var de tre kvar i leken, två varv senare hade Tomas Stöt fått nog medan Malin Barrulf tog fajten med Marcus i ytterligare två varv innan hon gav sig.
– Jag är så tacksam för att Malin och Tomas bjöd upp till dans från varv 24! Jag är glad att jag fick dela de där bästa varven med dem, säger Marcus.

222 personer sprang ett varv eller mer, vilket gör det här till den hittills största tävlingen i Trailrunning Sweden Virtual Series. På fredag firar vi Midsommarafton med Städjan 1131, där 1131 höjdmeter ska tas upp och ner igen innan klockan får stanna.

Resultat Sweden Runners Backyard Ultra

Info och anmälan till Städjan 1131

Hur många varv springer du i helgen?

TRS Virtual Series har nu kommit fram till den åttonde deltävlingen. Och det är något riktigt spännande som står på programmet – Sweden Runners Backyard Ultra.

Backyard Ultra innebär att löparna springer ett varv på 6,7 km med start varje hel timme. Tills bara en löpare står kvar på startlinjen. I morgon springer du bokstavligt talat på din egen bakgård, du bestämmer alltså själv din egen bana, och rapporterar in varje varv.

Några rutinerade rävar i startlistan är Pernilla Otto, Mikael Blomqvist som sprang 35 varv på The Bridge Backyard Ultra 2019 och Tomas Stöt som var 2:a bakom Jonas Buud på Älvdalen Backyard Ultra 2018 med 25 varv.

– Mitt mål är att slå mitt tidigare rekord och därmed också distansrekord. Samtidigt kommer det nog bli en tuffare mental kamp nu när loppet sker virtuellt och man inte kan se sina medtävlande, säger Tomas.

– Jag är jättetaggad för att springa länge. Min målsättning är att ha kul och bli Last man/woman standing! Mitt pers är 30 varv. Jag kommer att springa på plats i Älvdalen på backyardbanan där, säger Pernilla Otto.

Hon fortsätter:
– En sak som är superviktig men så svår är att vara här och nu, bara fokusera på varvet du är ute på. Börjar man tänka framåt i loppet kan det bli mentalt knäckande. Det är viktigt att ha någon form av energiplan och börja äta redan från början. Det är också bra att fokusera på sig själv och inte bry sig om de andra medtävlande. I backyard kan allt hända och det snabbt. Har du ingen support, vilket är fallet för mig i helgen, gäller det att ha ordning och reda och veta var du har dina grejer. När du kommer in på varvning ska du redan ha bestämt dig för vad du behöver i depån.

Anmälan är öppen fram till starten kl 10.00. Uppsnack från kl 09.50 på @trailrunningswe

Mer info och anmälan

Anna trea i global backyard ultra – på snö och is i Abisko

Foto: Emil Sergel

Anna Carlsson gjorde något nästan ofattbart i helgen. I det globala virtuella loppet Personal Peak Quarantine Backyard Ultra sprang hon 30 mil på isen på Torneträsk under 45 timmar. Andra natten i en kyla på 17 minusgrader.

– De första 24 timmarna var trevliga och det var fint väder. Det är ljust länge nu, så jag behövde bara springa sex timmar i mörker. Jag insåg att fortsätter det så här, så måste jag springa länge, ler Anna.

Men vädret vände, det började blåsa och snöa. Anna bestämde sig för att bryta ute på det 46:e varvet.
– Vinden hade polerat isen så det var väldigt halt på vissa ställen, medan det på andra bitar blåst in snö i spåret. Jag hade hunnit runt varven, men jag såg ingen anledning att fortsätta. Att springa på det här underlaget är tufft, man springer och spänner sig och det tar energi.

När Anna klev av var hon tredje sista person att bryta. Över 2 000 deltagare startade.
– Radek, en kille som sprang på löpband, så ut som en maskin och jag trodde att han skulle vinna. Men han åkte ut på det trista sättet att hans webbsändning låg efter, så han missade starten.

Virtuella lopp är det som erbjuds oss traillöpare under coronapandemin.
– Jag tror att de kommer att fortsätta även när det här är över. Det är faktiskt inte en given rättighet att hålla på och resa kors och tvärs över världen för att springa lopp. Nu närmast är jag sugen på TRS Virtual Series, men jag återhämtar mig lite och kör inte första loppet nu i helgen.

Anna hoppas att det blir någon möjlighet att springa ett lopp i Sverige i sommar.
– Annars hittar jag på något annat, kanske ger jag mig på en FKT (Fastest Known Time) på Kungsleden.

I övrigt påverkas inte hennes vardagsliv så mycket.
– Här i Abisko finns ändå ingen bio och inga restauranger, vi träffar inte jättemycket folk i normalfallet heller. Det finns ett helt fjäll att gå ut ensam på, jag gillar att vara ute mycket och jag gillar att träna. Och jag tränar heller inte enbart för att tävla, så jag har inga problem med motivationen. Det enda är att det är svårt att planera när man inte vet vad som kommer att bli av. Jag ser det här som ett tillfälle att göra andra grejer. Nu kan jag lika gärna åka mer skidor och bara underhålla löpningen. Jag tror att det här är en chans för många att ta sig tiden att upptäcka saker i sin närmiljö.

Ikväll tisdag, sänds ett reportage om Annas backyard ultra på SVT.

Sweden Runners satsning på backyard ultra är Årets Prestation

Petra och Marcus Ekenstierna brinner för löpning och alldeles extra mycket för backyard ultra. Sedan den där första gången som de själva sprang en, i Bohuslänska Lur, har det varit kärlek till tävlingsformen där alla hittar sin utmaning.
– Här i Sverige har vi hittat den sanna potentialen i backyard ultra, säger Marcus.

Nu har Sveriges traillöpare röstat fram dem till Årets Prestation i svensk traillöpning i Trailrunning Sweden Awards powered by Salming. Motiveringen lyder:
”Petra och Marcus Ekenstierna lyfte backyard ultra-konceptet i Sverige. Det har blivit en succé och antalet tävlingar ökar lavinartat i landet. Sweden Runners arrangerar själva tre backyard ultras och arbetar internationellt med att öka intresset bland löpare.”

De två skåningarna hoppade av det klassiska ekorrhjulet med mycket jobb och stress, flyttade till Älvdalen där de fann lugnet och naturen.
– Vi läste båda en utbildning till fjäll- och äventyrsledare, i utbildningen ingick att starta upp ett företag och så blev Sweden Runners till, berättar Marcus.

Företaget driver löpargrupper på orter runt om i Sverige sedan några år. Sedan 2017 arrangerar de även tre backyard ultras: Älvdalen, Trelleborg och The Bridge i Malmö. Lopp som har vuxit från totalt 220 deltagare första året, till 800 i år.
– Deltagarna är i åldrar från 10 till 70 år, 49 procent är kvinnor.

Sverige är ett föregångsland inom backyard ultra med ett 40-tal lopp.
– Sverige är faktiskt det land som har klart flest lopp sett till vår storlek. I USA och Europa är konceptet än så länge begränsat till mer inbitna ultralöpare. Här har många fler kategorier av löpare funnit sin grej i ett backyardlopp. För de allra flesta handlar det inte om att vinna hela loppet, utan om att utmana sig själv och springa längre än någonsin förut. Jag skulle faktiskt säga att vi här i Sverige har hittat den sanna potentialen i backyard ultra, säger Marcus.

– Alla har möjlighet att pusha sig till sitt yttersta. Den som är sist kvar är ju faktiskt den enda som inte fått nå sin gräns för hur mycket hen klarar den dagen. Vi ser många nå långt förbi vad de trodde var möjligt. Det är fantastiskt kul att som arrangör ta del av löparnas kamp och glädje. Loppet är egentligen flera lopp i ett, det börjar hända andra grejer efter 10-12 timmar. Då sätts andra egenskaper på prov hos löparna, säger Marcus.

Gränserna pushas längre och längre. De allra flesta vill ju springa minst ett varv längre än förra gången de sprang en backyard ultra.
– En backyard ultra är väldigt socialt, nybörjare springer sida vid sida med rutinerade löpare under många varv. Ultralegenden Rune Larsson menar faktiskt att backyard ultra är ett av de roligaste lopp han har sprungit just tack vare gemenskapen.

I höst arrangerar Sweden Runners ett inofficiellt SM i backyard ultra.
– Det behövs ett lopp som samlar de bästa, då hoppas vi att de kan pusha varandra till ännu bättre prestationer.

– Jag och Petra kan inte bli fler, det ger oss tid och energi att satsa på Sweden Runners och utvecklingen av backyard ultra fullt ut, säger Marcus som berättar att de ofta ställer upp och ger råd till nya arrangörer om allt från antalet bajamajor till hur mycket coca cola som behövs.

Tillsammans med konceptets skapare, Gary Cantrell – också känd som Lazarus Lake, och hans fru Sandra, driver paret Ekenstierna arbetet med att standardisera tävlingsformen och sprida den internationellt.
– Reglerna ska vara de samma i alla lopp, det ska till exempel vara en klass för alla – oavsett kön, säger Marcus.

Utöver den stora äran att ha gjort Årets Prestation, vinner Petra och Marcus presentkort på Salming Running till ett värde av 3 000 kr.

Sjöblom gjorde 26 varv i premiären av Lidingö Backyard

I helgen gick den allra första Lidingö Backyard av stapel. Arrangören Magnus Näsmark ger oss sin berättelse.

”Det är alltid spännande på racedag då man arrangerar. Vad har man glömt, vad kommer löparna efterfråga som man inte har på matbordet i depån, kommer löparna tappa bort sig i mörkret?

Det hela började med att jag och Magnus Villson träffades av en slump och i kör sa till varandra, “vore det inte kul att arrangera en backyard på Lidingö?”. Vi känner varandra sedan 2018 då jag sprang Villsons nöjeslöpningsevent Lighthouse run, som går från norr till syd på Öland. Vi bor båda på Lidingö, på olika sidor avKottlasjön. Även Nisse Larsson, löpare och OCR-löpare, är med och arrangerar. Efter ett antal kaffestinna möten hemma hos Villson och kommunikation på sociala medier var planerna lagda.

Morgonen grydde på tävlingsdagen och 93 deltagare och publik möttes av sol och 12 grader. Perfekt höstväder och svårslagen temperatur att springa i.

Loppet snurrade på friktionsfritt utan löpare som tappade bort sig och vi fick mycket beröm för banan, trots att den är ganska tuff. Löparna tar sig upp cirka 100 höjdmeter per varv. Sista kilometern innehåller en brant uppförsbacke och avslutas med en brant utför. Vi hade en klocka uppsatt som folk kunde ringa i när de satte personbästa. Klockan ringde ofta under dagen och allt tätare mot kvällen.

Det fina vädret höll i sig fram till varv 19, då regnet långsamt började falla. Flera av löparna fortsatte att springa i kort tröja och shorts. Varv 19 avlutades med att sista dam, Täby-löparen Jenny Josefsson bröt loppet. Det var då sex män kvar i tävlingen, som alla såg rätt så pigga ut: Stefan Lindgren, Darryl Ball, Anders Burman, Jon Enqvist, Mikael Pettersson och Niklas Sjöblom.

Från varv 21 utvecklas ett mönster: Östersundsbon Anders Burman kommer in först kring 51 min, och Niklas Sjöblom kommer in sist på 58 min, endast 2 min innan det är dags att starta igen. Däremellan varierar ordningen.

Kring varv 23 börja det regna på riktigt och de flesta tog på sig regnjacka. Loppets stora drama kom vid starten på varv 25, precis efter att den magiska 100 milesgränsen har passerats. Då var endast tre löpare kvar i loppet: Anders Burman, Jon Enqvist och Niklas Sjöblom. Jon har sett trött ut några varv och ser seriöst förvånad ut då Anders helt plötsligt ger upp 20 meter efter starten.

Direkt efter start av var 26 gör Jon exakt samma sak som Anders och ger upp. Han ger Niklas en kram innan denne ger sig ut på sitt sista varv. Niklas, som fortfarande se väldigt pigg ut, avslutar med sitt snabbaste varv i loppet på 48.07. Han berättade att han planerade att göra samma sak som Anders gjorde på varv 25, fast 100 meter senare. Han blev så paff att han fortsatte i stället. “Då kunde jag ju inte sluta.”

Efter målgång berättde segraren Niklas Sjöblom: “Jag fick problem sista tre (varven) med insida knävecket. Vet inte vad det är, men jag tog ett varv i taget”. Han tyckte att banan varit bra och lagom utmanande. Tuffast var det när regnet tilltog och man fick blöta och kalla fötter. “Lidingö Backyard var första loppet efter en längre tids knäskada så riktigt kul att känna att jag är på väg tillbaks!”

Niklas Sjöblom (bilden nedan), som är uppvuxen på Lidingö, bor numera i Zürich, Schweiz. Hans meriter som löpare är bland annat Wings for Life, Schweiz 2018 (4e plats globalt, 3e plats bland löpare) och Sydafrika 2019 (27e plats globalt). Ultralopp har han kört sedan 2009, premiärloppet var Swiss Alpine i Davos. Han har dessutom gjort ett par Ironman varje år 2010-2017. Nu satsar han på löpningen och att bli så snabb som möjligt på marathon och samtidigt utmana sig med ultralopp.”

Resultat

Prenumerera på Trailrunning Swedens nyhetsbrev

Spännande lopp

sön28feb10:00FeaturedLåtsasloppet Halvan6 km, 14 km, 23 km, 42 kmAnmälan

sön21maralldayalldayFeaturedEdsvidsleden Trailrun14 km, 28 km, 56 kmLandskap:Västergötland

lör27mar10:00FeaturedHoka Torekov-Båstad21,2 kmLandskap:SkåneAnmälanDeltagare

sön18apralldayFeaturedIsaberg 50010,5 kmLandskap:Småland

lör21augalldayFeaturedStockholm Trail5 km, 10 km, 21 kmLandskap:Stockholm

lör28aug04:0019:00FeaturedSalming Idre Fjällmaraton12 km, 28 km, 45 km, 84 kmLandskap:DalarnaAnmälanDeltagare

03sepallday05alldayFeaturedIcebug Xperience West Coast Trail74 km (23 km + 29 km +22 km)Landskap:Bohuslän

Senaste blogginläggen

  • Långpasset Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Kontinuitet Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Distansutmaning i december och lite kallbad Gunilla Kidmark
    Läs mer
  • Snölöpning i Stockholm Linda Doktar
    Läs mer
  • Bubblig av att traila? Annika Repo Wallman
    Läs mer
  • November testar oss rejält Bröderna Backa
    Läs mer
  • Vallåsen Everest Challenge Anna Carlsson
    Läs mer
  • I huvudet på en coach för en löpargrupp Peter Lindquist
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

För några år sedan blev jag intervjuad i en artikel som skulle handla om extremsport. Jag hade väl inte riktigt tänkt på mina aktiviteter som extremsporter, men det stämm
Read more

För några dagar sedan hamnade jag mitt emot en av våra mest kända traillöpare. Det är inte första gången jag möter en av dem, men det är första gången jag möter en som ko
Read more

På lördag kl 14.00 svensk tid går starten för VM i Backyard Ultra. Big Dog’s Backyard Ultra World Championships  kommer att äga rum runt om i världen på de 26 delta
Read more

Spännande lopp

sön28feb10:00FeaturedLåtsasloppet Halvan6 km, 14 km, 23 km, 42 kmAnmälan

sön21maralldayalldayFeaturedEdsvidsleden Trailrun14 km, 28 km, 56 kmLandskap:Västergötland

lör27mar10:00FeaturedHoka Torekov-Båstad21,2 kmLandskap:SkåneAnmälanDeltagare

sön18apralldayFeaturedIsaberg 50010,5 kmLandskap:Småland

lör21augalldayFeaturedStockholm Trail5 km, 10 km, 21 kmLandskap:Stockholm

lör28aug04:0019:00FeaturedSalming Idre Fjällmaraton12 km, 28 km, 45 km, 84 kmLandskap:DalarnaAnmälanDeltagare

03sepallday05alldayFeaturedIcebug Xperience West Coast Trail74 km (23 km + 29 km +22 km)Landskap:Bohuslän

Nyhetsbrev

Email

Inspiratörer

  • Långpasset Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Kontinuitet Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Distansutmaning i december och lite kallbad Gunilla Kidmark
    Läs mer
  • Snölöpning i Stockholm Linda Doktar
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer
TRAILRESA
TJECKIEN
12-16 MAJ 2021

I samarbete med

LÖPARWEEKEND
SÄLENFJÄLLEN
1-4 JULI 2021

I samarbete med

BUSS & BOENDE
SALMING IDRE FJÄLLMARATON
27-29 AUGUSTI 2021

I samarbete med

Slider
GUIDER
UTRUSTNING
GUIDER
UTRUSTNING

Att springa i skogen är enkelt och fritt. Bra funktionell utrustning kan ändå underlätta och göra traillöpningen ännu roligare. Därför vill vi på Trailrunning Sweden hjälpa dig att hitta rätt i djungeln av prylar.

TRAILSKOR
TRAILSKOR

Att hitta rätt trailsko kan vara en rejäl utmaning. Vad du som traillöpare vill ha på fötterna beror på vilket underlag du har tänkt springa på, det beror på tycke och smak, på just dina fötters beskaffenhet och på vilken känsla just du är ute efter.

Att hitta rätt trailsko kan vara en rejäl utmaning. Vad du som traillöpare vill ha på fötterna beror på vilket underlag du har tänkt springa på, det beror på tycke och smak, på just dina fötters beskaffenhet och på vilken känsla just du är ute efter.

LÖPARRYGGSÄCK
LÖPARRYGGSÄCK

För oss traillöpare som vill vara ute och njuta av naturens stigar i timmar blir löparryggsäcken nästintill ett nödvändigt tillbehör. Förutom vätska och energi kan vi lätt ta med oss några extra stödplagg för snabba väderomslag, och lite sjukvårdsmaterial om olyckan skulle vara framme.

För oss traillöpare som vill vara ute och njuta av naturens stigar i timmar blir löparryggsäcken nästintill ett nödvändigt tillbehör. Förutom vätska och energi kan vi lätt ta med oss några extra stödplagg för snabba väderomslag, och lite sjukvårdsmaterial om olyckan skulle vara framme.

PANNLAMPOR
PANNLAMPOR

Med en bra pannlampa är du fri att springa var du vill ändå! Fundera över hur du ska använda pannlampan, hur starkt ljus och hur lång batteritid du behöver till dina aktiviteter. Ska du främst ha lampan för att springa på gångvägar eller gator till och från elljusspåret, eller tänker du tävla i night trail?

Med en bra pannlampa är du fri att springa var du vill ändå! Fundera över hur du ska använda pannlampan, hur starkt ljus och hur lång batteritid du behöver till dina aktiviteter. Ska du främst ha lampan för att springa på gångvägar eller gator till och från elljusspåret, eller tänker du tävla i night trail?

Slider
Trailrunning Sweden
podcasts

Vi gillar traillöpning och vi gillar att snacka! Därför blev Trailrunningpodden och Idre Fjällmaratonpodden till. I Trailrunningpodden möter Elisabeth löpare och profiler för att snacka om trailrunning, träning, mål och äventyr. I Idre Fjällmaratonpodden går Per Forsberg på djupet i fjällmaraton och fjällöpning.

Vi gillar traillöpning och vi gillar att snacka! Därför blev Trailrunningpodden och Idre Fjällmaratonpodden till. I Trailrunningpodden möter Elisabeth löpare och profiler för att snacka om trailrunning, träning, mål och äventyr. I Idre Fjällmaratonpodden går Per Forsberg på djupet i fjällmaraton och fjällöpning.

Vi gillar traillöpning och vi gillar att snacka! Därför blev Trailrunningpodden och Idre Fjällmaratonpodden till. I Trailrunningpodden möter Elisabeth löpare och profiler för att snacka om trailrunning, träning, mål och äventyr. I Idre Fjällmaratonpodden går Per Forsberg på djupet i fjällmaraton och fjällöpning.

Trailrunning
podden
Trailrunning podden

med Elisabeth Hansson

Idre fjällmarton
podden
Idre fjällmaraton podden

med Per Forsberg

PlayPause
Slider

För några år sedan blev jag intervjuad i en artikel som skulle handla om extremsport. Jag hade väl inte riktigt tänkt på mina aktiviteter som extremsporter, men det stämm
Read more

För några dagar sedan hamnade jag mitt emot en av våra mest kända traillöpare. Det är inte första gången jag möter en av dem, men det är första gången jag möter en som ko
Read more

På lördag kl 14.00 svensk tid går starten för VM i Backyard Ultra. Big Dog’s Backyard Ultra World Championships  kommer att äga rum runt om i världen på de 26 delta
Read more