Att loppet skulle gå SÅ mycket lättare än senast hade jag inte kunnat drömma om, men vilken lycka det är när jag märker att uthålligheten har ökat av längre löppass och styrketräning.
Min man och jag åkte upp till Idre redan på torsdagen för att känna in arenan och kolla in några fina stigar för löpclinicen jag skulle hålla i på fredagen. Vi tog cyklarna och trampade in till Idre torg där målportalen redan var uppe, vi cyklade upp på berget och försökte titta på utsikten men det var dimmigt och blåsigt så vi såg varken Nipfjället eller Städjan. Väldigt mysigt att vara på plats iallafall!
Bildtext: Försöker kolla in banan men fjällen är dolda i dimman.
Fredag förmiddag träffade jag Niklas och Ingemar från Trailrunning Swedens löpgrupp i Trollhättan och tillsammans med dem hälsade vi ett trettiotal pigga löpare välkomna till vår löpclinic. Lite nervöst först men löpning förenar och vi var alla lite spända på att komma igång. Vi kollade in målet på torget och sprang sedan bort till starten vid skidstadion.
Bildtext: Vi kollar in starten vid Idre skidstadion.
Sedan tassade vi upp en bit i skidbacken för att visa hur de olika banorna går, pekade bort mot Burusjön, visade Nipfjället och Städjan. Löparna var förväntansfulla. Där är vi i morgon! Där borta på sluttningarna ska vi springa! Vi pratade om underlaget och gav tips på löpteknik upp och ner i backar och sedan tog vi oss tillbaka till torget igen. Det var verkligen jättekul att träffa lite löpare dagen innan och låta en del av nervositeten rinna av. Det skulle bli en fin dag.
Bildtext: Niklas och Ingemar pekar ut banorna. Sten, myr och fjällsluttningar.
Senare på kvällen var vi några från Trailrunning Sweden som träffades och åt middag ihop, så mysigt! Kenth, Linnea och Monique hade varit ledare på de arrangerade bussarna till Idre och som på alla gruppresor händer det oförutsedda saker. Kul att höra vad de varit med om, att prata löpning och jag fick även flera fina swimrun-tips, både Linnea och Monique är duktiga swimrunners.
Race day!
Vaknar till klarblå himmel och sval morgonsol. Kan man önska sig finare loppväder i fjällen?
Bildtext: Coachkompis Lotta förberedd för 45 km. Hon valde snabb startgrupp och kom in som 19:onde dam! Så himla stark!
I år fick vi löparna själva välja startgrupp, snabb, mellan eller lugn och de tre startade med tio minuters mellanrum. Det var häftigt att se eliten och de super supersnabba löparna sprinta iväg på 45-kilometersbanan och jag var faktiskt inte ett dugg nervös. Ja, kanske för första gången någonsin ödslade jag inte energi på att vara orolig och spänd inför en start, jag var helt lugn i min föresats att ha en skön dag på fjället. Uppleva och njuta. Varför vara nervös då?
Jag valde den lugna startgruppen där vi alla stilla tassade ut ur startfållan och in på grusvägen. Så skönt! Ingen hets eller sprintfart. De första fem kilometrarna är platta, steniga och man passerar över några mindre våtmarker. Skön och lugn uppvärmning där jag lät kroppen komma igång, kände in fjälldofterna och kopplade in huvudet i ultramode dvs äta och dricka regelbundet från start, acceptera men inte fastna i eventuella negativa tankar och bara vara uppmuntrande mot mig själv. Fira när varje energistation passeras och för varje mil som läggs bakom mig. Njuta.
Som sagt, enkel löpning fram till första energistationen vid Burusjön och jag uppfattade det som att de flesta löparna runt mig hade samma avslappnade inställning till dagens löpning. Vid stationen drack jag både vatten och sportdryck, tog några kanelbullar och en halv banan och skuttade upp på stigen mot Nipfjället. Som jag mindes den här sträckan från tidigare var den rätt så teknisk med mycket rötter och stenar, och att den bitvis var smal och svår att springa om. I början hamnade jag bakom ett gäng som gick och jag hade inte lust att slösa energi på att springa om i uppförsbacke så det var bekvämt att lunka på bakom. När tillfälle gavs sprang jag förbi och kunde hålla ett lite högre tempo, gick när ansträngningen blev högre men försökte trippa så lätt som möjligt över rötter och stenar. Plötsligt kom jag ikapp en glad vän från Instagram, jättekul att prata en stund och kolla hur det var med henne och hennes kompisar, innan jag ökade lite och hittade fin väg för fötterna. Stigen genom ljung och småbuskar kom upp över trädgränsen och den storslagna utsikten bredde ut sig, vilken natur att få vistas i en hel dag! Jag kände mig glad och stark och tittade inte på klockan någonting, jag visste inte om det gick snabbare eller långsammare mot förra gången, jag visste bara att jag kände mig stark! Men ändå viktigt att fortsätta äta, dricka och berömma sig hela tiden, det är nyckeln till att hålla energinivån på topp. Inte slappna av bara för att det känns bra så här tidigt i loppet.
Bildtext: Ovanför trädgränsen träffade jag Hanna och Anna, roligt med sällskap en bit.
Jag sprang ikapp två tjejer från Göteborg som jag sprungit med hemma, Hanna och Anna, och jag blev så glad! Eftersom jag var inställd på att springa loppet ensam var det desto roligare när vänner dök upp på banan. Vi hade sällskap flera kilometer och pratade om den fantastiska naturen när en flock renar plötsligt dök upp och sprang tvärs över vår stig. Väldigt vackert, och det som är ett av målen för många löpare under Idre Fjällmaraton, att få se renar på nära håll, hade redan blivit uppfyllt för oss.
Bildtext: Norra sidan av höstliga Nipfjället och en flock renar kommer snart att passera. Det är sååå vackert. Och jag är sååå lycklig.
Det här med att springa och njuta, är det möjligt kanske du undrar? Springa 45 km i teknisk och kuperad terräng och ha roligt, hur gör man det? Jag kopplar bort alla prestationstankar, det är de som kan kväva min glädje. Jag tittar upp på den fina fjällnaturen runt mig och känner mig lyckligt lottad att kunna färdas av egen kraft. Den känslan är inte beroende på hur fort jag springer, den kommer av ATT jag springer, lunkar, tassar, går, kliver. Att även känna inåt och äta när jag är hungrig, dricka ofta och vara snäll i mina tankar. Inte jämföra mig med andra löpare som har helt andra förutsättningar och förväntningar än de jag har. Springa för min skull, då njuter jag.
Bildtext: Kö till vätskestationen, perfekt att ta en selfie med grymma Anna som sprang Järven 84 km.
När Nipfjället var rundat sprang vi ner i en sänka med lövskog och kom fram till den extra vätskestationen som familjen Ola Påhlsson ordnar på sin fäbod, väldigt mysigt med betande får och en extra energiskjuts inför stigningen upp på fjället. Kliv, kliv, kliv upp genom skogen och upp på sluttningen. Här är det ingen som springer, alla löpare knallar upp på led och nu har även löparna på Järvens stig, 84 km, kommit in på samma bana. En bit upp på berget träffar jag Anna som springer Järven och verkar helt opåverkad av de 60 km hon redan klarat av sedan starten tidigt på morgonen. Verkligen imponerande att se! Vi hade sällskap upp till energistationen och hann prata om den fantastiska dagen vi upplevde på fjället. Efter en kort kö fram till drickor och energi bar det av utför i svackan fram mot Städjan, den vackraste delen på hela banan.
Bildtext: Vackraste sträckan på hela loppet? Från Nipfjället med Städjan långt där framme.
Anna försvann framför mig på pigga ben och jag njöt där jag sprang i solskenet. Mina ben kändes också bra, humöret var på topp, jag hade just fyllt på med vätska i mina softflaskor och laddat med nya energigels i fickorna. Däremot var bullarna slut vid stationen så jag planerade att stanna och ta fram kokt potatis ur ryggan när uppförsbacken kom, men just den här sträckan ville jag springa utan att stanna och bara glädjas över att ha passerat hälften av loppet och ha en skön känsla i kroppen.
Bildtext: 28 km till höger, 45 km till vänster. Jag passar på att plocka fram lite energi ur ryggan och gå en bit uppför.
Nedanför Städjan delar sig banorna, 45 och 84 km svänger upp vänster och 28 km tar nedåt höger, tydligt markerat. Jag stannade och tog fram mina kokta, saltade potatisar ur ryggsäcken och en barnmatsklämmis, jag var hungrig på riktig mat och det landade gott i magen medan jag gick uppför. Om jag bara äter gels och dricker sportdryck kan jag börja må illa men med lite rejäl men snäll mat i botten är det lättare att fortsätta slurpa gels. Jag gillar verkligen gels med skruvkork där man inte måste svepa hela på en gång utan kan smådutta under en längre stund. Det håller också magen glad.
Bildtext: Näst sista energistationen och här var bullarna inte slut. Mums!
Sträckan nedför Städjan, ner över de blöta myrarna och längs de smala stigarna i skogen fram till Hede Foskdals fäbod vid 34 km minns jag från förra gången som lång, teknisk och tröttande. Men den här gången kändes den inte alls så lång, kilometrarna tickade ner och jag sprang ikapp flera grupper av löpare som jag hade sällskap med en bit, trippade om när tillfälle gavs och sprang vidare. Plötsligt kände jag igen en röst framför mig, det var Anna igen! Hon sprang nu ihop med några andra löpare från Järvens bana, jättekul att träffa på henne igen. Jag tog täten i deras lilla grupp och de hängde på ända fram till energistationen. Kaffe, dricka och påfyllning i flaskorna och det bästa av allt, små kanelbullar! Oj så gott det var! Jag försökte var snabb och effektiv vid stationen, tog några bullar i handen och började trippa vidare. Det är en bit enkel löpning där jag kunde äta i farten innan den branta branta stigningen till Städjan började.
Denna del av banan var den jag fasade mest för, den hade varit så jobbig senast att jag stannat vid flera tillfällen för att andas. Nu hamnade jag i ett led där vi traskade i lugn men bestämd fart upp, ibland släpptes jag förbi och kunde vara draghjälp och jag försökte peppa de andra löparna runt mig som inte sprungit där tidigare att vi snart, snart skulle komma över trädgränsen och då är utsikten enorm! Även här hade jag en annan upplevelse nu än förra gången, nu kände jag mig stark, trött i låren såklart men det gick jättebra att kliva och trampa uppför backen. Över trädgränsen, åh så vackert, och ända upp till vändpunkten på sluttningen.
Bildtext: Uppe vid vändpunkten på Städjans sluttning. Nu är det några kilometer nedför, helt underbart!
Här berömde jag mig, nu var loppets värsta delar avklarade och det var ingen tvekan om att jag skulle få en betydligt bättre tid än senast. Jag tittade på klockan och började räkna på HUR mycket snabbare jag var denna gång, skulle jag kunna komma in en timme fortare? Tveksamt, men när jag sprang nedför den steniga stigen tyckte jag att jag nästan flög! Jag kände mig så lätt och stark och lycklig, detta är livet!
Längs hela stigen ned sprang jag om löpare som hade ont i lår och knän efter alla backar och jag inser hur mycket tid man kan spara genom att förbereda sig på utförslöpning så tips till dig som ska springa nästa år - träna på att gå uppför branta backar och springa utför! När stigen ledde ut på vägen genom stugområdet försökte jag hålla uppe den fina farten från backen, förbi hejande publik och in på grusvägen mot Chocken, den sista energistationen. Min man kom på cykel och hejade på, jag var helt fokuserad på att hålla farten och inte börja gå så jag visade nog inte hur mycket jag uppskattade att han var där och stöttade... Vid sista energistationen tog jag dricka och började snabbt vandringen uppför slalombacken. Steg för steg, alla löpare runt mig knallar i samma takt och vi tog oss uppför den sista backen. Fokus på att fortsätta kämpa, det är inte riktigt över än men så fort vi kom över kanten och såg liftstationen på toppen och möttes av glad publik kunde jag slappna av och påbörja den fina löpningen nedför grusvägen. Några stackare har så ont i benen att de inte kunde springa där och jag tyckte synd om dem. Det var så härligt att ha klarat hela banan och sedan kunna springa fort fort nedför backen och in i mål och känna styrka och kraft!
Bildtext:Yeay, i mål!
Jovisst blev det en mycket snabbare tid än senast, 40 minuter fortare. Men det allra härligaste var att jag känt mig glad och positiv längs hela loppet, inte tänkt negativa tankar utan peppat och berömt mig. Att börja riktigt lugnt och låta kroppen och ansträngningen bestämma farten och inte bry mig om hur andra löpare runt mig springer, det är nog nyckeln för att jag ska få en så skön upplevelse som möjligt.
Angående utrustning och kläder är jag väldigt nöjd med skorna Capra från Icebug. De var helt perfekta för denna steniga bana, de är ju utvecklade för skyrunning på berg och i stenig terräng och gav ett stabilt stöd hela vägen. Med tåstrumpor och insmörjda fötter hade jag inte en blåsa eller ömhet på fötterna och det klart att det bidrar mycket till den positiva upplevelsen. I löparryggsäcken från Silva hade jag den obligatoriska utrustningen med extra kläder där bak och två 5 dl softflasks med vatten och sportdryck fram. Eftersom energistationerna ligger med ca 8-10 km mellanrum klarade jag mig fint på den vätskan. Kokta potatisar och barnmatsklämmis, energigel och några bullar åt jag längs banan, det höll min mage glad och energinivån jämn. Med hjälp av klockans påminnelser åt och drack jag med jämna mellanrum vilket kan vara lätt att glömma annars.
Tack för ett jättefint lopp Salming Idre Fjällmaraton! Tack för sällskap och glada utrop alla härliga medlöpare och publik, nästa år ses vi igen!
