Vaknar och förstår inte varför jag ligger i sängen. Varför jag inte springer längre. Sen inser jag att det inte ens har börjat. Jag har inte brutit. Att det bara var en dröm och jag andas ut.
Jag vill börja den här race rapporten med att tacka. Jag vill tacka hela Team Sweden (Diana Kämpe, Lisa Amundsson, Pernilla Otto, Leonora Johnson, Malin Barrulf, Niclas Gällentoft, Milkael Antonsson, Mikael Blomqvist, André Rangelind, Henrik Bengtsson, Daniel George, Marcus Ekenstierna, Johnny Hällneby och Tobbe Gyllebring) för att jag fick dela den här upplevelsen med er. Ni är bäst. Jag vill tacka Janne och Axel Svärdhagen för er positiva energi, uppdateringar och för alla de gånger som ni kom och mötte oss i varvning. Jag vill tacka Sweden Runners för att ni ordnade allt på bästa sätt. Jag vill tacka Roger för att han lyckades med konsttycket att ta hand om mig, bortblåsta tält och tre hundar samtidigt. Jag vill tacka Ellen, Martin, Petra och alla andra supportrar på plats. Jag vill tacka Jacob Zocherman som med bilder och film dokumenterat hela spektaklet. Jag vill tacka alla människor som kom till Älvdalen för att se oss galningar springa runt runt. Men framför allt vill jag tacka er som satt hemma och följde oss och sände en massa kärlek via telefon och sociala medier och fick oss att känna oss som att vi var en del av någonting större (hur flummigt det nu låter). TACK.
Det är bara löpning, men samtidigt så mycket mer och jag är tacksam över allting den låter mig vara med om. Jag som aldrig kommer att bli en löpare utan en vanlig tjej som älskar att springa. Som älskar det enkla i att ta mig fram till fots. Jag är tacksam över de människor jag får träffa, de vackra platser jag får se och för upplevelser som berör mig på djupet. Att springa timme efter timme på en och samma bana kan tycka meningslöst i jämförelse med att springa i bergen, i skogen eller på fjället men jag börjar förstå att varje varv i en backyard är en upplevelse i sig, om man bara ger sig hän. Inför Älvdalen hade jag bestämt mig för att stänga av och gå in i robot-mode men istället levde jag varje minut. Älskade varje sekund hur konstigt det än låter. Jag har 54 timmar som jag är så obeskrivligt tacksam över och så en 55:e som inte lämnar mig ifred. Ett jävla varv som jag inte är färdig med. Som jag inte kunde kontrollera utfallet över. Jag har alltid trott att det är jag som kontrollerar hur mycket jag vill ta ut mig, och att jag själv dikterar villkoren. Att det bara handlar om att vilja tillräckligt mycket. Men den här gången blev jag tagen på sängen och det skrämmer mig. Att saker och ting kan ta slut utan att jag kan se det komma, förutse eller påverka. Att jag i ögonblicket är chanslös. I ultralöpning så som i livet. Sårbar. Vek. Värdelös. Tankar som bara är tankar, inte sanning, men som ändå letar sig fram och lämnar tvivel. “Utan tvivel är man inte klok” men med med för mycket tvivel blir man galen. En hårfin gräns. Jag hade inte tänkt skriva en racerapport från Älvdalen helt enkelt för att det är för mycket som gnager och jag inte vill sitta här och vara ledsen och missnöjd över att jag sprungit 54 varv. Jag VET, det är jättelångt. När jag tänker på att Courtney Dauwalter och Maggie Guttrl faktiskt är de enda kvinnor i världen som någonsin sprungit längre än så i backyardsammahang så är det nästan ofattbart. Att jag på mina samtliga fyra backyards faktiskt sprungit längre än någon annan svensk dam är också rätt häftigt (även om jag är övertygad om att det inte kommer att se likadant ut nästa år). Det är inte illa för någon som är en rätt motvillig backyard- och plattlöpare. Men ändå kan jag inte bortse från det faktum att jag hittills bara DNF:at i den här förbannade tävlingsformen.
Vi, dvs jag, Roger och våra tre fyrbenta, kommer till Älvdalen fredag eftermiddag. Ett flertal löpare och supportrar samlas och går banan tillsammans och därefter är det gemensam middag. Jag känner flera av löparna sedan innan och känner igen övriga från sociala medier. Vi är ett starkt lag med en hög lägstanivå och en bra mix av tjejer killar och olika åldrar. Det blir en ganska tidig sorti, jag har lite svårt för det här sociala dagen innan ett lopp då jag tenderar att bli för nervös och tappa fokus, fladdra iväg. Men till skillnad från ett vanligt lopp så är detta till stor del en lagtävling och prioriteringarna blir på så sätt annorlunda.
Starten går kl 14 på lördagen. Vi är där några timmar innan, sätter upp tältet där Roger och hundarna ska campera och ställer i ordning backar med energi och extra kläder. Så är det gruppfoto och äntligen dags för varv nummer 1. Första timmarna i en backyard är väldigt ospännande, särskilt i ett rutinerat gäng som detta. Ingenting ska hända och det gör det inte heller. Vi försöker alla helt enkelt göra det vi ska och sköta uppspelet på ett så bra sätt som möjligt. Jag har börjat lära mig hur viktigt det är att arbeta förebyggande och skjuta på förfallet så länge som möjligt. För det kommer. Förr eller senare tar sömn- och energibristen ut sin rätt och milen i benen gör sig påminda.“It’s easy until it’s not” stämmer. Själv påminner jag mig också om att precis allting kan gå åt helvete och att ingenting någonsin är så enkelt i verkligheten som det ser ut på pappret.
Första natten passerar utan något större avtryck. Det har fortfarande inte börjat. Jag är inställd på att ha fruktansvärt tråkigt och att misströsta men finner till min förvåning att jag har ganska trevligt. Jag har förkastat robot-mode och gått in i Anna-mode, ska jag göra det här ska jag banne mig göra på mitt sätt. Inga renodlade galenskaper men att ha så kul som möjligt under kontrollerade former kan ändå inte skada. Nattens höjdpunkt blir när jag nästintill lyckas skrämma livet av Niclas Gällentoft när jag hoppar fram bakom ett träd och skriker. Frampå morgonkvisten får vi beskedet om att laget inte längre är intakt då magproblem tvingat André Rangelind av banan. Nästa tapp blir Pernilla Otto. Målet blir att övriga löpare ska över 24 h. Lisa Amundsson har problem med benen och är på väg att bryta flera gånger men blir övertalad av medlöpare och support. Jag får springa den 24e varvet med henne innan hon till slut tackar för sig.
Efter 30 timmar plus minus börjar det märkas att vi har hållit på ett tag och skaran av löpare minskar. Själv har jag en del problem med magen och när jag under 32a varvet gång på gång tvingas ut i skogen för att spy så börjar jag för första gången oroa mig över att detta inte kommer att hålla länge till om vi inte gör något åt läget. Så jag ringer till Roger och berättar att jag kräks. Han undrar vad han ska göra åt saken. “Inte vet jag, du får prata med de andra, det finns många erfarna ultralöpare på plats. Bara lös problemet”. Sen koncentrerar jag mig på att springa och på det faktum att även om jag inte får i mig någonting mer från och med nu så kommer jag ändå kunna harva runt ett tag till om så bara för att samla varv. I varvningen är vi överens om att strypa energin några varv och försöka med det vatten som går. Det känns rimligt då jag är “fräsch” i övrigt. När magen börjar lugna ner sig kör vi på ris och vid varv 37-38 börjar saker och ting stabilisera sig. Dock skördar natten sina offer. Johnny har jobbat mot tiden sista varven och efter varv 37 är han helt sonika helt slut. Micke Blomquist ger sig ut på varv 38 men kaskadkräks efter bara några hundra meter och så är det bara jag och Tobbe kvar. Jag förklarar krasst för honom att vi antingen ser det som en tävling från och med nu eller så hjälps vi åt och försöker komma så långt som möjligt. Det är inget att diskutera och vi enas om att vi ska så många varv till som det bara går.
Efter 42 timmar börjar jag bli less. Tiden går långsamt. Så jag bestämmer mig för att lägga upp ett 8-timmars block. Åtta timmar myspass kan jag alltid springa utan att det är särskilt betungande. Skillnaden är att jag normalt inte har varit igång i nästan två dygn innan men man kan inte haka upp sig på petitesser. Så jag överger backyardkonceptet och ger mig ut på långpass. Flyttar ut stolen i solen och klappar hundar. Fikar. Dricker kaffe (dock inte lika mycket kaffe som Janne…) Har det ganska bra. Men min mage är återigen missnöjd och allting rinner rakt igenom. Vilket är ett problem då det numera står publik i princip överallt längs banan. Tobbe har haft en dipp men är på väg tillbaka. Vi förbereder oss på en tredje natt. Jag bestämmer mig för att göra ett nytt försök att inte äta och dricka på några timmar innan den kommer. Magen blir lite bättre men varv 53 börjar jag få andra problem. Allting rör på sig och jag har svårt att fokusera, nästan så att jag blir sjösjuk. Varv 54 kopplar huvudet bort men där och då tänker jag att det egentligen inte gör någonting utan kanske till och med är bra. Att jag fortfarande ska kunna springa utan problem, banan borde jag ju kunna i sömnen vid det här laget. I varvning försöker jag äta ris men träffar inte munnen. Och tiden rinner iväg. Vi måste göra något inför nästa varv. Ellen och Roger rådslår. Vi går ut på varv 55. Benen rör sig bra men jag fryser. Skakar. Hackar tänder. Vet att det blir varmt efter ett tag men det kalla tar över kroppen och så får jag inte längre luft. Rasar ihop på asfalten. Jag måste andas, resa mig upp och springa, men kan inte kontrollera det som händer. “Dör jag nu?” Så hör jag Petras röst och släpper allt. När jag har koll igen ligger jag på ett golv. Taket droppar, rinner. En flod av ormar, lianer som slingrar sig. Jag vet att det inte är sant, att jag bara är trött. Att jag borde vara ute på banan istället för att ligga här på golvet. Fan.
I teorin kan jag dela in i saker jag gjorde bra och mindre bra. Det fanns många saker som var bra: Jag sprang relativt jämnt och klokt utan något “vansinnesvarv” och jag står fast vid att det inte hade blivit bättre av långsammare varvtider. Humöret och motivationen var bra under större delen av tiden och jag funderade aldrig på om jag skulle fortsätta eller sluta springa utan hade gjort klart från början att jag skulle springa “klart”. Fanns det något jag hade kunnat göra annorlunda där och då ute på 55 varvet? Jag vet faktiskt inte. Andats, ställt mig upp och sprungit. Det låter enkelt. Hade jag klarat det om jag vore starkare rent mentalt? I “slutskedet” fanns det nog inte så mycket jag hade kunnat göra annorlunda. Däremot under tiden fram till dess. Vågat varva ner och på riktigt försöka sova i varning? Haft bättre koll på vad min mage tål och inte tål. Borde jag övat mer specifikt innan på sömn och energi? Gjort upp nödplaner? Övning ger färdighet men tyvärr får man den bästa träningen i skarpt läge.
Jag vet fortfarande inte tillräckligt mycket om min kropp och hur den reagerar på den här typen av distanser och jag kan inte tillräckligt mycket om lång ultra. Rent objektivt är det inte så konstigt då jag aldrig sprungit ett sammanhängande distans längre än 100 miles och dessutom är relativt oerfaren även på den typen av sträcka. Saker och ting måste få ta tid. När det gäller mig själv är jag perfektionist och ganska oförlåtande. Jag vill inte ha MVG på ett prov, jag vill ha alla rätt och en stjärna i kanten. Men jag har lärt mig att livet inte blir så vidare trevligt om man inte kan hantera misstag, misslyckanden och gå vidare. Lära och försöka göra bättre nästa gång. Och vi är återigen tillbaka till det så kallade tålamodet. Jag hade hoppats på att springa till dess att jag helt enkelt inte hann runt ett varv inom tiden men nu blev det inte så, däremot sprang jag ju åtminstone till dess att jag inte kunde springa längre denna gång så det var kanske ett steg i rätt rikting ändå och ett tecken på att jag börjat bli bättre på att lämna det bekväma.
