HeaderAD

Vad gör du på milen då?

Backintervaller. För styrka och uthållighet.

Frågan ställs till mig under en trevlig tillställning med vänner och bekanta av min bordsherre som jag aldrig har träffat tidigare. Vårt samtal under middagen har glidit in på träning och efter att jag har nämnt att löpning är min huvudsakliga träning och stora intresse kommer frågan  -Vad gör du på milen då?

.
Hade jag varit riktigt käck hade jag med glimten i ögat svarat – Den snabbaste milen har jag inte sprungit än! Men det hade inte varit sant, för jag tror inte att jag skulle springa en platt mil snabbare idag än när min senast officiella loppmil mättes för ca 5 år sedan. Antagligen hade jag idag kroknat av asfalts-tristess halvvägs in i loppet…
Istället svarar jag med en motfråga – Vilken mil menar du?

.
Jag kan med lätthet räkna upp 10 helt olika milrundor i närheten av mitt hem som jag springer med jämna mellanrum. 10 milrundor som till största delen går på stigar i skogen men några med lite grus och asfalt för att komma dit. 10 milrundor som är olika sinsemellan i höjdmeter och framkomlighet, men dessutom olika beroende på väder och årstid. Har det regnat mycket är de blöta partierna stora och leriga och tar längre tid att passera än när de är uttorkade. Blåser det motvind längs sjön tar den delen längre tid, men springer jag åt andra hållet får jag vinden i ryggen och flyger fram. Är jag först ute i nysnön känns varje fotisättning spännande – ska den mönstrade sulan fästa eller kommer jag att glida lite bakåt? Är det kantarelltid går det definitivt långsammare för jag har svårt att passera skogens guld utan att plocka med mig det som får plats i fickan. Regn stör mig sällan, det är uppiggande och ger snabbare ben, medan värme är riktigt jobbigt. Slutsatsen är att det inte går att säga hur snabbt man springer en mil i skogen, det finns för många variabler som ständigt ändras. Och det är det som är tjusningen med traillöpningen, det är därför jag inte tröttnar. Kanske tänker du likadant?

Dessutom mäter jag sällan farten när jag springer. Under ett år loggade jag alla löpningar utifrån ca 20 olika aspekter för att jag var med i en undersökning vid Göteborgs Universitet om löprelaterade skador (läs inlägget om det här), men nu när den undersökningen är över för min del klockar jag inte längre min löpning. Jag mäter bara hur lång tid hela löpturen tar för att successivt öka den sammanlagda löptiden varje vecka inför ultralopp som väntar.

Tassar runt vatten och lera i början av löpningen. Sen rakt igenom.

Med tanke på mitt stora engagemang och intresse av löpning så förstår jag att han tror att jag är snabb, när jag i själva verket lägger väldigt lite ansträngning på att bli snabbare. Jag tränar för att bli starkare och uthålligare.
Han är själv inte löpare, mannen bredvid mig. Varför ställer han ens frågan till mig -Vad gör du på milen? För att snabbt kunna gradera in mig på skalan ”långsam löpare – snabb löpare”. Ju snabbare, desto bättre löpare? Ja, när det handlar om löpare med hastighet som mål eller det de försörjer sig på, då är ju farten absolut det som avgör hur bra man är. Men inte för mig och andra motionärer som springer av glädje och för välbefinnande.

Vi kan vidga betydelsen av att vara en bra löpare. En bra löpare kan väl också vara den som lyckas springa så länge som möjligt i livet, så länge som möjligt utan skador och smärta. En bra löpare kan vara den som genom sin egen löpning inspirerar andra människor till löpning, träning och ett hälsosammare liv. En bra löpare kan vara den som trots övervikt eller andra fysiska odds emot sig ger sig ut i skogen för att må bättre. För mig är en bra löpare den som ser sin löpning som viktig, att löpningen är en källa till glädje, njutning, större livskvalitet och något som ger balans i tillvaron.
Han är envis, min bordsherre. Han nöjer sig inte med min utläggning om traillöpningens förträfflighet utan frågar igen. – Men vad gör du på milen? Mitt korta, ärliga svar: – Jag gör en trailmil på mellan 1 och 1,5 timme. Ibland ännu längre. Ibland kortare. Men ju längre tid den tar, desto längre tid har jag njutit.

Han ser inte helt övertygad ut, men lovar mig att prova en liten sväng i sin närmsta skog. Utan klocka. Bara uppleva naturen med sinnena och förhoppningsvis känna glädje och njutning. Utmana sig på smala, tekniska stigar, bli andfådd och trött, vila i mossan och fortsätta med ny kraft. Jodå, jag ser nyfikenhet i hans ögon när han lyssnar, jag tror minsann att en ny traillöpare är värvad!

Grymt rutinerade traillöpare ska på lördag springa det nya 100 miles-loppet (161 km) Aktivitus Ultratrail i skogarna här runt Göteborg. Med start i soluppgången i Utby har löparna knappt 18 h på sig för silvermedalj och 30 h innan målet stänger. Från Utby springer de mestadels på stigar till Kungälv, Biskopsgården, Botaniska Trädgården och Änggårdsbergen, Sandsjöbacka, Kållered, Bohusleden till Skatås, Jonsered och tillbaka till Utby. Det låter som ett fantastiskt äventyr att klara av detta lopp och det kvalificerar därför till UTMB med 5 ITRA poäng. En kortare variant på 17 km erbjuds också. Lycka till ni som premiärspringer dessa traillopp!

Jag får också starta lördagen med nummerlapp i trailskogen, Bocksten TrailRun i Halland. Genom ljuvliga bokskogar och längs spännande mossar och förbi gamla gravhögar… Längtar!

Jag önskar dig en skön sommarlöpning och välj många låånga milar. Njut och inspirera!

 

Instagram trailbykidmark

Liknande inlägg

12 Kommentarer

  1. anna

    Härlig läsning och så rätt 🙂 Hoppas vi ses på lördag – fortfarande inte frisk. men hoppas fortfarande att det ska gå att starta 🙂

    Reply
  2. Matte

    Brukar också få frågan om vad jag gör på milen. Som om det skulle va den intressantaste frågan.
    Brukar svara vilken typ av mil man menar. Flack asfaltbabana, grusväg med några backar eller skogsstig med 2 berg och 150 höjdmeter tagna. Grotesk skillnad.

    Reply
  3. A-mamman

    Bra text! Och även jag, med min ringa erfarenhet av trail (läs: några kilometer stig i närheten av hemmet), upplever just det: att det är smått önödigt att ens försöka jämföra tiderna och det är alltid roligare att springa i skogen än att springa på vägar eller långa rakor. Jag blir mindre mentalt trött i skogen, när jag måste koncentrera mig på var jag sätter fötterna, och jag njuter mer av väder och natur. Ska försöka springa mer trail framöver!

    Reply
    1. Gunilla Kidmark

      Tack! Precis så upplever jag traillöpningen också. Roligare, mer omväxlande, upplevelserikt och mer utmanande rent tekniskt. Underbart alltså! Lycka till med din fortsatta löpning.
      Mvh Gunilla

      Reply

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

X
X