Ibland blir jag för fokuserad på den fysiska träningen. Det är så enkelt att bara springa och springa. Men jag vet att jag måste träna mina tankar minst lika mycket. Att tänka positivt, att inte bry mig om tvivlet som pyr och rädslan över att inte orka hela vägen. Jag måste utsätta mig för situationer där jag tränar på att kämpa och skapa positiva tankar som jag plockar upp under de långa loppen. Tunga tankar får inte bli till sanning.
För några år sedan skulle jag springa BUM 50 miles, Borås Ultramarathon. Det startade i Skatås i Göteborg och gick via Vildmarksleden till Hindås och vidare till Borås. Mitt distansrekord var då 45 km, precis så långt som det var till Hindås där dropbagstationen låg, men efter den skulle jag alltså fortsätta nästan lika långt till för att komma i mål.
När jag passerat Hindås där jag bytte kläder och åt av soppan som serverades hade jag slagit mitt gamla rekord. Varje meter jag la bakom mig gav mig ett nytt personbästa i distans. Jag började bli nöjd, jag kände inte längre hunger efter målet utan tankar på att bryta loppet började få fäste. Jag hittade på ursäkter till varför det var bättre att bryta än att försöka springa till mål. Jag var ändå nästan sist. Jag hade ont. Jag hade slagit personligt rekord. Målet skulle nog ändå hinna stänga innan jag kom. Och så vidare. Så jag bröt. Efter 60 km meddelade jag en funktionär att jag bröt loppet och ringde hem för att bli hämtad. Medan jag satt i diket och väntade åt jag vad som fanns kvar i vätskeryggsäcken. Efter en stunds vila och ny energi i kroppen såg jag mer positivt på tillvaron och loppet. Såklart hade jag kunnat fortsätta! Iallafall tills repet verkligen drogs, om det nu skulle ha hänt.
Tankar på att det är tungt och svårt kommer alltid under långa lopp. Man börjar tvivla på sig själv och sin förmåga att ta sig hela vägen. Alla andra ser mycket starkare ut, kroppen gör ont och helst av allt vill man bara lägga sig ned och slippa fortsätta. Men tänker man negativa tankar om och om igen blir de nästan till en sanning. Det som började med "Oj så trött jag är, undrar om jag hinner innan målet stänger?" blir till sist "Det är lika bra att jag bryter här för jag kommer ändå inte att hinna vid nästa reptid." Vilket inte alls behöver stämma med verkligheten! Men det positiva är att starka tankar tänkta om och om igen OCKSÅ nästan blir till sanning. Därför ska vi mata oss själva med upplyftande hejarop! "Såklart hinner jag innan repet dras!", "Oj, har jag redan kommit så här långt!", "Det var bra gjort att klara den långa backen, så stark jag är!".
Jag sprang ett jobbigt långpass häromdagen. I min upptrappning inför loppen i augusti försöker jag få fler kilometrar och fler höjdmeter, men jag försöker också träna mig på att tänka just starka tankar. Jag valde en av de tyngsta dagarna i månaden för att utmaningen skulle bli så stor som möjligt, första mensdagen. Den dagen då jag allra helst stannar hemma och myser, kanske springer ett kort pass för att lufta mig, men det är en dag då kroppen är tung, trött och lite nedstämd.
Jag hade tänkt ut en runda som jag inte sprungit innan och gissade att det skulle kunna ta fyra timmar. Ett bra långpass mestadels på stigar upp och ner över berg genom fina skogar och runt några sjöar. Enkel grusväg och asfalt i slutet när benen är som tröttast. Utan att känna efter för mycket för att inte börja tveka, packade jag vätskeryggsäcken med vatten och gårdagens middagsrester som energi. Inga snabba kolhydrater.
Solen sken och jag gav mig av. Långsamma steg upp i skogen. Ansträngd andning i första backen men där fanns det massor av blåbär som jag inte kunde springa förbi utan att äta av. De första 5 km tog 50 minuter och jag blev nedslagen av hur långsamt jag sprang. Men jag lät de negativa tankarna försvinna och matade mig med beröm och uppmuntran. Skogen var vacker, sjön låg blank och jag njöt av ett svalkande bad, en kylig vind kom viftande ibland och jag hade faktiskt inte ont någonstans, jag var bara trött.
Vattnet i ryggsäcken tog slut trots att jag druckit sparsamt och det tyckte jag var jobbigt. Jag stämde träff med min snälla man så han kom med nytt vatten, läsk och torra skor. Som alltid, ALLTID, blir tankarna uppiggade av vätska och energi. Han erbjöd mig såklart skjuts hem men jag klarade av att så emot frestelsen och fortsatte hemåt själv, en timme kvar ungefär.
Det tar en stund att bli bekväm med att springa långsamt. Att acceptera att det är denna lugna fart som kroppen kan hålla under lång tid. Att inte jämföra sig med andra löpare, med deras förutsättningar och deras träningsbakgrund. Att springa länge just den dagen då kroppen är som tröttast och som mest omotiverad men ändå kunna genomföra den runda jag hade bestämt, det gav mig kraft. En säkerhet att spara.
Drygt 4 timmar och 25 km fick jag för mig själv i skogen, jättebra fysisk träning men ännu bättre mental förberedelse.
Tips när tvivlen kommer:
- Drick och ät något genast! Tunga tankar kommer när hjärnan och kroppen är låga på energi.
- Om tanken på att bryta loppet kommer - bryt aldrig vid en vätskestation utan fyll på och fortsätt mot nästa. Med ny energi kroppen och på väg framåt kommer allt troligen kännas bättre.
- Tänk vad grym du är som gör detta! Peppa och beröm dig, prata till dig själv som om du uppmuntrar ditt barn eller bästa vän!
- Ta hand om skav och obehag genast så att du inte ödslar kraft på att oroa dig. Töm skor på skräp, sätt på skavsårsplåster, smörj öm hud så att inte små skav blir till stora besvär senare. Släpp sådant du inte kan påverka.
- Prata med folk! Ge energi för att få energi tillbaka. Heja på medlöpare, funktionärer och publik.
Har du egna tips och trixs för att få kraft och energi när tvivlet kommer? Kommentera gärna!
