Icebug Xperience West Coast Trail, Icebugs tredagarsevent ute i Bohuslän, kunde trots allt arrangeras även i år! Med justeringar av antal löpare ute på banorna, tre etapper igång samtidigt och med ultraloppet redan på torsdagen fick vi vår efterlängtade upplevelse - lång löpning längs västkustens klippor, skogar och strandängar.
Jag sprang en etapp av de tre, den som startar på Bohus Malmön och slutar i Hovenäset. 24 km som bjuder på Bohusläns olika naturtyper, små kustsamhällen och gamla stenbrott. Det var också lite terapi för mig att springa just den sträckan eftersom det var här jag bröt förra årets ultra, då sprang vi från norr till söder och i år från andra hållet, men jag skulle få passera just den där bryggan som jag då efter 62 km blev sittande på och inte orkade fortsätta. Vill du läsa min race report från förra året finns den HÄR.
Min familj hade sommarstuga i Brastad när jag växte upp och pappa styrde ofta den lilla motorbåten till Bohus Malmöns yttersta klippor för att vi skulle få bada. Varma sommardagar låg det båtar förtöjda vid varje liten vik men han hittade alltid någon fin plats för oss att lägga till. Nu såg jag fram emot att få springa här och följa kustlinjen på land.
Eftersom jag sprang Open Track, utan nummerlapp och tidtagning, kunde jag starta strax efter de snabbaste damerna. Bland dem fanns Tove Alexandersson (orienteraren, skidorienteraren och skimoåkaren) och Anna Jönsson Haag (fd professionell skidåkerska). Det var häftigt att se dem sätta fart och ge sig av på banan, grymt starka!
Banan slingrade sig genom samhället och ut på Soteleden, en fint markerad vandringsled som man kan följa på egen hand. Över berg, grusvägar och ut på de öppna klipporna. Små regnskurar blåste förbi och vågorna skummade vitt när de slog upp och doften av salt och frisk västkust fyllde mig. Där i vinden trivdes jag!
Från västra spetsen på ön sprang vi norrut, över slät granit, över ljungtuvor och resterna av gamla stenbrott. Genom björnbärsbuskage på smala stigar och förbi de sötaste små fiskebodarna.
Sträckan på Bohus Malmön blev nästan 11 km och vid färjeläget stoppades tidtagningen för de tävlande. Jag pausade min klocka också och passade på att äta och dricka vid energistationen. Jag hade kommit ikapp några av tjejerna framför och det var mysigt att kura ihop sig i den lilla pasagerarhytten på färjan tillsammans med dem. De lite tröttare i benen eftersom de sprang drygt två mil dagen innan men glada och entusiastiska ändå.
Framme på fastlandet startade jag klockan igen och sprang längs bilvägen upp och tog sedan in höger för att så småningom komma in i Bua naturreservat med en underbar ljunghed. Ljungen hade precis blommat färdigt men ändå kunde man ana den lila färgen.
På färjan hade jag blivit kall och tagit på mig löparjackan, här blev jag snabbt jättevarm och fick stanna och ta av mig igen och för en stund hade jag sällskap av två tjejer. Jag springer gärna ensam bitvis under ett lopp, det kan vara skönt att vila i sitt eget tempo och sällskap men det är också väldigt roligt att ha någon att prata med och dela upplevelsen med!
Banan gick fram till den lilla hamnen i Örn och bryggan där jag bröt loppet förra året. Jag minns att jag var helt urlakad, trött och törstig och att det just här fanns en extrainsatt energistation pga den ovanligt varma loppdagen. Det borde ha betytt att jag skulle fyllt på med energi och vätska, kanske vilat lite men sedan satt fart mot färjan och den sista milen på Bohus Malmön. Men istället blev jag sittande på bryggan och avslutade loppet. Nu var jag här igen, med pigga ben och klara tankar. En helt annan upplevelse men det var lika vackert som jag mindes det.
Härifrån till målet i Hovenäs kände jag igen mig. När jag sprang här förra året var varje höjd, berg, skog och kohage väldigt långa och jobbiga att forcera. Nu med stark och pigg kropp kändes det så lätt. De gröna strandängarna precis bredvid vattnet, de vackra gamla slitna sjöbodarna, solens värme, ja allt var precis så där fantastiskt som jag hoppades. Banan var tydligt markerad hela vägen och jag hade även laddat ner rutten i klockan så det var enkelt att hitta rätt bland bergsknallar och skogspartier.
Målet närmade sig, klockan räknade ner kilometer och jag sprang uppför den sista backen till mål. Funktionärer jublade men annars var det ju ingen publik och de löpare som startat före mig och gått i mål satt och åt sin lunchbox. Medaljen hämtade jag ut senare i tävlingscentrum i Ramsvik tillsammans med Icebug Xperience t-shirt och kåsa.
Det här året hade Icebug varje dag fördelat löparna på de tre etapperna, bussat dem till de olika startpunkterna vid olika tider och hämtat dem vid målen, allt för att det inte skulle vara för många deltagare på banan samtidigt. Och fast det blev ett logistiskt mer avancerat arrangemang lyckades Icebug ändå skapa äventyr och gemenskap längs banorna. Har du ännu inte sprungit Icebug Xperience har du verkligen något att se fram emot! Etapperna är drygt 20 km varje dag, på ultradistansen springer man alla tre i en följd, ca 82 km, och du väljer själv vilken fart du vill ha. Bara springa, gå/springa eller bara gå, valet är ditt.
Jag sprang i Icebugs nya modell Capra, vilket passade ovanligt bra eftersom den är utvecklad i samarbete med tour-vinnaren Tove Alexandersson. Den är framtagen just för berg och stenig löpning, samtidigt som mönstret i sulan greppade fint i leran på stigarna.
Tack Icebug för ännu en oförglömlig löparupplevelse! Tack alla positiva funktionärer och glada löpare! Så roligt det är att springa traillopp!
