Racerapport: Stranda Fjord Trail Race

Eller den egentliga rubriken kanske borde ha varit ”hur i sjutton ynka 25 km kunde ta över 6 timmar”.
Det här blev nämligen det absolut sämsta lopp jag genomfört över alla tider, men också en stor lärdom på flera sätt och vis av en banprofil jag aldrig tidigare provat eller tränat inför.

Bakgrund om loppet;

Loppet har gått ett par år i Norge nu, men har bytt banupplägg varje år och justerat start och mål osv, så tävlingen verkar fortfarande vara lite ny och under utveckling. I år fanns det 48k eller 25k, där jag tänkte springa 48k först eftersom 25 kändes så galet kort. Jag kikade på höjdprofilen och tyckte det kändes aningen mastigt med 48k och nästan 4000 höjdmeter i stigning, så jag valde 25 km och ”bara” 1700 höjdmeter. Det visade sig vara smartaste beslutet på länge, men jag återkommer till detta.

Uppladdning & prepp

Jag sträckkörde till Norge, minus otaliga fotostopp då jag som vanligt blir så upprymd av den dramatiska naturen i Norge. Hela tiden ett nytt vattenfall, nya dramatiska berg, vackra utsikter, glaciärer, gröna glaciärvatten mm. Och norrbaggar. Ja, de där lurviga fyrbenta som plötsligt står på vägen när man kommer runt en kurva och helt obehindrat tuggar gräs och muttrar ”turistjävlar som stör mig i maten”.

Timeade färjan över fjorden fint och kom i god tid för att skriva på ett papper om att jag gjorde tävlingen frivilligt bla bla och fick nummerlapp mm. En aningen förvirrat då startnumren hade ändrats för mig och andra som det verkade, mot för det som stod på startlistan. Lite tvetydig information också då vi fick info om att ha två nummerlappar på oss, en fram och en bak (info som sedan korrigerades under racegenomgången).

Sedan var det racegenomgång, på norska först och engelska sedan. Bra! Jag tycker sådant är riktigt vettigt för fjällopp och större trailtävlingar överlag. Just att de förklarar banan, talar om var det kanske finns snö, är brant eller annat att tänka på. Dock alltid roligt att höra vad folk ställer för frågor kring lopp. ”Får jag ha vilka skor jag vill?” ”Får man lyssna på musik”?

Dock så kom frågan om vatten upp och arrangören svarade att det fanns flera vattendrag, lite bäckar och annat som man kunde ta vatten ur även om det varit en torr sommar. Tävlingsledarna sa också att det fanns två energistationer där det skulle finnas cola, godis, lite smått och gott, banan, vatten mm. Jag återkommer till detta då just denna information såg jag som vital inför mitt tävlingsupplägg. Här gjorde jag dock själv ett misstag. Jag tittade för mycket på kilometerdistansen och noterade att från starten till första energistationen var det inte så väldans många kilometer att springa. Jag bedömde att dit når jag rätt snabbt ändå och kan fylla på med energi och vätska. Vad jag glömde ta med i beräkningen var höjdkurvan innan…

Jag letade upp en bra sovplats för kvällen (sov i bilen), förberedde mig på alla sätt och vis och kände mig laddad. Hade även timeat ”nr2” så den kom på kvällen. Detta är faktiskt en rätt viktig detalj, även om man inte pratar så mycket om det publikt, men jag försöker styra min kropps ”nr2-produktion” lite runt ett lopp och göra allt jag kan för att undvika att få ett onödigt avbrott under en tävling. Jag vill helst inte stressa med det precis innan start heller. Stå där i startområdet och känna ”nej, hjälp, fan, jag måste…”. Det blir ett moment jag vill undvika, så jag försöker ”rutinskita” lite innan loppet och undvika att göra det under tiden för loppet.

Vaknade på morgonen och svor lite över att det regnade ute, så fick byta om i bilen. Sedan svor jag lite till då jag såg att jag gjort en ”Malakow” (internt skämt med min fd chef). Jag hade bar fått mig med halva frukosten. Jag hade med flingor, men den sablarns filmjölken var kvar hemma. Hade fått med mig ägg iaf, så i med äggen och lyckligtvis hade jag köpt banan på vägen upp samt hittade ett par proteinbars med lite nötter och annat, så fick i mig någon sådan också + kaffe. Det fick duga, mer än så kan jag knappt äta ändå 06:30 på morgonen. Det svåraste med allt var att få på mig chipet som vi var tvungna att ha runt armen. Hur svårt ska det vara att få på sig något med kardborre så det sitter hårt med en hand?! Tydligen raketforskning för en Trailpeter då kaffet inte har hunnit verka. Vi bussades till start och jag kände mig redo. Rätt klädd kändes det som med shorts och T-shirt (vindjacka, extra T-shirt, mössa och vantar i löparvästen enligt obligatorisk utrustning).

Starten

Jag visste att det skulle gå uppför, men inte vilken lutning eller vad som väntade. En grusväg blev starten och alla började tokspringa uppför. Jag som avskyr att starta ett lopp med en uppförsbacke, särskilt när alla som vanligt öppnar med för högt tempo. Jag hakade på, men bad till gudarna att folket snart skulle dra av tempot för springa sådär i någon kilometer är inte hållbart. Joro, tog bara några hundra meter, sedan förstod klungan att det inte var lönt att springa. Det gick uppför, uppför och så lite till uppför. 1 km. 2 km. 3 km. Fortfarande inte ett enda löpsteg tagit. 5 km. Här brände det rejält i min ländrygg för lutningen på backen var för flack för att kunna använda händerna på knäna, men för brant för att kunna springa. Så jag gick med ryggen konstant lite framåtfälld och fy tusan vilken mjölksyra jag fick i ländryggen. De som hade stavar hade en helt gigantisk fördel här, för stavarnas stora fördel i en sådan backe är att du dels rätar upp ryggen, dels tar armarna till hjälp och trycker dig uppför på ett helt annat sätt. Flera med stavar gick förbi hela klungan i bra mycket högre tempo och mer obesvärat.

Klättringen

Efter de första kilometerna kom vi upp på Lievarden, 799 m.ö.h. Hade nu varit ute i någon timme utan att ta ett enda löpsteg förutom de få metrarna vid starten. Här var det fantastiska fina vyer och jag filmade och fotade lite (vilket också visade sig bli ett av mina misstag under loppet). Äntligen kom det lite löpbar stig efter ryggen ner mot fjorden. Fantastiskt vackert och skönt att få börja springa. Det sköna varade dock inte många hundra meter innan det var stopp igen. En lång kö framför med folk som började den riktiga klättringen. Det här hade jag inte föreställt mig när jag läst in mig på loppet och höjdprofilen, men arrangören sade under raceinfon att 45 graders klättring väntade. Han skojade inte. Det blev köbildning då alla fick ta ett steg i taget och ta händerna till hjälp. Jag tänkte att det kanske bara var ett brant parti – men vi höll på så i en timme. Jag har aldrig i hela mitt liv sprungit ett traillopp där jag fått köra så mycket scrambling. Efter ett par timmar tänkte jag att detta är inte löpning, det jag gör nu är en vanlig topptur. Klättring som jag brukar göra. Fast i på tok mycket högre tempo och med nummerlapp på.

Det bet hårt med klättringen på kroppen och jag tryckte energi efter energi och drack vatten. Jag visste ju att energistationen var skapligt nära (i kilometertid). Vad jag inte noterade på min klocka var exakt hur sjukt långsam kilometertid vi hade när vi klättrade. Hade jag ägnat någon sekund till att räkna på tid/distans och vårt tempo, så hade jag insett hur sjukt långt bort energistationen var i tid. Inte kilometer. Vi klättrade och vi klättrade. Nedanför mig såg jag hjässan på folk på alla fyra. Ovanför mig stirrade jag in i rövarna på folk på alla fyra. Bland den mest surrealistiska känsla jag haft på en tävling.

Krampen

Så kom plötsligt krampen. FAN. Höger utsida lår. Jag lade en hand mot lårmuskeln och i varje steg försökte jag trycka in muskeln för att den inte skulle krampa. Masserade lite. FAN där kom kram nr2. Men herregud! Jag behövde omgående få mera dryck, energi och mer salt. Snälla ge mig den där energistationen. PANG där kom kramp nr3. Insida lår, både vänster och höger samtidigt. Och vaderna. Men vadfaan då!?! KAN NÅGOT FUNGERA I DENNA [piiiip] KROPP FÖR I [piiiip] ANNARS SÅ [piiiiip] JAG PÅ [piiip]!!!!!! All motivation störtdök och jag hade bara hemlängtan. Vad gjorde jag med nummerlapp på ett jävla berg?! Kunde jag bara inte ha tagit en lugn och skön topptur på samma berg med ryggsäck, termos, njutit av fågelkvitter? Nejdå, jag ska med kramp ta mig upp för ett berg med nylet strax under svettiga löparrövar på alla fyra. Suck. Jag tröttnade. Tog sikte på en sten, satte mig ner och började försöka massera loss musklerna.

Jag såg nu att det var inte många löpare nedanför mig. Medan jag fotat och filmat så hade jag släppt förbi mig ”mellanklungan”, dvs löpare i min egen form/fysik och den klunga jag brukar placera mig i på tävlingar. Jag insåg att jag låg rätt långt bak nu i ledet – men jag var inte där för prestation eller någon speciell plats. Ville bara få upplevelsen. Och den var ju jävligt rolig sittandes på en sten halvvägs upp mot den första bergstoppen av två. Så kom hon. Ida. Den norska tjejen som både blev mitt sällskap, min igel på ryggen och min nemesis resten av tävlingen.

Hon hejade och undrade hur det var med mig. Kramp svarade jag. Så gick hon förbi, men där hände något. Tävlingsdjävulen tog över. ”Henne tar jag fan rygg på”. Hon kämpade på uppför, men jag såg att hon hade ungefär samma tempo som jag haft innan. Så jag gav mig själv en mental örfil, satte händerna på låren och tryckte ihop lårmusklerna och började mata på. Plötsligt med lite mer energi. Jag låg 10-15 meter efter henne och matade plötsligt på rätt bra i höjdmeter. BRA! Vi krigade på och nådde Fremste Blåhornet på 1478 meter över havet samtidigt. Jag passade på att tacka för energin hon gav mig, men jag såg på henne att hon var inte helt 100. Hon frågade rödakorsetpersonalen där om det inte fanns vatten där. Ah, hon precis som mig sökte den där energistationen. Den väntade efter ännu nästa fjälltopp.

Jag satte iväg och märkte rätt snabbt att Ida hade tydligen bestämt sig för att inte släppa mig den här gången. Hon kom inte långt bakom mig.

Nu skulle vi ner, för stenskravel som i varje fall jag inte kunde springa på, sedan lyckades jag få några löpsteg över bergskammen innan vi skulle upp på Heimste Blåhornet 1354 meter över havet. Tog min sista energigel och insåg att jag var tom på energi och började gå tom på vatten. Snälla ge mig den där energistationen snart. Cola, banan, godis, chips, det kommer göra underverk om jag får fylla på!

Nedstigningen

Alltså, det här borde någon ha filmat. Så. Sjukt. Brant. Det var verkligen en scramblingtopp baklänges, vi fick gå nedför med händerna till hjälp och på flera ställen fick vi sätta oss på rumpan och typ hasa oss ner till nästa avsats. Här var det otroligt lerigt och halt också då 200 löpare framför oss hade geggat upp leran på stenarna. Vi kom ikapp två svenska tjejer som tog det ännu mer piano ner, men halkade man till här och stukade något så hade det blivit bedrövligt. Lika bra att ta det lugnt. Där låååååååångt nere på fjällmyren såg vi energistationen. Men herrejevlar, men vårt tempo nedför bergstoppen var det ju säkert 30-45 minuter till. Tiden gick och vi klättrade, hasade och pratade. Ida visade sig vara en trevlig jente och just där och då var det riktigt trevligt med gott sällskap.

Till sist kom vi nedför den värsta branten och det öppnade upp sig lite myrmark. Här tänkte jag enbart på colan och godiset i energistationen och öppnade upp mitt löpsteg. Jag släppte tjejerna bakom och satte fart ut över myren likt Gollum på jakt efter sin ring. My preeeciouss coolaaaa.

Överraskningen

Kom fram till energistationen – och såg massa tomma lådor. En låda med lite chips kvar. En låda med gifflar. En låda med resterna av nötter och russin. ”Vart är godiset?” undrade jag. ”Finns inget”. ”Vart är colan? Bananer?” ”Finns inget”.

Ridå.

Ida kom in bakom och nästan skakade när hon bad om vatten. Det fanns inga muggar utan man fick fylla på i sina vattenflaskor eller en kåsa man fått. Hon halsade. Hon svepte typ sin vattenflaska och jag gjorde likadant. Halsade vatten. Halsade energidryck. Jag insåg att det var inte bra alls att ha gått tom på vatten och gått tom på energi och jag fick i mig lite chips, men på riktigt gifflar? Jag försökte trycka i mig någon giffel, men den svällde som en degbulle i käften. Allt kändes rätt hopplöst nu, det var ju denna depå som skulle få igång mig och få mig att sprudla av energi och kunna mata på.

Jag började löpningen ut på fjällmyren. Med ett par deciliter vätska som precis halsats så var det som att försöka ställa upp i ett båtrace med Titanic. Det skvalpade fanemig så det kluckade i hela magen. Jag fick varva löpning med vandring om vartannat och försökte få magen att ta emot uppsvällda gifflar och vätska, vilken den rätt snabbt svarade tillbaka på genom att göra mig illamående.

Kramp, ingen energi, för sen vätskepåfyllning och illamående. Vad mer kunde gå fel liksom?! Som ett brev på posten så kom solen upp i nacken på mig. Jag började svettas, rejält. Jaha men för all del, BRING IT ON! Kan säga att jag filmade eller fotade inte så jättemycket här. Det enda mitt huvud hade i åtanke var ”ta mig i mål och låt detta helvete vara över”.

Att bonda med en medtävlare

Jag fick lite avstånd till Ida, men såg att hon fortfarande hade rygg på mig. Vi skulle upp på ännu ett litet berg och stigen här var i praktiken ingen stig alls utan helt obanad myrlöpning som bet rejält. Jag tappade tempo och pulsen min slog alldeles för hårt för det långsamma tempot. Jag drack mer, men insåg att jag låg redan på minus i vätskebalans. Ida kom ikapp. Hon passerade och det blev min tur att ta rygg på henne. Ingen sa något. Här och nu delade vi något som jag tror att bara folk som utövar konditionsidrott förstår vad jag menar. Vi hade bondat på ett sätt som är svårt att beskriva, men man känner liksom en slags tyst gemenskap i lidandet. Den ene vet hur dåligt den andre mår men på något sätt så känner man sig inte ensam.

Vid det här laget så såg jag Parkslide överallt på myren. Det var givetvis inte det, utan någon annan röd liten blomma, men eftersom jag kämpat med att försöka utrota Parkslide hemma på min tomt så fick hjärnan för sig att jag såg Parkslide. Muttrade för mig själv att den skitväxten tydligen invadera norska fjäll också.

Ner, ner, ner – och tävlingsdemonerna

Vi hade pratat om att vi skulle försöka få till bra löpning efter energistationen och försöka plocka placeringar. Något jag tror att jag hade gjort om jag hade fått tanka i mig den energi jag hade hoppats på. Hade jag fått klippa en cola, fått i mig en banan och fått fylla fickorna med lite godis, så hade det absolut trummat igång mig. Nu kändes det mer och mer som att något höll på att hända mellan mig och Ida istället.

Hon låg i täten, men jag började märka att hon mer och mer tittade bak över axeln för att se var jag låg någonstans. Vi tog oss neråt, neråt, neråt och trots stumma ben så kunde jag faktiskt springa (nåja, klampa) nedför. De två andra svenska tjejerna hade passerat oss på myren och var nu utom synhåll så det var bara jag och Ida. Och jag började förstå vad hon tänkte. Jag hade nämligen uppe på ena bergstoppen berättat att jag bland annat gjort två försök att bestiga Everest och att jag är bergsklättrare (varav det var så ironiskt att jag skulle få kramp på en fjuttig norsk kulle). Ida hade bestämt sig. Hon skulle för allt i världen slå ”Everestkillen”. Det skulle hon så fan heller!!!

Vi kom till den andra energistationen som även den saknade cola, godis osv som var utlovat. Jag orkade inte ens. Ida sprang förbi den och jag också.

Hon tittade på mig, löpte på, jag tittade på henne och löpte på. Riktigt tekniska stigar genom skogen och bitvis fick vi gå för att inte slå ihjäl oss, men så fort Ida kunde så började hon springa. Så målmedveten om att slå mig. Och jag efter, minst lika målmedveten om att slå henne.

Här hallucinerade jag eller något, men plötslig hörde jag något grymta till i skogen bara någon meter till vänster om mig. EN BJÖRN!? Eller vildsvin?!?! Jag stannade upp och stirrade på vad jag trodde skulle attackera mig. Inget syntes mer än löv, rötter och vanlig skog. Ändå var jag helt beredd på att något skulle attackera mig. Jösses, nu behövde jag få i mig vätska och energi på riktigt.

Vi kom ner på en lite bredare väg och Ida släppte loss löpningen fullständigt. Uff. Det här skulle bli tufft. Jag försökte få mina torktumlarlår att svara upp. Alltså löpsteget när musklerna har varit ute i full kramp är inte vackert och jag kände mig inte som skogens konung utan mer som skogens flodhäst.

Nedförslöpningen brände på låren något så kopiöst. Det tog aldrig slut. Ingen raksträcka, inget andrum, bara nedför alla dessa höjdmeter. Ida höll ifrån mig riktigt bra och jag började inse att det ska mycket till om jag kan nita henne på upploppet – men jag ÄR normalt sett stark på upplopp och brukar kunna spurta skiten ur mig.

Upploppet

Vi kom ner till Stranda, Ida kom upp på bron, tittade efter mig igen och tryckte på. ”Shit vad stark hon är” tänkte jag. I samma sekund kom första uppstöten och jag höll på att kräkas. ”Jäklar, det här är inget bra tecken alls”. Första tecknet på vätskebrist deluxe. Jag rundade bron, stapplade till och tappade löpsteget helt. Höll på att kräkas igen. Kände att kroppen stängde av helt, trots att jag såg skylten med 300m kvar till mål. Jag staplade mig fram, stannade, höll på att kräkas ännu en gång men FAN inte här framför allt folk. 150 meter kvar. Jag visste att Ida redan var i mål och jag visste att nu har min kropp inte långt kvar innan jag befinner mig ute på riktigt farlig mark vad gäller vätskebalans.

Jag lyckades ta de sista löpstegen in över mållinjen, men oj så dåligt jag mådde. Men där. Där såg jag den. På ett bord stod det Colaflaskor. Myyy preeeciouusss… jag höll på att strunta i medaljen, jag bara gick som radiostyrd mot colan. Fyllde ena vattenflaskan min. Halsade. Fyllde en till. Halsade. Fyllde en till. Halsade den med (lite senare efter 3 liter vätska i form av vatten, cola och soppa så var jag fortfarande törstig).

Avslut

Jag tackade Ida för gott sällskap och bra kamp på slutet och hon erkände att hon gjorde allt i sin makt för att spöa ”Everestkillen”. Jag tänkte för en sekund att jag kanske ska berätta det på fler lopp för uppenbarligen får jag andra att springa röven av sig då hehe.

Loppet blev det sämsta jag gjort prestationsmässigt någonsin. Total katastrof. Över 6 timmar på 25 km – men banprofilen, klättringen och allt det där var helt nytt för mig. Siste person in i mål kom in på 8 timmar 45 minuter. Det säger en del om banprofilen.

Jag missade totalt att det skulle ta sådan tid att nå den förste energistationen och med tanke på hur min norska medlöperska mådde, så var jag inte ensam om det. Jag skulle med facit i hand ha kört en stor vätskeblåsa ihop med mina flaskor. Energidryck i flaskorna, vatten i blåsan. Sedan så med all respekt för att det som arrangör kan vara svårt att beräkna åtgång vid energistationer mm, men att komma fram till en länsad och tom energistation var ingen höjdare. Hade jag vetat om detta, så hade jag aldrig släppt den stora klungan som jag lät passera tidigt. Istället hade jag försökt tränga mig före. Alternativt sett till att vara helt självförsörjande med massor med mer energi – men jag litade blint på att min tävlingsavgift på dryga 1000 nok skulle åtminstone innebära något annat än gifflar, vatten och sportdryck i energidepån. Tack och lov fanns det vatten och sportdryck iaf, annars hade jag aldrig nått mål i huvud taget.

Sedan visst var jag lite dumdristig som inte stannade till på andra och sista energistationen och drack lite mer där och tog det lite lugnare nedför. Skulle ha släppt Ida så hade jag mått bättre i mål. Jag kunde bara inte det. Tävlingsdemonen i mig tillät inte det. Hade vi delat så mycket under loppet så skulle vi fanemig dela på lidandet och kampen in i mål också. Hon gjorde trots allt mitt lopp till det bättre upplevelsemässigt sett och det ihop med de härliga vyerna, gör att jag tycker någonstans inombords att det var en häftig upplevelse att ha varit med om.

Som jämförelse skiljer det 1416 höjdmeter mellan Kebne fjällstation och toppen samt 1363 höjdmeter mellan Spiterstulen och Galdhöpiggen. Vi genomförde alltså i praktiken en ”Vertical K” och en bergsbestigning motsvarande en sådan topptur – för att sedan börja själva löpningen. Det ger perspektiv. Ytterligare ett perspektiv är att se att vinnaren kom in på 2 timmar och 40 minuter. Hur det ens är möjligt är för mig en gåta, men det är helt klart imponerande. En svensk som tvåa dessutom. Antagligen någon som inte bara är extremt duktig, utan som också har modet att släppa på utför trots branta stup, lera, vickande stenar mm. All respekt, hatten av.

Nu väntar 2XU Idre Fjällmaraton för min del, där jag får en helt annan banprofil. Färre höjdmeter fördelade på längre distans och ingen som helst klättring som kräver händer till hjälp. Dessutom en bättre balans mellan löpning/vandring och inte minst ett arrangemang i toppklass. Vi ses där!

Se filmen med mina highlights från Stranda Fjord Trail Race!

2 svar till “Racerapport: Stranda Fjord Trail Race”

  1. Lena Eriksson skriver:

    Tack för en oförglömlig RR! 🙏😄😂😄💚

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Senaste blogginläggen

  • Vlog V32 - Besök på en Trail Running Arena Tony Hoffstrom
    Läs mer
  • -Hur kan du springa utan klocka? Gunilla Kidmark
    Läs mer
  • Racerapport: Stranda Fjord Trail Race Peter Lindquist
    Läs mer
  • En gång för längesedan försökte jag bli längdskidåkare Andreas Lundblad
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Spännande lopp

lör24augalldayalldayFeatured2XU Idre Fjällmaraton12 km, 28 km, 45 kmRegion:DalarnaAnmälanDeltagare

lör24aug10:0016:00FeaturedStockholm Trail5 km, 10 km, 21 kmRegion:Stockholm

30aug(aug 30)09:0001sep(sep 1)15:00FeaturedIcebug Xperience West Coast Trail72 kmRegion:Bohuslän

lör14sepalldayalldayFeaturedÄngsö Trail Run6 km, 12 km, 25 km, 50 kmRegion:Västmanland

lör21sep11:00FeaturedVästgötaloppet trail7,5 km, 11 km, 17 km, 27 kmRegion:VästergötlandAnmälanDeltagare

27sepallday29alldayFeaturedSWEARE ÅRE TRAIL TOUR7 km, 14 km, 24 km, sprintRegion:JämtlandAnmälanDeltagare

lör28sep11:0016:00FeaturedÖved Trail5 km, 10 kmRegion:Skåne

lör05okt11:00FeaturedHärnö Trail9 km, 21 kmRegion:Ångermanland

lör12okt12:3015:00FeaturedRya Åsar Trail Run11,6 kmRegion:VästergötlandAnmälanDeltagare

lör26okt18:0020:00FeaturedNight Trail Run5 km, 10 km, 30 kmRegion:Stockholm

känslan av att vara oslagbar

2XU Idre Fjällmaraton

Läs mer

Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Hitta ditt distrikt

Löparresor med Trailrunning Sweden

Våra löparresor och träningsläger är speciellt skapade för traillöpare. Resornas fokus ligger på upplevelser och att upptäcka ny vacker natur, äventyrslöpning helt enkelt! Vi brukar säga att en träningsresa med Trailrunning Sweden är till för dig som är nyfiken, som vågar utmana dig själv och som tror att livet bara kommer en gång.Våra löparresor passar traillöpare på olika nivåer. Genom att erbjuda olika längder och hastigheter på löppassen, får både elitmotionären och den som mixar jogg med promenad sitt lystmäte. Alla får träning! För att få ut det bästa av resan är det dock bra om du orkar jogga ca 10 km.

uswe sandstone camp

previous arrow
next arrow
Slider

Podcast

Vi gillar traillöpning och vi gillar att snacka! Därför blev Trailrunningpodden och Idre Fjällmaratonpodden till. I Trailrunningpodden möter Elisabeth löpare och profiler för att snacka om trailrunning, träning, mål och äventyr. I Idre Fjällmaratonpodden går Per Forsberg på djupet i fjällmaraton och fjällöpning.

Senaste podcast

TRAILRUNNING

PODDEN

med Elisabeth Hansson

Lyssna

IDRE FJÄLLMARATON

podden

med Per Forsberg

Lyssna

Trailrunning Sweden Store

Trailrunning Sweden Store är webbutiken som är helt specialiserad på en enda målgrupp - människor som älskar löpning i skog och berg. I Trailrunning Sweden Store har vi grejerna som höjer din traillöpning till nya sköna nivåer. Här hittar du bara det som gäller trailrunning. Vi har sållat bort allt annat. Här kan du känna dig trygg med att du får hjälp och råd från personer som verkligen kan traillöpning.

Specialist

trailskor

Löparkläder

kittad för äventyr

Ryggsäckar

Utmana mörkret

Pannlampor

Traillöparens alla

tillbehör

previous arrow
next arrow
Slider

Trail

Kalendern

Alla svenska traillopp

Hitta ditt lopp

Sveriges bästa

Traillöpning

Lyssna

Spana in vår

kollektion

Läs mer

Trailrunning Sweden Store Trailtour

Trailrunning Sweden Store TRAILTOUR vill stärka utvecklingen av svensk traillöpning och lyfta fram de talangfulla och konditionsstarka atleter som satsar seriöst på sporten. Touren sträcker sig över åtta månader, täcker distanser från 10 till 80 kilometer och utspelar sig på allt från fjälltoppar till sandstränder. Slutsegrarna är värdiga titeln Sveriges mest kompletta traillöpare.

24 aug, 2019 Idre

2XU Idre Fjällmaraton
45 km

14 sep, 2019 Västerås

14 sep, 2019 Västerås

14 sep, 2019 Västerås

Ängsö Trail Run
25 km

5 okt, 2019 Härnösand

5 okt, 2019 Härnösand

5 okt, 2019 Härnösand

Härnö Trail 21 km

Härnö Trail 21 km

Härnö Trail
21 km

12 okt, 2019 Borås

12 okt, 2019 Borås

12 okt, 2019 Borås

Rya Åsar Trail run
11,6 km

Rya Åsar Trail run
11,6 km

Rya Åsar Trail run
11,6 km

26 okt, 2019 Sollentuna

26 okt, 2019 Sollentuna

26 okt, 2019 Sollentuna

Night Trail Run 10 km

Night Trail Run 10 km

Night Trail Run
10 km

2 nov, 2019 Mölle

2 nov, 2019 Mölle

2 nov, 2019 Mölle

Kullamannen
44 km

previous arrow
next arrow
Slider

Senaste trailrundan

Senaste från trailköket

Senaste loppet

X
X