Många av er har varit där. Träningen har gått bra och man känner att man har kontroll inför den stundande utmaningen...men så vill kroppen trilskas. Det kan vara en sträckning, ont i knät, en eller två hälsenor som trilskas eller som i mitt fall...hälsporre. Precis i fel tid. Om knappt två veckor ska jag springa Järvens stig anordnad av Trailrunning Sweden. 84 kilometer tuff löpning och så blir det såhär!
Det har nu gått en vecka sedan jag förstod att jag fått hälsporre och många frågor poppade då upp. Kan jag springa loppet i slutet av augusti? Hur ska det gå med min träning och hur länge kommer jag att ha ont? Ni vet frågorna som ingen annan än jag har svaren på eller kommer att få svaret på. Man sätter igång och Googlar för att se om det finns någon "quick fix" så att jag snabbt blir bra. Upptäcker rätt snart att det finns fler tips på hur man ska hantera en hälsporre än frågor gällande just denna åkomma. Jag slår igen locket till datorn och väljer att gå min egen väg. Bestämmer mig för att jag ska springa loppet, oavsett hur det känns. Väljer snabbt att bara gå i skor som är bra dämpade samt vila helt från löpträningen. Behandlar foten med massagepistol och fokuserar inte på ett misslyckande utan istället på hur spännande detta är. Det kan låta underligt...hur kan en skada vara spännande? För mig så får denna skada bli en del av äventyret istället för att bli en ursäkt för att inte kunna delta.
I min och Kalman Vankys podd "Löparens själ" tar vi upp i vårt senaste avsnitt detta med äventyret. Att släppa kontrollen och istället gå ut i ovissheten och där vara i nuet och på leden.
Idag...efter en vecka så testade jag att springa lite försiktigt för första gången. Regnet öste ned vilket inte bekymrade mig en sekund. Jag tog på mig ett par rejält dämpade skor och valde att springa i skogen för att få ett mjukt underlag och vilken känsla. Kroppen bara skrek av glädje men foten ville göra sig lite påmind. Eller det var inte foten egentligen, det var mitt psyke som inte kunde låta bli att tänka på foten så jag och foten tog ett litet snack och jag sa till den att inte störa mig om inte det var absolut nödvändigt. Det blev aldrig något mer samtal med foten. Springandes i bäckarna som hade skapats på stigarna njöt kroppen och längtade till det stora äventyret. 84 kilometer i fjällen.
Kom hem efter lite drygt en mil, foten känns lite men inte värre än tidigare. Genomsur av regnet men ville bara springa längre. Nästan som man hoppas på regn och rusk under loppet för det gör något med en. Lite massage igen och äventyret närmar sig med stormsteg. Kan inte vänta.
