Den 17 november genomfördes Ultra Interval Challenge runt om i världen. Var tredje timme under ett dygn springer löpare 10 km och de som genomför alla intervaller har alltså sprungit 80 km, nästan 50 miles. Utmaningen kan så klart anpassas efter varje deltagares olika förutsättningar, man gör så många intervaller som man vill, på det sätt man vill, så länge man kan.

Min plan är lugn löpning med entimmes-intervaller genom dagen. Jag hoppar över de första två intervallerna på natten, jag värdesätter min sömn och ska inte förbereda mig för ett dygnslopp eller att springa på natten, så jag ska starta kl. 6.00. Målet är att springa långt men utan att kroppen känns sliten eller trött, jag ska lyssna inåt och inte bry mig om fart eller distans. Jag vill även träna min mentala styrka, att klara av att ladda om, att ta på mig skorna igen och igen och igen. Att inte tröttna. Att hålla i och göra färdigt. Absolut fyra intervaller, kanske fem. Möjligen sex. Men jag är nöjd om jag gör fem.

Mat är inhandlad, familjen är förvarnad på att jag kommer att vara egoistisk och fokuserad på mig själv och min löpning. Kläder förberedda i högar. Buffar, laddade pannlampsbatterier, reflexjackor och olika skor. Varje intervall är planerad till olika platser, ensam eller med sällskap och med bra poddavsnitt. Jag ser fram emot att få börja, det ska bli roligt att prova detta för första gången!

06.00: Förvånande lätt att gå upp, dricka en kopp kaffe och ge sig ut i mörkret. En enkel löptur längs sjön där jag bor, mest asfalt och lite grusväg. Kroppen är förväntansfull, som om den vet att en ovanlig dag just har börjat. Frisk luft och dimma i sänkorna ger en trolsk stämning. Benen vill trumma fort så jag får hålla ner farten. Dagen har bara börjat. 7 km.

Byter till torra kläder, äter frukost och vilar. Ut igen.

09.00: Tar stigen upp i skogen bakom huset. Fortfarande kall dagg som glittrar på marken. Benen är glada och har bråttom, vi kommer fram till ett kuperat löparspår och tar två varv på slingan och sedan stigen tillbaka hem. 8 km.

Dusch, en andra frukost och vila. Mannen byter om och vi tar bilen till Yxsjön.

12.00: Vi springer ner till sjön och följer strandkanten, stigen går upp och ner över bergsryggarna och följer uddarna som sträcker ut sig i sjön. Några sjöfåglar flaxar skrämt iväg ur vassen. Viker av från sjön och följer en liten stig upp till grusvägen, korsar den och vidare på vår reflexslinga från förra årets 2XU Refect Run. Det ser ut som om markeringarna fortfarande är kvar. Lägger det på minnet, måste tillbaka en kväll för att testa den igen. Vid bilen har det ännu inte riktigt gått en timme så jag tar ett par vändor i den långa backen, den som jag annars helst undviker springer jag enkelt nu i mitt lågpuls-flow. Märkligt hur lätt det känns. 7 km.

Äter avokado och byter kläder. Får sällskap av äldsta sonen med flickvän.

15.00: Vi åker bil till Finnsjön där jag springer löpspåret runt. Kroppen har inte hunnit bli stel utan det är som om jag sprang alldeles nyss. Jag känner ingen trötthet eller något obehag. Lyssnar på en intressant podd med just Pace on Earth som handlar om 24-timmarslöpning. Om hur man förbereder sig och hur man genomför ett så långt lopp som bara går runt, runt, runt inomhus. Jag vill gärna prova ett 24h lopp någon gång, som en utflykt till ett okänt land inom mig själv. Springer en extra slinga och kommer tillbaka precis efter en timme. 8 km.

Dusch, te och vila i soffan. Mannen och två vänner följer med till Delsjön.

18.00: Vi trippar upp i skogen med pannlamporna tända. Nu vill jag inte springa först, jag är lite seg och behöver draghjälp. Snälla som de är väljer mitt sällskap ett lugnt tempo så att det inte märks att jag är långsam. Slingan är rätt så kuperad och jag behöver gå i de brantare uppförsbackarna. Andningen som hållit sig lugn hela dagen blir plötsligt ansträngd. Det här är den jobbigaste löpningen under dagen. Yngste sonen ringer när vi är längst bort och behöver bli hämtad från ett kalas, vi ökar takten och skyndar tillbaka till parkeringen. Vi har bara sprungit i 45 minuter, men just då struntar jag i det. Förmodligen måste det bli en sjätte intervall också? 5 km.

Son hämtas, middag lagas och nya, torra kläder tas på efter duschen. Tvekar lite över nästa intervall, jag måste ju inte, jag har sprungit de fem timmarna som var mitt mål.

21.00: Jo, jag gör det. En intervall till. Reflextightsen är ju redan på så varför inte? Min vanliga milrunda passar bra, jag räknar ut att jag kommer att passera ultradistans och det är ju lockande. Kroppen börjar bli seg, magen är full med mat men känslan är fortfarande att det är roligt att springa. Och jag tycker väldigt mycket om att lämna gatubelysningen, tassa upp i skogen och följa mina stigar som jag känner så väl. Är glad och stolt när jag kommer hem, det är skönt att fullfölja vad jag planerat och att lyckas springa med en positiv känsla. 10 km.

Sex intervaller, drygt sex timmars löpning. Kroppen är glad, visst är knäna lite ömma men jag har inte ont någonstans. Tankarna har varit fokuserade, i slutet av varje intervall har jag visualiserat hur jag ger mig ut på nästa, vad jag har på mig, vilka skor jag tar, vem jag springer med. Det förvånar mig att dagens 45 km löpning har gått så lätt! Visst är det en distans som jag har sprungit många gånger tidigare, men det är på lopp med härliga medlöpare och när jag lyfts av atmosfären. Det glädjer mig att jag kan klara av det på egen hand också.

I mars 2019 går nästa Ultra Interval Challenge. Vad kommer jag att ta med mig för erfarenheter? Jag skulle vilja öka distanserna att faktiskt springa 10 km i varje intervall, men då var fjärde timme för att få lite längre återhämtning mellan intervallerna. 10 km i sex intervaller, det är 60 km. Ett steg närmare 80. Hänger du med?