Loppen är inställda i vår men istället kan vi köra de virtuella eventen. Vill du så skapar du din egen tävlingsnerv, går igenom samma förberedelser som om du skulle springa ett riktigt lopp, skriver ut din nummerlapp och planerar en riktigt fin runda där du trivs som allra bäst. Under tre lördagar har jag sprungit Trailrunning Swedens Virtuella Trailserie, fyra lopp återstår.
Den 18 april sprang jag Höjdmetersjakten, arrangerat i samarbete med Merrell i slalombacken Bollekollen. Mitt tidigare höjdmetersrekord var 1400 höjdmeter från Idre Fjällmaraton men just där i Bollekollen hade jag vid ett tidigare tillfälle gjort 700 höjdmeter, 7 vändor upp och ner. Men denna gången skulle det bli fler!
Jag startade kl. 8 och hann göra tre varv innan några löparvänner kom och anslöt. Så roligt det blev att ha lite människor runt om kring sig även om vi bara sa "Heja på!" och "Bra jobbat!" när vi möttes i backen. Upp och ned i liftgatan, gå upp, springa kort där backen planar ut något, kliva upp resten, lägga en sten högst upp i backen och springa ned. Börja om. Raderna med stenar blev allt längre, jag passerade 700, jag kom förbi 1000 och 1400. Yeay! Allt därefter var nya rekord! Vid 1800 höjdmeter, 20 varv och 20 km stannade jag, då hade de andra löparna också sprungit klart.
Som bevis för genomfört lopp skickar man in länk till sin Strava-rutt.
Den 25 april var det dags för ett kortare lopp, 12 km. Precis som tidigare väljer du själv var du ska springa ditt lopp, hur kuperat och hur tekniskt du vill ha löpningen. Jag valde att springa från Bertilssons stuga vid Lilla Delsjön (Skatåsterrängen i Göteborg) på en rödmarkerad stig till den svart-vita 18km-slingan där själva stigdelen är ungefär 8 km. Det skulle bli rätt så exakt 12 km. En sval men solig lördagsmorgon, min man följde med som sällskap och det var helt underbart att vara nästan först ut på stigarna. Spindeltrådar som fastnade när vi sprang genom nattens spindelnät, fåglar morgonkvittrade och sakta blev luften varmare. Jag hade ett behagligt tempo som jag kunde hålla i uppförsbackarna och till och med öka lite i slutet.
Tillbaka vid Bertilssons stuga var det några hundra meter kvar till 12 km så jag sprang fram och tillbaka på grusvägarna. Yeay, 12 km på lagom kuperad, teknisk stig.
I lördags var det än annan typ av utmaning - ultradistans och 50 km, samarbetspartner Icebug. Jag har aldrig sprungit så långt på träning tidigare och funderade över hur jag skulle lägga upp rutten. Springa varv i skogen hemma så jag hade nära till mat och support? Kändes tråkigt och enformigt. Springa milspåret i Skatås fem varv, med vätska och energi i en väska vid varvning? Nej grusspår kändes inte heller roligt och ärligt talat är jag inte jätteförtjust i varv efter varv. Som tur var kom min Instagram-löparvän Mina på den strålande idén att vi skulle springa tillsammans. Hon planerade en tur på nya stigar mitt emellan våra hem, vilket blev från Fontin i Kungälv, längs Bohusleden norrut och in i Svartedalens naturreservat. Vid ca 25 km skulle hon ställa en väska med kaffe och äggmackor och sedan skulle vi springa samma väg tillbaka. Det lät helt perfekt! Nya områden, nästan bara stiglöpning, många höjdmeter och inte enformig löpning någonstans!
Det blev en helt underbar dag! Bohusleden var väldigt lätt att följa, det var omväxlande stigar och små vägar, granskog och vitsippsbackar. Kletiga åkerkanter och bäckraviner. Efter 19 km kom vi fram till Svartedalens naturreservat och då började det riktigt supervackra området med höga berg och tjock, mjuk mossa.
Vi mötte många människor som vandrade och hade stora packningar på ryggen, detta var ett välbesökt område. Ändå var stigarna smala och slingrande och det kändes som urskog, fantastiskt fint!
Kaffet smakade underbart, äggmackorna mättade gott och vi var laddade för att springa tillbaka hem. Eftersom detta var helt nya områden för oss båda gjorde det inget att springa samma väg, nu när vi kom från andra hållet kändes det ändå som om vi såg nya platser hela tiden. Ibland kände jag inte igen mig alls och undrade om vi verkligen sprungit förbi de där märkliga träden tidigare? Men leden var fint uppmärkt och det var aldrig någon tvekan om vägen.
En regnskur svalkade oss men sedan bröt solen igenom de gråa molnen, det blev riktigt varmt. Under dagen tog jag flera salttabletter, jag vet att jag förlorar massor när jag svettas mycket och saltet piggar nästan upp som socker. Annars var det Umaras sportdryck och pannkakor med Nutella som gav energi, plus två doser av Cellexir Endurance med fyra timmars mellanrum.
Vid maratondistansen stannade vi och jublade lite och vid 50 km firade vi med kexchoklad. Men det var fortfarande en bit kvar till Fontin så vi lunkade på, Mina hade fin fart och jag hängde efter. Just då gick kilometrarna långsamt och rumpan kändes stel och öm, hade jag sprungit ensam hade jag blivit lite tung i tanken. Men med Mina som farthållare och omgiven av vacker björkskog med vitsippor och koltrastar som sjöng kände jag mig stark och glad! Tänk att kunna springa så långt en helt vanlig lördag utan någon större förberedelse, hurra!
Tack Mina för en underbar löptur, för nya stigar och härligt sällskap! 55 km och 1300 höjdmeter, inte konstigt att det kändes i rumpan!
På lördag är distansen på det virtuella loppet 21,1 km tillsammans med USWE, men jag har istället planerat ett långpass med goda vänner på söndagen.
Ha en skön vårlöpning!
