Tjohoo! Vi klarade det! Sandsjöbacka Trail 90 km, som blev 95 innan vi var i mål och nytt distansrekord för mig. Samtidigt fick jag följa med på Monicas sista löptur i trippeln, hon sprang alltså 30, 60 och 90 km i dagarna tre.
Sandsjöbacka Trail är närmast tradition för många västkustlöpare i januari. Organisationen har bjudit oss på en mängd olika distanser, bandragningar och kombinationer av distanser genom åren. Starterna har varit på olika platser söder om Göteborg och även målet har flyttats runt från Slottsskogsvallen och Skansen Kronan till det nya målet i år vid Skatås. I år går loppet som antingen en virtuell variant där du springer distanserna där du är eller på de riktiga banorna på plats med rutten i klockan. Distansen 30 km startar i Kållered, 60 km från Kungsbacka och den längsta 90 km går från Tjolöholm. Vill du ha en extra utmaning springer du alla tre 30 - 60 - 90 km dagarna efter varandra och då har du gjort en trippel! (Som min grymma kompis Monica!)
Oavsett hur banan har dragits och var starten legat har Sandsjöbackaloppen alltid präglats av att gå i vacker natur, på små stigar och genom skogar helt nära staden men ändå med så mycket vildmarkskänsla som möjligt. Robert Rundqvist som lägger banorna hittar stigar och berg som vi inte visste om och det är alltid ett äventyr att springa hans lopp. Så även i år, minst sagt.
Monica skulle springa trippeln under ledigheten efter nyår och jag ville springa med henne på 90 km, så den 5 januari planerade vi att springa tillsammans och starta tidigt vid Tjolöholms slott i Halland. Även vår springkompis Annika följde med, både hon och Monica är rutinerade ultralöpare som sprungit mycket längre distanser än mig och det kändes tryggt. Jag har ju försökt mig på Sandsjöbacka Trails längsta distans tidigare, då 50 miles, 80 km, men på grund av misstag och dåliga val längs vägen led jag av låg energi och problem med att hålla värmen. Vid 60 km bröt jag loppet rejält nedkyld, tråkigt med DNF men rätt beslut med så lång ensam löpning kvar i mörker och januarikyla. (Kort race report här.) Nu ville jag göra allt rätt! Bra förberedelse och kloka beslut. Ta hand om problem direkt och springa med smart ansträngning beroende på väder och vind. Vilken tur att jag hade Monica och Annika med mig.
När vi startade kl 6 i mörkret vid Tjolöholm ropade vi "Allez, allez, allez" som Robert brukar göra och sprang nedför den fina allén upplyst av juldekorationer. Banan började skönt med en slinga ut till havet och genom skogen vid slottet, vidare upp på stigar till mer brötig och vild skog.
Vi fann ett skönt tempo med löpning där det var platt och snabb gång i backarna, Monica var förvånansvärt pigg efter sina tidigare 90 km men såklart bestämde hon farten. Det passade mig utmärkt att spara på krafterna för de skulle behövas senare. Efter en lång och lite tråkig asfaltssträcka upp till Fjärås Bräcka njöt vi av utsikten och solglitter i ryggen. Vi såg havet i väster och sjön Lygnern i öster och mittemellan sprang vi på bräckan. Lycka.
Därefter skön skogslöpning fram till Hjälm och smal landsväg in till Kungsbacka. Många kilometer asfalt, hård och enformig löpning men snabba (förhållandevis) och lätta kilometer att räkna in. I Kungsbacka hade vi kunnat köpa mat och fyllt på vatten men vi hade fortfarande tillräckligt med oss så vi sprang ut ur staden och upp mot Sandsjöbacka naturreservat. Här har vi sprungit många gånger tidigare och kände väl till stigarna, vi njöt av att ha lämnat asfalten bakom oss och istället känna lera och ishala berg under fötterna. Upp på drumlinen och där blåste det kallt, människorna vi mötte var väl påpälsade men vi hade bra kläder och frös inte, till skillnad från mitt misslyckade lopp då jag var genomfrusen när jag passerade här.
Vid Shellmacken Sandsjöbacka hade vi planerat att stanna och äta, skönt att komma in från blåsten lite. Denna virtuella variant av loppet är självsupportat, vilket betyder att löparna bär med sig extrakläder, energi och vätska och inte får ta emot hjälp. Det finns inga energistationer men vi får köpa mat och fylla på vatten längs vägen i affärer och på mackar. Löparryggsäcken var fullpackad och jättetung när jag startade, men blev allt lättare ju mer jag åt och drack. På Shell åt jag korv och mos, drack varmt kaffe och en slurk energidryck, fyllde vatten i den ena softflaskan och köpte hallondricka till den andra. I vätskeblåsan på ryggen hade jag 1,5 l rätt så koncentrerad U-sport men den hade jag mycket kvar av.
Mätta och varma (nja, det var kallt först när vi kom ut innan vi fått upp farten) fortsatte vi söderut i Sandsjöbacka, passerade hästhagar och sprang genom lerpölar. Ibland fanns det spångar över de värsta blötmarkerna men ofta klafsade vi rakt i, fötterna hade varit våta i många timmar men med bra ullstrumpor höll vi ändå värmen.
Vid 52 km vänder vi norrut igen, nu är det raka spåret mot Göteborg och mål! Ja möjligen rakt men inte platt, verkligen inte platt. Mörkret föll och vi tog på pannlamporna igen, tänk så mysigt ändå, starta i mörkret, springa dagens alla ljusa timmar och sedan fortsätta in i kvällsmörkret. Vi kom fram till Spårhagavägen där jag bröt loppet den där gången, men nu har jag en helt annan känsla, det här gick ju jättebra! Vi förberedde oss för de tuffa 30 km som återstod, Annika tar på varm tröja, Monica fyller sina vattenflaskor och jag tar en barnmatsklämmis. Frid och fröjd, bara några etapper kvar. Några skogar, några asfaltspartier, några berg. Sedan Skatås.
Men strax därefter kände jag mig yr och illamående. Kroppen gick från stark och fokuserad till svag och ynklig på bara några kilometer. Kroppen saknade energi, jag behövde fylla på men jag orkade inte stanna och plocka fram ur ryggan. Jag borde ta salttabletter men det kändes besvärligt att ta av vantarna och gräva i fickan. Jag försökte hålla fart ändå, jag skulle ju stötta Monica den här sista biten, inte själv vara svag!
Någonstans i skogen innan Oxsjön möttes vi av Emmy Karnerud, en mycket erfaren och stark ultralöpare. Målgång på HUB 200 miles i somras, ja du förstår, hon kan det här med dippar och hur man tar sig ur dem. Hon skulle hålla oss sällskap till mål och frågade hur jag mådde, när jag åt senast, om jag var varm eller kall. Hon sa åt mig att göra de där sakerna som jag visste att jag måste, men inte orkade. Hon stannade med mig när jag grävde i väskan efter kokta potatisar, mer blåbärssoppa och salttabletter. Det var så mycket enklare när jag bara gjorde det hon sa och inte kände efter för mycket. Vi gick stora delar av den återstående biten till Sisjön, vidare på vägarna ner mot civilisationen och Circle K-macken. Där åt jag korv och mos igen, åh vad magen verkligen INTE ville äta men jag tvingade i mig lite mat och dricka. Nytt vatten i softflaskan och lite kaffe att ta med, på med en torr varm tröja under jackan och sedan gav vi oss ut i kylan igen. Bara 15 km kvar. Så kort sträcka jämfört med allt vi redan avverkat sedan i morse men det var ändå den tuffaste delen av banan. Monica kämpade på och var bara positiv, Annika sprang starkt och Emmy var en klippa att luta sig mot. Jag kände kraften återvända och vi gav oss in i Änggårdsbergen.
Den avslutande delen av banan var ny, Robert hade gjort ett bra jobb med att hitta vackra utkikspunkter på de högsta bergen. Det var branta klättringar och hala nedförsbackar, med små korta steg upp och försiktiga kliv nedåt besteg vi Änggårdsbergen och sedan Safjället. Där drog vi oss upp i trädstammar och balanserade på smala stenar i zick-zack upp på branten och belönades med en fantastisk utsikt över Mölndal och Toltorpsdalen. Jag åt och drack lite hela tiden och på så sätt höll jag undan illamåendet och kunde njuta av känslan att snart vara i mål. Vi var ändå starka och jobbade oss sakta men metodiskt fram. Monica hittade vägen, det var samma avslutning som hon sprungit de tidigare två dagarna men hon hade även provsprungit dem innan för att inte springa fel, verkligen bra förberedelse!
Sista stigningen var upp på Hobo Hill där många traillöpare i Göteborg tränar backintervaller. En uggla hoade stämningsfullt i närheten och det var fantastiskt härligt att nå toppen av berget. Utsikt igen, ända från Lisebergstornets julgran ner till södra Mölndal, så vackert.
Därifrån var det bara några kilometer kvar, slingrande stigar fram till Skatåsterrängen, till milspåret, till klockan och mål. Vi var framme. Vi sprang de sista metrarna i mål och jublade! Monica hade klarat sin trippel på ett enastående starkt sätt, jag slog distansrekord och vi hade varit i rörelse i 18 h och 43 minuter. 95 km och 2000 höjdmeter.
Precis efter målgång var jag mest bara tacksam över att det just var över, att jag fick sätta mig i en varm bil och köras hem till dusch och skön säng. Knäna var ömma och värkte, benen stelnade snabbt när jag var stilla men inombords bubblade känslorna och stoltheten. Visst tog det lång tid, men det är precis så man klarar av nya långa utmaningar. Anpassa fart och ansträngning efter omständigheterna, inte se hela distansen utan dela upp loppet i små etapper, överskådliga delar och sedan tålmodigt ta sig framåt.
Är du sugen på att springa någon av loppen 30, 60, 90 eller trippeln så är anmälan öppen hela januari. Att springa långt självsupportat mitt i vintern är naturligtvis en extra utmaning och äventyr. Så här tänkte jag kring klädsel och energi:
Klädsel:
Underkläder i merinoull. "Mammelucker" (typ cykelbyxor) i merinoull för att värma rumpa och gå ner lite på låret. Craft-underställströja, tunn t-shirt i merinoull, tunn väst mest mot vinden och en löparjacka med täckfoder fram men ventilerad bak. Tänk på att du bär ryggsäck hela dagen, den värmer ryggen. Vinter-löpartights som är lite flossade på insidan. Injinji tåsockar i merinoull. Avklippta långa ullstrumpor som nedhasade värmer vristen (toppen när man springer i blöt mosse och lera) men kan dras upp över knät som ett extra lager när det blir kallare på kvällen. Varmt pannband och varma, vindtäta vantar. Buff runt nacken. Pannbandet bytte jag till mössa på kvällen.
Jag sprang i Icebug Capra, ett par väl insprungna skor som jag haft på många långpass i höst och vinter. De är utvecklade för bergslöpning och ger bra stöd och dämpning för foten samtidigt som de har en sula som greppar fint i lera och mjuka underlag. De är tillräckligt breda för att jag ska få plats med tjocka tåstrumpor utan att tårna kläms ihop och jag hade inga som helst besvär med fötterna under hela dagen. Inte en blånagel eller skavsår, fantastiskt eftersom fötterna var konstant våta hela dagen!
I ryggan hade jag packat extrakläder i en drybag: tjockare underställströja i merinoull, t-shirt i merinoull, underkläder i merinoull, likadana strumpor som jag hade på mig och mössa och handskar. Ja jag var jätterädd för att bli kall, skulle jag frysa någon gång under loppet hade jag planerat med torra varma kläder för att hålla värmen. Jag visste ju också att vi skulle hålla låg fart hela dagen, springer du snabbare blir du varmare och behöver troligen inte så mycket extra kläder så länge du är igång. Är olyckan framme behöver du något extraplagg för man blir kall väldigt fort!
Energi.
Vad man vill äta och vad magen kan tillgodogöra sig i rörelse är väldigt individuellt. Jag hade kokt, saltad potatis och ost/skinka-mackor som bas i ryggan. Jag åt fem U-bars av olika smak utspridda under dagen, de var enkla att ha i framfickorna på ryggan och jag kunde ta en bit emellanåt. Två barnmatsklämmisar och saltsura godisar passade fint när man inte riktigt känner för att äta men måste. När vi stannade på de två bensinmackarna åt jag korv och mos, drack kaffe och lite energidryck. I ryggan hade jag även 0,5 l blåbärssoppa, sedan fyllde jag på med 0,5 l hallondricka. 1,5 l vatten gick åt och 1,5 l U-sport i vätskeblåsan. Salttabletter och energitabletter.
Säkerhet:
Kläder och energi har jag redan skrivit om, men jätteviktigt såklart om olyckan är framme och man blir stillasittande. Jag hade även med en foliefilt och elastisk binda samt skavsårsplåster. Som tur var behövdes de inte. Min ryggsäck har inbyggd visselpipa, toppen om man behöver påkalla uppmärksamhet. Extra batteri till pannlampan och det behövdes eftersom vi sprang många timmar i mörker. Det kändes också extra tryggt att inte göra denna distans ensam utan att vi var tre löpare och på slutet fick vi sällskap av fler vänner. Vi frågade ofta varandra hur vi mådde och påminde varandra om att äta och dricka.
Tusen tack för sällskapet Monica, Annika och Emmy! Jag hade en fantastisk dag och tillsammans klarade vi att springa 95 km. Tack Robert för den spännande banan, så roligt med nya stigar att återkomma till med starka ben. Och du, stort lycka till om du ska springa någon av banorna! Hör gärna av dig och berätta om din upplevelse.
