Val d'Aran 2021

Bergen står i lågor. Andra natten är här och lager av rött vilar över Pyreneerna. Terrängen kräver att jag håller koll på stigen framför mig men ändå kan jag inte låta bli att lyfta blicken, om och om igen. Knappa 1000 höjdmeter nedanför ligger Vielha och mållinjen. Nära men ändå så långt borta. Benen är ...

17 juli, 2021 |

Ultralöpare som helst springer stig och obanat. Skriver om charmen med att springa långt och länge, om att försöka förflytta mina egna gränser samt livet på fjället tillsammans med min malamute Scout.

Kontakt: [email protected]

Mål: Att springa längre och snabbare och ha så roligt som möjligt längs vägen.

Motto: Det går aldrig som man tänkt sig men det blir bra ändå!

Bergen står i lågor. Andra natten är här och lager av rött vilar över Pyreneerna. Terrängen kräver att jag håller koll på stigen framför mig men ändå kan jag inte låta bli att lyfta blicken, om och om igen. Knappa 1000 höjdmeter nedanför ligger Vielha och mållinjen. Nära men ändå så långt borta. Benen är tomma men huvudet är klart. Jag försöker att ta in nuet och samtisigt hålla mig på fötterna. 

Efter att ha sagt hejdå till Johnny och våra tre fyrbenta så är det är jag, Roger och Ellen som stiger på flyget till Barcelona tidigt onsdag morgon. Det är första utlandsresan sedan Big’s backyard för nästan två år sedan och många resenärer med mig verkar ha glömt bort hur man gör. Utan några större missöden sitter vi dock i en spansk hyrbil på väg mot Vielha, centrum för loppet samt start och mål. Det finns tre olika distanser och både jag och Ellen ska springa VDA, som med sina 162 km och 10600 hm är det längsta. Ju större bergen blir desto mer ifrågasätter jag huruvida jag verkligen är redo för detta men för varje passerad mil närmar vi oss the point of no return och för varje passerad timme blir jag mer och mer nervös. Det här loppet har, tillsammans med UTMB, varit min virtuella morot under månader av träning men nu vill jag mest bara krypa ur skinnet. Tänker på en podinspelning tillsammans med Johnny där han påpekar att jag gjort flera ok prestationer på egen hand under senaste året och jag skämtsamt undrar om han tror att jag kommer klappa igenom när det blir “allvar”. Skämtsamt men med en allvarlig underton, en fråga högst aktuell i mitt eget huvud. 

Vi har valt ett lite bättre hotell mitt i byn och på torsdag morgon, efter en riktigt bra internationell frukost är det dags att hämta ut nummerlappen. I samma stund som de frågar om jag har skaffat försäkringen kommer jag på att det har jag minsann glömt, men svarar ändå “ja” och hoppas att det ska räcka. Det räcker ytterligare några steg fram i ledet men någon nummerlapp får jag minsann inte utan får snällt ställa mig i kön för alla idioter som inte fixat försäkring. Eftersom jag är ensam idiot så är det ingen kö och jag får hjälp snabbt. “It’s so much to think about” säger jag hjälplöst och funktionären verkar förstå att det inte är så lätt att vara nybörjare. När han inser att jag har startnummer två och är högst rankad av damerna ser han dock ut att undra vad för konstig människa han har att göra med. Men jag får både försäkring och nummerlapp utan att det blir mer än dubbelt så dyrt som om jag skulle ha fixat det innan. 

Torsdag eftermiddag är det presentation av elitlöparna och när jag står på scen och ska svara på frågor så påminns jag om att jag verkligen avskyr att prata inför folk som faktiskt lyssnar på vad jag säger. Benen skakar och Ellen säger snällt efteråt att jag var “gullig”. Efter middag och lite vin för att kunna sova så blir det ändå en sömnlös natt på badrumsgolvet (jag måste sova själv när är nervös) tillsammans med allehanda poddar. Så äntligen fredag. Jag följer 100 kilometern som startat på morgonen och där flertalet svenskar springer. Bland annat Jacob Wollberg från Trail4fun-gänget går bra, samt en Louisa Clevehorn som jag aldrig träffat. Tiden sniglar sig fram. Jag packar och packar om. Samma saker, exakt likadant. Äter, vilar. Gör en spellista. Klär på mig. Ellen har också hunnit bli nervös medan Roger verkar lugn i sin uppgift att supporta mig. Ner till starten. Ryggsäcken gås igenom. På med en gps. In i startfållan. Jag ställer mig i fel startgrupp först men flyttas fram. Önskar japanskan Kaori och spanjorskan Letiticia lycka till. Efter nervösa dagar och en till synes ändlös väntan så är vi iväg. Jag tar det lugnt i början för det är inte nu det gäller. Den första halvan är bara en transport, ett framspel till dess att tävlingen börjar. Och för mig tar det tid att komma in i det, hitta min egen lunk. Efter dryga kilometern när första stigningen börjar går jag ändå upp som första dam. Många herrar verkar dock tycka att det är just denna backe som betyder något. Jag traskar på, försöker ignorera alla andra samtidigt som jag försöker få hörlurarna att sitta kvar i öronen. Spring inte med nya lurar. Det är varmt, svetten rinner samtidigt som jag slarvar med dricka och energi och går lite för hårt, inte mycket men ett halvt snäpp. Efter två timmar justerar jag det. Ingen skada skedd men det skulle vara onödigt att bli trött redan nu. 

Så kommer natten och luften blir svalare. I ett pärlband av dansande pannlampor blir jag äntligen ensam. Med natten lägger sig lugnet och jag lyckas skapa min egen bubbla tillsammans med bergen. Lyckas att hitta nuet istället för allt det som ligger framför. Ett steg i taget. Passerar någon ibland, blir ibland passerad men inte lika ofta. Varenda stjärna syns på himlen i natt och topparna omger mig som grå skuggor. Vi passerar en glaciär. Det är ingenting annat än storslaget. Strax efter 02.30 når jag Bossost, den första servicestationen där support är tillåtet. 55 km, dryga 4000 hm upp och 4300 hm ner är avklarade. Ett ganska mastigt pass men ändå knappt början. Roger byter ut mina gels och flaskor medan jag dricker festis och äter några bitar sushi. Lite bakläxa får jag angående energiintaget men jag vet redan att jag slarvat. Konstigt eller hur? Att man slarvar trots att man vet?! Byter även pannlampa då jag redan är inne på extrabatteriet av min huvudlampa (vad är det med mig och pannlampor?!). Sen ready to go. 

Timmarna passerar i raskare takt än kilometrarna och med ens är det morgon. Uppe på höjderna står serviceteamen i dunjackor men jag njuter av att det fortfarande är svalt och gruvar mig lite för solens återuppståndelse. I ljuset syns det att flera börjar bli trötta och trots att jag inte gör mer än att fortsätta i ungefär samma takt så tar jag mer än jag tappar. Det känns stabilt, förutom att jag får lite domningar i en vad och upp i benet i brant nedför. Det är ett potentiellt problem. Tar några salttabletter, och jag vet inte om det beror på dessa eller på att det börjar gå uppför, men det hjälper. Mycket av loppet går på 2000 meters höjd och upp till 2600 meter och jag fascineras av alla blommor jag ser. Trots att det finns vissa likheter med den högalpina terrängen hemma i Abisko så är det en helt annan flora och andra färger. Och bergen, det är som en tavla. Jag tar mentala bilder och sparar i minnesbanken. Nästa gång jag springer här ska jag ha mer tid att utforska. Ibland träffar jag på någon löpare som jag byter några ord med, men det börjar bli mer utdraget och det passar mig alldeles utmärkt. Men i nedförslöpan strax innan Beret kommer jag ikapp en fransman. Vi slår följe in på stationen där både Roger och fransosens crew väntar. Vi gör om samma procedur som tidigare och Roger berättar att jag leder med dryga timmen eller något liknande. Det är långt kvar, mycket kan hända, men det känns kontrollerat. När jag fyllt på med energi beger jag mig vidare. Inne på tredje och sista etappen. Nedräkning. (Inbilla dig ALDRIG att det är nedräkning!)

Det visar sig att fransmannen har ett namn och hur det nu går till så blir jag och Bertrand ett svensk-franskt team. Oftast rör vi oss i tystnad men ibland växlar vi några ord. Det visar sig bland annat att han sprungit UTMB sex gånger, med en åttonde plats som bäst. “Which one do you like most? This one or UTMB?” undrar jag nyfiket. Med blicken neråt svarar han “I don’t like this, it’s too hard”. “So will you do it again?” frågar jag vidare. Han ser på mig som om jag inte alls förstått “It’s too hard” upprepar han. Själv kan jag inte annat än att hålla med - detta är verkligen riktigt jävla jobbigt. 

Och som sagt: tro aldrig aldrig att det är nedräkning. Se aldrig aldrig slutet innan mållinjen finns i ditt synfält. Efter 10 kilometer nedför väntar loppets 1400 höjdmeter upp till loppets högsta punkt och 15 km ska avverkad innan nästa vätskestation. Det är inte loppets längsta klättring och jag tror inte att det ska bli några konstigheter men att tro är att inte veta och i efterhand är jag faktiskt glad över att jag inte vet hur lång tid 15 kilometer kan ta. Jag trycker en gel och sekunden sprutar den och allting annat jag ätit det senaste dygnet rakt ut utan att jag ens hinner vända mig bort från stigen. Jahapp, då var det på det viset. Tar det lugnt med all form av intag en stund innan jag försöker mig på lite sportdryck. Det vänder sig igen. Det får bli vatten och salt till nästa station. Klockan har passerat mitt på dagen och det har hunnit bli riktigt varmt. Med jämna mellanrum blöter jag kepsen i de närliggande vattendragen för att svalka av mig. Bertrand verkar sliten och jag drar ett tag. Vi kommer sakteliga ikapp en spanjor. Han kämpar för att inte släppa förbi oss och jag tror att det är tappet i totalplacering han försöker undvika - till dess jag inser att det är JAG som är problemet. Jag riktigt ser hur förtvivlad han är men så får han syn på min nummerlapp, gestikulerar att jag ska vända mig emot honom. Så nickar han och säger på knagglig engelska “it’s ok”. Minuten efter är han försvunnen bakom oss. 

Vi kommer högre och högre upp och det blir stenigare. Banan följer inte längre någon stig utan snirklar sig över och mellan klippblock. Jag undrar vilken av topparna vi ska upp på för det känns som att vi rör oss i cirklar. Som om att den som lagt banan här bestämt sig för att göra det så svårt som möjligt. Timmarna, distansen och höjdmetrarna har tagit ut sin rätt på både smidigheten och tålamodet och jag blir förbannad när det flera gånger blir något som mer liknas vid scrambling. Uppför är svårt, nedför än värre. Både jag och Bertrand går och muttrar och jag kan inte låta bli att tycka att detta är ett jävla skämt. Varför ska vi trampa runt utan att komma någonstans. Det går riktigt riktigt långsamt och jag förvånas över att inte hela fältet kommer ikapp bakifrån, samtidigt som jag förstår exakt varför och skänker en tanke till de som möter det grymma ödet att passera det här partiet i mörkret. 

Kanske är det energibrist, kanske känslan av att stå stilla, men här tappar jag både en del fokus på tävlingen samt förmågan att röra mig framåt på ett effektivt sätt. Sackar. Badar i en bäck här och en bäck där, och jag och Bertrand blir mer två kompisar ute på en strapats. Kanske låter det märkligt men för mig är totalplaceringen inte viktig, jag kom för damsegern och inget annat. Den är min uppgift i det här loppet och där har jag fortfarande kontroll. Efter flera timmar når vi dock vätskestationen och jag får i mig lite cola. Startar om mig själv, även om det går mer än en smula hackigt. För det gör ont nu. Ont i ryggen, i låren och framför allt i fötterna. Ignorera. När det är 16 kilometer kvar får jag hjälp av Roger för sista gången, äter återigen sushi och banan. Dricker ännu mer festis. Sista två etapperna. 700 upp, 400 ner, 400 upp, knappa 1000 ner. Brant uppför och jag har svårt att hålla rygg på Bertrand men kommer ikapp nerför. “Have you missed me?”. Han skrattar. Sista uppför känns så mycket längre än 400 hm och jag tackar Bertrand för sällskapet och säger att han ska köra. Han tvekar först men sen växer distansen till hans lampa. Inte snabbt men stadigt. Jag funderar över vad jag borde känna. Stolthet? Glädje? Det gör jag nog, men mest känner jag bara en stillsam ödmjukhet över det jag fått vara med om. Över vyerna, korna, människorna, blommorna, de snabba baden i bäckarna. Jag önskar jag hade ord men jag nöjer mig med att det är storslaget, fantastiskt och fruktansvärt. Vackrare än jag kunnat föreställa mig. Jobbigare än jag kunnat föreställa mig. 

Nedförslöpan är hemsk och det är inte många positiva tankar som rör sig i huvudet. Det tar aldrig slut. Brant brant brant. Aj aj aj. Men efter tusen evigheter når jag asfalten. Springer in i byn. Det står folk ute och jag tror att jag är framme men det är jag inte. Och här tenderar jag för första gången att springa fel. Velar, springer tillbaka, springer tillbaka igen innan jag chansar. Det blev rätt och jag är på upploppet. Med ens springer jag med något som kan liknas löpsteg igen. Med ens är det som de senaste knappa 29,5 timmarna aldrig varit. Ellen springer med mig. Roger står på sidan. Innan jag passerar mållinjen vänder jag mig om och försöker spara ögonblicket. För kanske kommer jag aldrig att vara med om något liknande igen, kanske är det bara början. För vem vet vart vägen tar oss? Just i detta ögonblick kan jag dock inte bry mig mindre, för just i detta nu är jag vinnare av Val d’Aran 2021. 

Det finns alltid saker att analysera, alltid saker att förbättra. För det mesta också saker som går bra. På Val d’Aran lyckades jag göra det jag skulle och det är jag stolt över. Det finns även en lista med saker som var mindre bra men den ska jag bespara er. Så jag avslutar den här race reporten med TACK. Tack Roger, tack Ellen, tack alla andra svenskar på plats som gjort denna resa oförglömlig. Tack Bertrand för de mil jag fick dela med dig. Tack Sten för värdefulla tips och råd. Tack Johnny för att du tog hand om min grytvarg. Tack alla ni helt okända människor som fick mig att känna mig som en krigarprinsessa längs med banan. Tack alla ni som följt mig hemifrån. Tack Asics och Umara för att ni tror på mig. Och tack Pyreneerna för att du tog hand om mig.             

Foto: Sportograf

Prenumerera på Trailrunning Swedens nyhetsbrev

Senaste blogginläggen

  • ÖtillÖ World Championship 2021 - del 2 Linda Doktar
    Läs mer
  • Pryltest - Adidas Terrex Speed Pro SG Niclas Bergqvist
    Läs mer
  • Racerapport: Järvens bana Salming Idre Fjällmaraton! Peter Lindquist
    Läs mer
  • En skada kommer alltid i fel tid men låt inte det hindra äventyret Janne Svärdhagen
    Läs mer
  • Att börja om från början Tony Hoffstrom
    Läs mer
  • Val d'Aran 2021 Anna Carlsson
    Läs mer
  • Felspringspolitik. Och en terapeutisk rapport från Mora Trail Andreas Lundblad
    Läs mer
  • Äntligen måndag, äntligen Trailrunning Sweden-löpgrupp! Gunilla Kidmark
    Läs mer
Se alla våra Inspiratörer

Vi är sociala

Följ våra kanaler

#trailrunningsweden

Share the passion of trail

Ett gott gäng, en pannlampa och en skog. Behövs det något mer för att sätta guldkant på en helt vanlig tisdagskväll?

Löpargruppen i Uddevalla-Ljungskile räds inte mörkrets antågande. Vilken höst som väntar under ledning av @jonna04 och @myrunmypace 💫 #trslöpargrupper #trailrunningsweden #uddevalla #ljungskile
...

Framme. Imorgon är det race day 🥶🌊 ...

Det daggtunga gräset sniker runt smalbenen…välbekanta stigar som slingrar sig fram över kullen..
Två rådjur får syn på mig och sticker snabbt iväg över fältet och försvinner ned mot skogsbrynet..
Dunkelt pastellfärgat ljus..
Månen bakom..soluppgången framför..
Morgonmagi✨



#löpare #runner #löparglädje #justrun #traillöpning #trailløb #trailslikethese #trailrunning #fields #sunrise #trailrunningsweden #morning #morningrun #epicmorning #laufen #laufenmachtglücklich #foresttherapy #skogsbad #forestbathing #shinrinyoku #borås
...

Trailsnack

Vårt diskussionsforum på Facebook

 

2 days ago

Hej!
Jag springer för närvarande i Salomons sense ride 2 och trivs bra med dom, främst för att dom sitter som gjutna på fötterna. Däremot är greppet inget vidare nu när det börjar bli blött på stigarna.
Behöver tips på vilka skor som kan tänkas passa mig. Har kollat lite på Icebugs modeller och även Altra. Så, tips mottages! Ska tilläggas att jag inte bor nära någon vettig butik med möjlighet att prova ut skor.

Tack på förhand löparvänner.
... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

Kör med Sense ride 3 och supernöjd med greppet på dom, så är du nöjd med modellen i övrigt kanske du ska spana på sense ride 3 eller 4 som finns nu 😊

Icebug och VJ har klart bäst grepp. Är det till långdistans eller kortare/tävling? VJ Spark ska vara en bra, allsidig sko. Helt nysläppta. Icebugs Acceleritas är outstanding om man har smala fötter och vill ha en snabb sko. www.vjsport.fi/se/shoes.html

Scott supertrac 👌

Vj ultra, icebug Capra eller icebug outrun 🏃🏽‍♀️👟😅

VJs skor (alla modeller, finns lite olika beroende på distans och din egen fot) har bästa greppet!

Allt med vibrem sula, är grymt

Har Sense Ride 3 och det är superbra grepp. Köpte Altra Lone Peak 5 nu och sämre grepp får man leta efter.

VJ - Best Grip on the Planet

Sitter som gjutna... 😬 testa Altra Timp. Passar sitter skönt. Bra grepp. Lagom dämpning. Jag springer mycket i dom. Från korta distanspass hemmaomkring till fjällmaraton. Funkar även på lite asfalt. Jag saknar inget i den skon.

ok jag kör sense ride 4, helt sanslöst bra grepp! kör på dem!!

1 day ago

Halloj!
Hoppas det är okej med ett litet säljinlägg.

Köpte dessa när jag skulle springa BAMM för några år sedan, dom funkade toppen men har inte kommit till användning sedan dess. Storlek 38, tts enligt mig. Minns inte vad jag köpte dom för, men kanske att 500 plus frakt är ett rimligt pris?

Hittade lite info om dom här: https://amazon.com/Merrell-Womens-Terra-Trail-Runn…
... Se merSe mindre

Halloj! 
Hoppas det är okej med ett litet säljinlägg. 

Köpte dessa när jag skulle springa BAMM för några år sedan, dom funkade toppen men har inte kommit till användning sedan dess. Storlek 38, tts enligt mig. Minns inte vad jag köpte dom för, men kanske att 500 plus frakt är ett rimligt pris? 

Hittade lite info om dom här: https://www.amazon.com/Merrell-Womens-Terra-Trail-Running/dp/B00YBFSOCQ?th=1

Kommentarer på Facebook

Intresserad! Ser ut å vara hyfsat bred i tåboxen? Är dom det? 🤗

Tips,testa även att lägga ut dom här: m.facebook.com/groups/267978246887896/

2 weeks ago

Hej!
I torsdags frågade jag om det fanns några barfotalöpare. Det finns det 🙂.
Vi snackade mycket om skomodeller och vad man börjar med.

Här kommer en uppföljande fråga.
Hur väljer man rätt Vibram FiveFingers?
Jag rör mig i skog och vill kalla det jag gillar för Trail.
För detta verkar 3 st modeller vara lämpade:
1. V Alpha
2. V Trail
3. V Trek
De verkar komma i den ordningen också från lätt till tuff terräng.

Vad säger ni om dessa?
Hur är det med tåbox på FiveFingers och hur får jag rätt storlek.
Strumpa vill jag nog inte vara utan...
... Se merSe mindre

Hej!
I torsdags frågade jag om det fanns några barfotalöpare. Det finns det 🙂.
Vi snackade mycket om skomodeller och vad man börjar med.

Här kommer en uppföljande fråga. 
Hur väljer man rätt Vibram FiveFingers?
Jag rör mig i skog och vill kalla det jag gillar för Trail.
För detta verkar 3 st modeller vara lämpade:
1. V Alpha
2. V Trail
3. V Trek
De verkar komma i den ordningen också från lätt till tuff terräng.

Vad säger ni om dessa?
Hur är det med tåbox på FiveFingers och hur får jag rätt storlek.
Strumpa vill jag nog inte vara utan...

Kommentarer på Facebook

Jag har haft five fingers i tio års tid. Plats för tårna finns det alltid, problemet är ofta tvärs om att dina tår inte fyller ut hela vägen och kan få konstiga veck. Ullstrumpor i olika tjocklekar brukar fixa det. Det kvittar tycker jag vilka du väljer, allt handlar om hur du ska träna upp din fot och öga koordination, så du inte får genomslag som kan ge blåmärken under fotsulan. Lycka till

1 week ago

Tar gärna emot tips på bra skor att använda när det är blött i spåren. Då sten och rötter blir väldigt hala. ... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

Kolla VJ Sports skor. De har absolut bästa greppet! Här finns några modeller. Jag gillar XTRM. trailrunningsweden.se/utrustning/trailskor/vj/

VJ's är helt underbara på slirigt underlag - Jag kör med VJ Ultra när det bjuds på lite brötig terräng. www.vjsport.fi/se/ultra.html

Icebug har skor med bra grepp.

Jag köpte Topo, deras Ultra terräng med bred tåbox, testat på hala klippor och stenar , funkar bra.

Altra Lonepeak eller King

Har sprungit i otaliga sorters skor och bäst grepp hittills utan metalldubb har VJ erbjudit. Makalöst bra grepp på blöta stenar, rötter och spångar. Icebug kommer stark tvåa. Tråkiga är bara att har man väl testat ett par skor med bra grepp, så får man otroligt svårt att gilla andra skor efteråt när man märker hur halkiga de är i jämförelse.

Då är det låg sula som gäller👍 Föreslår Icebug spirit 8, hårdare stabilare sula, underbart grepp. VJ Intgrator. Mjukare sula underbart grepp. Mvh orienterare

+1 på VJ; har XTRM, MAXx och Spark. XTRM och spark har lägre drop och aggressivare sula, XTRM och MAXx har rockplate samt kevlar i ovantyget, XTRM lite smalare läst. Spark är nyaste trailmodellen och lättast, XTRM populär bland swimrunners. Springer Max 20k med XTRM och Spark, 15 och uppåt i MAXx. Ultra har jag provat på, och den har klart mest dämpning. På hala stockar biter dock inget gummi, så alternativ 1 är att lära sig hoppa över, alternativ 2 att köra heldubbat och alternativ 3 att skruva i 1-2 dubbar mitt under sulan - ungefär vid hålfoten.

Jag säger också VJ ultra eller icebug 😀

Altra mt 2, vibram sula. Har aldrig halkat med dom

Använder mina dubbade vinterskor ibland, funkar kanon när det är blött och rötter.. på sten får man fäste oxå... ibland.. inte😃

Jag tycker Saucony Peregrine funkar bra på allt utom is

View more comments

6 days ago

Vad har ni haft för på fötterna när ni sprungit Lidingöloppet (30 km) eller liknande triallopp eller trailträningsspår?

Själv så har jag sprungit i Asics DS Trainer med häldrop på 8 mm som inte är några trailskor men sprungit in på 2 tim 38 min i mitt senaste Lidingölopp tex.

Tyvärr så fick jag problem med höger hälsena under dec 2020 och är nu relaltivt återhämtad men känner att jag inte vill gå ned för mycket häldrop för säkerhetsskull. Sneglat på Adidas Terrex Speed Ultra med häldrop på 8 mm. Vad tror ni om den skon, någon som testat den, kan de vara ett bättre alternativ än Ds trainer?
... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

Lidingöloppet är inget trailopp det är ett terränglopp, då det är fina grusvägar och stigar så är väl en asfaltsko det självklara valet, spring i den skon du gillar.

Den bästa skon du kan hitta är den som passar dig. Det låter kanske klyschigt men det ligger mycket i det då varje person är olik från den andra och allas fötter ser olika ut, reagerar olika på löpningen och inte minst att vikt, löpsteg, terräng, längd och teknik spelar stor roll. Jag skulle prata med någon som kan löpning i en butik där du kan få testa ditt löpsteg med någon kunnig, testa olika skor på löpband och analysera hur du står på din fot för att få den ultimata skon för just dig. I Stockholmsområdet skulle jag vända mig till Löplabbet (Kungsgatan) eller Runners' Store (Regeringsgatan) Har du vägarna förbi Kalmar rekommenderar jag starkt att du besöker Prestationskläder där Jonas Carlander med personal kan hjälpa dig med deras enastående service och expertis. Själv springer jag i följande beroende på lopp, distans och underlag. Asfalt - ON Cloudsurfer Ger 6mm drop och ca vikt 300g/sko Tung terräng - ON Cloudventure Peak Ger 6mm drop och ca vikt 260g/sko Lättare terräng & stig - ON Cloudvrnture Ger 6mm drop och ca vikt 295g/sko Lycka till i jakten på den bästa skon.

I ran LL in Nike Pegasus Trail. The new model is even more comfortable

New Balance 1080 är väldigt skonsam i helgreppet och trycker inte på hälsenan. Kanske ingen tävlingssko men en superbra distanssko! Finns på Löplabbet om du vill testa!

1 week ago

Jag behöver skotips. Jag springer nu i ett par Altra Superior på kortare rundor och Asics GEL-Trabuco 9 på de längre. Älskar mina Altra men gillar inte Asics. Dels för att det är dålig kvalitet men också för att dom inte riktigt passar min fot.
Så jag skulle alltså behöva ett par andra skor med lite mer dämpning än Altra Superior för mina långrundor. Jag har testat Altra Lone Peak men tror att jag behöver några med lite högre drop. Jag har ett krav och det är att dom ska passa mina breda "ankfötter" :-). Det är ju delvis därför jag gillar Altra så mycket. För att alla tår får plats.
... Se merSe mindre

Kommentarer på Facebook

Har du testat Topo?

+1 på Topo Athletic. Footshape och med lite dropp 0-5 beroende på modell.

Jag har samma behov som du. Ankfötter med behov av dämpning och drop. (Dessutom storlek 36, vilket är extra svårt att få tag på 🙁). Jag hade ett par Inov8 Parkclaw som jag älskade. Lagom drop, superbred tåbox, skön dämpning men ändå ”markkontakt” och jättebra grepp på alla underlag. MEN skon slets ut på tok för snabbt. Sulan var intakt, men tyget utvändigt och invändigt blev sönderslitet på nolltid. Inte prisvärda med andra ord. Sedan har jag klickat hem och provat ett antal skor som enligt tester och beskrivningar ska vara breda men inte är det… Något par som passat på foten, men inte passat min löpstil (landar på fram-/mellanfot). Till sist fastnade jag för Salomon Speedcross 5 Wide, men blev besviken för att de har uselt grepp på trädrötter. Sedan har jag även köpt ett par Merrell Moab Speed gtx på rea. Tänkte de kunde vara varma och sköna när snögloppet kommer. De är rymliga och sköna, men dålig löpkänsla! Känns klumpiga att springa i, så de används nu för skogspromenader. På väg springer jag i mitt fjärde par (tror jag) Hoka Clifton Wide. Provade Hoka Speedgoat för terräng, men de var för smala. Någon här i gruppen tipsade mig nyligen om Hoka Evo Jaws. Det kanske blir nästa att testa. Lycka till!

Måste rekommendera norda 001, aningen bredare än speedgoat framtill men känns inte alls lika klumpiga betydligt med dämpning än Salomon, ruskigt bra grepp också. Tyvärr snordyra men dom verkar ha en betydligt bättre livslängd än dom flesta skor och är bättre för miljön än dom flesta👍

Om du gillar Altra så ta ett par med lite mer dämpning och stoppa in en hälkil. Fick tipset om hälkil efter att ha sålt mina splitternya Lone Peak på grund av smärta när jag sprang även korta sträckor (ovan med 0 drop). Nu har jag sprungit även längre rundor med Superior och hälkil och det var 👌🏼.

Om du väntar till oktober kanske New Balance Fresh Foam More Trail V2 vore ett alternativ. Asfaltsvarianten av denna modell är snormjuk utan att man sjunker ned i den och har väldigt bred tåbox för att vara av traditionell form. 4 mm drop.

Altra olympus, super sköna för långa rundor

Topo

Säger som andra, Topo. Jag har bara haft de hemma för test, upplevde det som jäkligt sköna, men lite klumpiga. Sprang dock aldrig med dom, då jag kände ganska omgående att de skulle returneras. Bikester.se har Topo.

6 days ago

Magnus Rabe säkrar seger även i Black River Run (BRR) och befäster sig som Sveriges bästa 💯 miles traillöpare genom att vinna samtliga tävlingar i "The-Swedish-100-Miles-Challenge" 🎩🥇🎉
Detta blir en rejäl putsning av totaltiden som troligen kommer stå sig länge 💪🏻😃
Heja Magnus!!! 🏃🏼‍♂️

https://facebook.com/100057114018014/posts/…Inatt säkrade Magnus Rabe från Varberg segern i BRR 💯 miles med 33 min marginal till 2:an Martin Scharp.
Magnus tar med detta även hem den sista deltävlingen i "The Swedish 100 Miles Challange" och vinner därmed samtliga deltävlingar. Han putsar därmed det tidigare sammanlagda rekordet med god marginal.
Vad det nya rekordet lyder och hur mycket kapning av det gamla rekordet det blir får vi återkomma med när detta står klart.
Stort Grattis Magnus, vilken uppvisning!!!
👏🏻👏🏻👏🏻🏃🏼‍♂️🎉🎉🎉😃
Sluttid i årets BRR:
160,00 km; 14:52:51; 5:35 min/km 🥇

Liveresultat under loppet:


Grand Slam:
http://blackriverrun.se/TheSwedish100milesChalleng…;
... Se merSe mindre

Magnus Rabe säkrar seger även i Black River Run (BRR) och befäster sig som Sveriges bästa 💯 miles traillöpare genom att vinna samtliga tävlingar i The-Swedish-100-Miles-Challenge 🎩🥇🎉
Detta blir en rejäl putsning av totaltiden som troligen kommer stå sig länge 💪🏻😃
Heja Magnus!!! 🏃🏼‍♂️

https://www.facebook.com/100057114018014/posts/303000301613768/?d=n

Kommentarer på Facebook

5.35 galet snabbt 😮

Poddar

Här samlar vi alla för Trailrunningpodden och Idre Fjällmaratonpodden. Trevlig lyssning!

 

Strava

Gå med i Trailrunning Swedens klubb på Strava och peppa ihop!

 

En av Sveriges mest meriterade löpare, @idanilssi är tillbaka efter långdragna skadebekymmer. https://trailrunningsweden.se/2021/07/19/ida-nilsson-jag-orkar-vara-trott-lange/

Löpargruppen i Göteborg-Härryda - vilken dundersuccé. Fullbokad inför hösten med 50 löpare på nån timme. https://trailrunningsweden.se/lopargrupper/goteborg-harryda/

Fem tjejer tycker till om nya MOAB FLIGHT från Merrell. https://trailrunningsweden.se/2021/06/10/moab-flight/

Intervju med Sebastian Ljungdahl. https://trailrunningsweden.se/2021/06/04/fran-oldrickare-till-skyrunner/

Jämn kamp mellan Fredrik Bakkman och Sebastian Ljungdahl i @skatasryggar . Karin Nilsson vann damklassen.

Efter positiva besked kring höstens motionslopp har det lagts till många spännande lopp i Trailkalendern. https://trailrunningsweden.se/trailkalendern

Nyhetsbrev

Prenumerera på våra nyhetsbrev och få tillgång till specialerbjudanden.

 

Meny

X
X