Jag gick ut lugnt i mitten av fältet, kände mig riktigt stark fram till Svens Foskdals fäbod runt 20 km, var helt upprymd och glad, men efter det började krafterna svaja upp och ned, inte så konstigt kanske då jag inte sprungit längre distans än 15 km sedan i maj på grund av höftproblem.

Bitvis var det riktigt tungt men efter lite energipåfyllning uppe på Nipfjället fick jag tillbaka krafterna som höll fram till Hede Foskdals fäbod runt 33 km. Jag hade en km tid dit på runt 6,25 vilket jag tyckte var riktigt hyfsat men sedan tog jag helt slut och stigningen upp på Städjan var hemsk, låg en stund i blåbärsriset, gick en bit satt en stund på en sten och tjurade, gick en bit osv, här tappade jag oerhört mycket tid. Väl på toppen gick jag sedan på rent pannben fram till chocken vid 41 km och där kom lite krafter tillbaks, jag tog mig upp hyfsat bra men höften vägrade samarbeta i nedförslöpningen så jag vågade inte släppa på tyvärr.

Hela loppet var en känslomässig berg och dalbana, det kändes mestadels fantastiskt men under nästan 6 timmar hinner hela känsloregistret komma upp till ytan men man inser också att kroppen ändå är ganska fantastisk som klarar betydligt mer än vad man tror.
Stort grattis till alla som tog sig igenom något av loppen, vi är alla vinnare 😍🙏