Det finns lopp man springer för tävlandets skull och det finns lopp man springer för gemenskapens skull. Sedan finns det lopp där naturupplevelsen, äventyret eller utmaningen är den stora behållningen. Just ett sådant lopp sprang jag den gångna helgen när jag gjorde min debut i ett fjällopp, närmare bestämt 2XU Idre Fjällmara 45k. Ända sedan jag anmälde mig till det här loppet har jag sett det som en av årets två största höjdpunkter, i hård konkurrens med BUS (Backyard Ultra Sydkusten, läs mer om det loppet här ).

 

Hur svårt kan det vara?

 

Inför loppet hade jag hört många prata med skräckblandad förtjusning om den tuffa, utmanande banan. De steniga stigarna och de branta backarna. Just backarna var jag inte särskilt bekymrad över då jag har kört mycket backträning i sommar. Värre då med de steniga stigarna där jag inte visste riktigt vad jag hade att vänta mig. Vi har många tekniska, steniga stigar i hemmaskogarna också och min första tanke var att ”hur svårt kan det vara?”. Samtidigt var det duktiga och erfarna löpare som berättade om det svårbemästrade underlaget så jag kunde inte riktigt släppa tanken på vad som väntade.

 

Strukturerad träning

 

Efter att ha lagt BUS bakom mig har jag försökt att köra på med en strukturerad träning. Det har blivit en mix av backpass, styrketräning, fartpass och distanspass. Upplägget verkar ha gjort susen, för jag har haft känslan av en stigande formtopp de sista veckorna. Absolut sista helgen innan loppet fick jag dock problem med en ljumske under ett fartpass. Jag valde därför att vila hela avslutande veckan för att inte riskera att få mer ont. Många blir nojiga om de tvingas till vila inför ett lopp, men för mig är det oftast tvärtom. Jag har fått till några av mina bästa resultat just efter att ha vilat 1-2 veckor före loppet. Så det var med en avslappnad känsla i kroppen som jag tog bussen från Göteborg upp till Idre för en långhelg tillsammans med en massa andra trevliga löpare.

 

Går ut för hårt

 

Jag har en viss förmåga att gå ut för hårt på många lopp och tröttna på slutet, vilket gör att jag hela tiden blir omsprungen i slutet. Något som är mentalt påfrestande och jag blir deppig och tappar ännu mer fart. Det misstaget ville jag inte göra den här gången, så planen var att köra ganska lugnt i början och inte ryckas med i den allmänna rusningen. Det lugna tempot tänkte jag hålla ca 15km då den första stigningen skulle vara avklarad. Uppe på toppen skulle jag sedan trycka på med ett högre tempo i löpningen.

 

 

Målsättning

 

Inför loppet hade jag satt upp ett mål om att komma under 5h 30min på loppet, vilket borde innebära en plats bland de 50-60 bästa om tiderna var ungefär som förra året. Jag försökte därför hålla lite koll på klockan och stämma av var 15:e kilometer för att se hur jag låg till. Efter första 15 låg jag väldigt bra till. Med exakt 1.5h löpning hittills innebar det att jag hade 4 timmar på mig för återstående 30km. Nu visste jag att det var tuffa 30 jag hade kvar och att mycket kunde hända på vägen, men hittills kändes det väldigt bra.

 

 

Stenar och myrar om vartannat

 

Planen om ett lägre tempo i början och en ökning efter 15km var bra tills jag insåg att det steniga underlaget hindrade mig från att hitta en bra rytm i löpningen. Och därmed också möjligheten att köra på i det tempo jag önskade. Nåväl, tänkte jag, det kommer väl snart lättare underlag att springa på så att jag kan öka. Men nej, naturligtvis kom det inget enklare underlag. Snarare tvärtom. När stenarna tog slut tog istället myrarna över. Klafsande, och sjunkande ner till knädjup, tog jag mig över myrarna bara för att mötas av nya djävulskt steniga stigar. Det fanns liksom inga alternativa vägar, antingen var det stenar till förbannelse eller så var det blöta myrar som sög musten ur benen.

 

 

Kraschen

 

De tekniska stigarna krävde full koncentration för att man inte skulle snubbla och slå sig halvt fördärvad. Jag såg många löpare som låg ner på marken, eller som hade blodiga knän som vittnade om tidigare fall. Själv lyckades jag hålla mig på benen fram till den 27:e kilometern då det var min tur att undersöka terrängen lite närmare. Efter en fin klättring upp på Nipfjället, några foton på den vackra utsikten och lite energipåfyllning, bar det sedan av nerför backen igen. Just uppe på bergsryggen gick det att springa relativt fort och jag kände en enorm eufori. Men så släppte jag fokus för en tiondels sekund, slog i en sten med tårna och föll handlöst framåt. Jag lyckades ta emot med händerna, men körde ändå ner båda knäna stenhårt i backen. FAN! Det kändes inte bra, men jag vågade inte titta på knäna utan kutade vidare med bultande och stela knän.

 

 

I två kilometer hämmade de stela knäna min löpning innan jag återfick mjukheten och rätt känsla igen. Sedan var det bara att tuta och köra som tidigare. Eller bara och bara… Underlaget satte fortfarande begränsningar för farten. Steniga partier byttes ut mot myrar för att sedan ersättas av steniga partier igen och sedan myrar och stenar osv. Efter 31km kom jag in i en djup svacka där jag förbannade banläggaren ganska ordentligt och undrade när i HELVETE det skulle komma mjuka, barrklädda, mosskantade och löpbara stigar som jag är van vid hemifrån. Den här svackan höll i sig i 3-4 kilometer innan humöret återgick till det normalt positiva.

 

Nära ett dopp

 

Vid ett tillfälle skulle vi över en spång som svängde 45 grader, och där var jag extremt nära att flyga av och landa i vattnet nedanför. Som tur var fanns det en liten upphöjning med ett träd på mitt i vattnet. Jag landade med vänsterfoten på upphöjningen, lyckades få tag i en trädgren och kunde sedan ta mig upp på spången igen. Puh, det var nära.

 

Städjan

 

Tredje och näst sista klättringen för dagen var uppför Städjan, en klättring som kändes evighetslång. När vi närmade oss toppen fick jag dessutom en chock. Fasen vad många löpare jag har före mig!! Jag hade räknat med att jag låg någonstans runt 50-strecket, men hela backen ner från Städjan var full med löpare. Hade jag missbedömt hela situationen så mycket? Det var först när jag förstod att vi inte skulle längst upp på toppen och vända som jag också insåg att nästan alla löpare i backen var 28km-löpare som kom från andra sidan berget. Det förklarade det stora antalet.

 

Full fart utför

 

Löpningen ner från Städjan var dagens absolut roligaste sträcka. Det var ganska teknisk löpning och många hade svårt att springa nerför utan gick istället, försiktigt och stapplande. Själv hade jag så mycket spring i benen att jag fullkomligen FLÖG nerför backen och passerade löpare efter löpare. Några hoppade åt sidan när jag kom farande, andra skrek till när jag sicksackade förbi på höger eller vänster sida om dem. Jag sprang hela vägen med ett brett leende på läpparna och kände mig otroligt levande och snudd på oslagbar.

 

 

Väl nere från Städjan väntade ganska lätt löpning hela vägen fram till den sista backen, Chocken. Och den blev faktiskt en chock för mig. Jag visste att det fanns en backe kvar, men hade visst missat att det var en slalombacke som vi skulle ta oss uppför. Det var brant, det gick sakta, det var trötta ben som bar mig framåt nu. Men upp kom jag till slut och avslutningen på banan efter att ha besegrat slalombacken var en enda lång defilering in i mål. Nerförsbacke, asfalt och ben som mirakulöst hade återfått krafterna igen. Jäklar vilken fart det blev ner mot byn. Jag flög fram i 3.30-tempo och det kändes som om alla andra löpare stod stilla (vilket somliga också gjorde). Jag passerade många löpare före upploppet och väl på målrakan växte hornen ytterligare. Då kunde jag avsluta med att spurta förbi ännu en eller två löpare på vägen in mot mål. YES!!

 

Kross av måltiden

 

Väl i mål kunde jag konstatera att jag inte bara hade klarat mitt främsta mål på Idre Fjällmara, att ta mig under 5h 30min. Jag hade fullkomligen krossat tiden och tog mig in på 5h 05min, nästan en halvtimme snabbare än jag hade räknat med. Tiden räckte till en 25:e plats på herrsidan, en placering jag inte varit i närheten av tidigare i ett större lopp som det här. Där ser man vad målmedveten, strukturerad träning kan göra för resultatet.

 

 

 

Det här loppet gav definitivt mersmak och i efterhand kan jag bara skratta åt att jag blev så frustrerad över underlaget. Jag älskar ju teknisk löpning. Och jag älskade vyerna man bjöds på. Loppet blev också en väckarklocka för mig när det gäller träningsupplägg, det går att uppnå resultat om man är fokuserad, ambitiös och följer sin plan. Nästa planerade lopp för min del är Kullamannen 100 miles där jag har som mål att förbättra min tid från 2017. Det loppet tillhör samma kategori som Idre Fjällmara, det är ett lopp man springer för äventyrets och utmaningens skull. Så nu blir det fullt fokus på det loppet och en minst lika strukturerad träning som inför Idre Fjällmara.

 

Wish me luck!!

 

Vill du veta mer om Idre Fjällmara så hittar du info här: https://idrefjallmaraton.se/

Och vill du veta mer om Kullamannen kan du titta in här: http://www.kullamannen.com/sv/

Sist men inte minst så hittar du mer info om BUS här: https://swedenrunners.se/bus/